Original subtitles

ATTACK I SOL

Den här boken handlar om något som hände för länge sedan, 1943–

–då en pluton ur Texasdivisionen landsteg i Salerno i det soliga Italien.

Den handlar om överfurir Tyne, som aldrig haft mycket till reslust.

Providence, Rhode Island, är inte mycket till stad, men den dög åt honom.

Rivera, italiensk-amerikan, gillar opera och vill ha en fru och många barn.

Friedman, svarvare och mästare i amatörboxning från New York.

Windy, prästson från Canton, Ohio–

–brukade ta långa promenader ensam och fundera.

Överfurir Ward, bonde, kännare av jord. En duktig bonde.

McWilliams, sjukvårdare. Sävlig sydstatsbo, pålitlig.

Archimbeau, plutonens spanare och profet. Pratsam, men en bra karl.

Porter, överfurir Porter...

...han har mycket att tänka på.

Tranella talar två språk: italienska och brooklyndialekt.

Och många andra män.

Här kommer en sång om dem.

De gick ut på promenad i Italiens sköna land

men det skulle inte bli lätt

Poeter förtäljer om den dagens strid

och skriver sånger därom

Må de sjunga om män i en god pluton

Må de sjunga om deras bragd

Hur de över havet kom till Italiens sköna land

och gick på promenad i dess sol

De gick på promenad i dess sol

Släck den där lampan!

"Kära Frances. När jag skriver det här latar jag mig på en lyxångares däck."

"Lokalbefolkningen tycks förbereda mottagandet."

"Fyrverkeri, musik och annat. Ha ha!"

"Även våra egna musiker spelar upp en melodi. Ha ha!"

"Mare nostrums lugna vatten"...

Den är bra – mare nostrum.

Hör du, Tinker...

–Hur stavas mare nostrum? –Vad är det?

Italienarnas namn för Medelhavet. Det betyder "vårt hav".

Hur stavas det? Jag skriver till syrran.

Skriver? Du sitter i en landstigningsbåt och guppar fram mot stranden–

–som vi andra sluskar.

Jag skriver brevet i huvudet. När jag får en stund över sätter jag det på pränt.

–Det är bästa sättet. –Vilket system... Fungerar det?

Du tänker ut brevet och skriver det senare? Det var inte dumt.

Jag kanske ska försöka. Men tänk om man har dåligt minne.

–Har du det? –Nej, mitt är bra. Jag bara undrade.

–Vad hette det nu igen? –Mare nostrum.

Det var inget man lärde sig i Saint Paul.

Kvar där uppe... Du kommer att stryka med.

–Första kastet går för högt. –Granaterna är inte intresserade av oss.

När en granat kommer emot en tjuter den inte, den morrar.

–Ni tar död på mig. –Vid Messina fick de några fullträffar.

Men inte här.

Vad är så roligt med Messina? Vi miste många goda män där.

–Ska vi gråta? –Nu är du bra kaxig.

Skulle det kännas bättre om vi sa att vi var skakis?

Ja. Det skulle det.

–Det är vi. –Den nya löjtnanten är nog riktigt skraj.

–Häng inte din ryggsäck på andra. –Det gör jag inte.

Första gången i strid med en ny pluton...

–Jag skulle då inte vilja ha hans jobb. –Ingen tänker ge dig det.

Porter!

Det var just snyggt att somna nu!

Hur är det fatt, löjtnant?

Maria och Josef! Helt borta.

Pete! Löjtnanten träffades av splitter. Ansiktet är helt söndertrasat.

Jag ser inget, men jag känner det. Hela ansiktet är borta.

Var har du ficklampan? Måste jag lysa, så måste jag. Var är den?

Täck för. Vi tar en snabb titt.

Vad var det jag sa? Vänster kind och öga är täckta av blod.

–Man ser inte om ögat sitter kvar. –Släck lampan!

–Hämta sjukvårdaren. Vad heter han? –McWilliams.

Han får börja göra rätt för sig. Jag såg honom i aktern.

Var är McWilliams?

–Var är McWilliams, sjukvårdaren? –Vem är det?

–Överfurir Porter. –Här är jag. Vad är det om?

Löjtnanten ligger sårad i fören. Gå dit och titta på honom!

–Vad är det, Mac? –Löjtnanten.

–Den där granaten nyss? –Jag ska se efter.

Jag sa ju det.

–Vad har hänt med löjtnanten? –Han tittade över relingen i en kikare.

–På vad då? –Är han död?

–Inte än. –Det var värst.

Sårade får Purpurhjärtat. Skulle du vilja ha det, Jake?

Det beror på var. Benen är okej. Magen – nej.

Purpurhjärtat innebär en resa i lugn och ro till Jersey City. Det vore nåt, det.

Vart som helst. Jag har inte rest i lugn och ro sen kriget började.

–Jersey City duger fint. –Jag borde se efter om jag kan göra nåt.

Gör det, då.

Dör han, så dör han. Det kan inte jag göra nåt åt.

–Han har ett hål i huvudet. –Jag vill inte bli sårad i huvudet.

Joey Simms blev det. Han blir snyggare än du när de är klara med honom.

–Inte i huvudet! –Tar sergeant Halverson befälet nu?

–Han vet vad som ska göras. –Det vet han alltid.

–Vad var löjtnanten förut? –Affärsman, på kontor.

Jag jobbade på kontor, men nån affärsman var jag inte.

Ni tar död på mig. Han kommer att vara affärsman 1956 när vi strider i Tibet.

Jag vet ett och annat. Han sätts på ett fint sjukhusfartyg till ett fint sjukhus–

–får ett par fina medaljer, och så blir han hemförlovad.

Han blir affärsman igen medan vi strider i Tibet. Jag vet ett och annat.

–Han kanske dör. –Ingen dör.

Ingen dör...

Detta är männen i infanteriet från Texas i USA

De marscherar fram vad som än står i vägen

Rivera och Friedman Tyne och Porter

En kommer från Jersey och en från Dakota

En annan är född i Duluth, Minnesota

Kansas, Maine och Tennessee, vid Gud!

De tillhör Texas infanteri

De tillhör Texas infanteri

Jag måste underrätta kaptenen snarast.

–Vet du vad du ska göra? –Javisst! Vi har våra order.

–Bondgården kan bli svår att hitta. –Den finns på kartan. En väg leder dit.

En mil är långt. Tror du att det står taxibilar och väntar?

Just precis. – Hur går det, Mac?

Jovars. Men han behöver en läkare.

Han kommer inte att vara vacker efter det här. Kanske inte vid liv heller.

Han försöker prata hela tiden. Hör ni inte?

–Jag hörde inget. –Det är inte ord. Bara prat.

–Har han det bekvämt? –Han vet knappt var han är.

–Hårda bud... –Han har inget emot det.

Snart är det dags.

Mac, du får leta rätt på oss senare. Vi tar vägen som går från stranden.

Rör på arslet!

Rör på arslet!

Det blir just ett skönt spektakel på den där stranden...

Ta skydd 100 meter från stranden. Jag underrättar kaptenen och hämtar er.

–Kan inte jag underrätta kaptenen? –100 meter, och ta skydd. Var det än är.

–Okej, Howe. –Jag hade fel, Eddie. Du fick jobbet.

Eftersom löjtnanten är sårad för jag befälet. Ni vet vad ni ska göra.

Porter leder er till stranden. Gör som han säger. Förstått?

–Kallt vatten vareviga gång... –Jag kan köra dig i rullstol.

–Ta dem dit jag sa, Porter. –Visst, Hal.

100, 101, 102... Bara inte stranden är minerad.

113... Jag stannar inte på stranden! 118, 119, 120!

Gör halt här! Sprid ut er och ta skydd. Vi har gått 100 meter – 120 steg.

–Alla här. –Bra. Gräv värn!

–Varför då? Vi ska ju snart vidare. –Jag tar inga risker. Gräv!

–Jag erövrade just Italien. –Du får gärna behålla det.

–Ja, du får det inte. Det är mitt. –Det är kallt.

Nej, det är soligt i Italien. Det stod i soldathandboken.

–Skulle handboken ha fel? –Vilken sida? Det glömmer du alltid.

–Jag skulle inte ge dig en ärtbössa. –Men jag råkar ha en kulspruta.

På stranden blev det plötsligt dödstyst.

Tystnaden var svår att uthärda.

Var fienden åtta mil därifrån...

...eller väntade han strax framför brohuvudet?

Om en kulspruta bara kunde öppna eld skulle alla veta vad de måste göra.

Men man kan inte slåss mot tomma intet.

–När tror du Halverson kommer? –Snart. Jag vet allt.

–Varför tror du att jag fick medalj? –Du drog upp en sjuksyrra ur en pool.

Jag vet allt. Vem sinkade oss på Sicilien genom att bälga vin?

Jag skulle gärna göra det igen. Vet du var det finns vin?

Nu brakar det loss.

Nu vet vi hur läget är. De är nog här om tio minuter.

Och då är kriget slut. Vi behöver bara sitta och se på.

Vad pratar du för smörja?

Det är kallt.

–Djupt värre. –Det är alltid kallt i gryningen.

Även om jag är med en tjej, spelar kort eller super, börjar jag huttra i gryningen.

–Fötterna blir kalla, tänderna skallrar. –Jag är varm.

Inget kan värma mig. Inte ens en brasa skulle hjälpa.

–Djupt värre. –9 ½ minuter för att få fram kanonen.

Varför dröjer Halverson så? Och det var onödigt att löjtnanten blev sårad.

Men det blev han.

Vad gör du om Halverson inte kommer?

–De skickar flyg snart. –Då sjappar vi. Halverson kan...

–Sjappar vart då? –Vi försöker hitta bondgården.

–Solen går snart upp. –Jag fryser på morgonen i solen också.

–Varför då? –Så är det bara!

Ni tar död på mig.

Överfurir, jag vill ha avsked. Jag orkar inte slåss mer.

I förra kriget skickades man till Frankrike. Sen fick man åka hem.

Väldigt enkelt. Men den här gången skickas man inte till Frankrike.

Man skickas till Tunisien, Sicilien, Italien – och vem vet vart?

Vi kanske är i Frankrike nästa år till jul.

Sen går vi österut: Jugoslavien, Grekland, Turkiet.

Nej, inte Turkiet. Jag vet bara att 1958 strider vi i Tibet. Jag vet ett och annat.

–Håll klaffen! –Så jag vill ha hedersamt avsked.

Jag har gjort mitt. Nån annan får ta över.

Jag tror att jag hör flygplan.

–Nej, jag tog fel. –I så fall borde de vara våra.

Det får jag hoppas, så mycket folk som vi har i flygvapnet.

Tyskens kanon. Som sagt, åtta minuter.

–Det borde ha varit du, Rivera. –Det är alltid jag.

Archimbeau! Gå dit och ta en titt.

–Vartenda skitjobb åker man på... –Ingen skjuter dig. Åla fram.

Du tar död på mig.

–Cigg! –Sista paketet.

–Bort med lortlabbarna! Be, så får du. –Kallar du den kardan ren?

Min egen lort kan jag käka.

Tändsticka.

De är faktiskt rätt lortiga.

Man blir aldrig ren om händerna, fast man inte tar i nåt. De förblir lortiga.

Det måste vara en speciell sorts lort. Soldatlort.

En kriminolog skulle kunna ta ett prov, titta på det i mikroskop och säga:

"Det är soldatlort." Den har samma färg vilket land man än strider i.

Jag undrar just varför.

Jag såg den inte förrän den rörde sig!

Kamouflage.

Det nog är det soldatlort är. Kamouflage.

Det ska jag skriva till Frances om. "Kära Frances"...

Man ser inte stranden eller vattnet. Inga rop, inget skjutande, inga motorer.

–Kriget är över. –Det ligger regn i luften.

Nyss vimlade det av trupper här.

Flygplanen kommer snart. Det gör de alltid.

Om vi ändå var i skogen.

–Halverson sa... –Jag vet.

Jag har aldrig sett på maken! Alla är borta.

De vill inte ha oss med i kriget. Halverson sitter väl och drar en spader.

–En cigg. –Du fick ju nyss en!

Jag skickade hem den. Det är ransonering där. En cigg!

En tändsticka. Tack. Det lönar sig att ha vänner.

–Få höra. –Jag såg inte till Halverson.

De hämtar sårade. Ett par killar sa att det blev trubbel med kulsprutan.

–Och Halverson? –Vet inte, har jag ju sagt.

Men Mac sa att löjtnanten är döende. Om han dör, letar Mac efter Halverson.

Det är massor av fartyg ute på havet. De skeppar väl in tunga fordon nu.

–Var är kulsprutan? –Det sa de inte. Killarna jag mötte.

Ta skydd!

Det här kriget är idel väntan.

Väntan på käk, väntan på löning, väntan på ett brev hemifrån.

Det är lång, lång tid man sitter och väntar

Väntan är lång i ett krig

Min dröm är en flicka jag aldrig sett

Hennes hår är svart hennes ögon gröna

Hon heter Helen

kanhända Irene

Det är lång, lång tid

man väntar

Jag tänker på allt det jag inte gjort

alla de kvinnor jag aldrig fick

Det tycks som om mitt liv inte börjat än

Det är lång, lång tid

man väntar

Här kan jag inte sitta resten av livet.

Ta tunnelbanan hem, då. Här är min sista amerikanska slant.

Ta den, så slipper jag dig.

–Ta en tank, eller en franc. –En poet. En Shakespeare!

–Barden från Åttonde avenyn... –Ni tar död på mig.

Han är utarbetad. Dötidsdeppig.

Av att krypa över en strand. På Coney Island hade det gått bra.

Krypa kan du göra själv. När jag har muckat och du sliter i Tibet–

–så skrattar du inte längre.

Hur länge ska vi stanna? Jag fryser om arslet.

–Tills du fryser sittfläsket av dig. –Vart tänkte du gå, Trasker?

–Pike´s Peak. Kuta upp baklänges. –Jag skulle gå på händer.

–Och sen ta ett tåg. –Det är trängsel på järnvägen numera.

Följ med mig, Bill. – Och Hoskins.

–Något är fel. –Ja, Halverson borde vara tillbaka.

Eller hur? Det är inte vettigt. Väntar vi längre, så förstör vi allt.

–Flygplanen kommer snart. –Kan du ge dig på. Och stridsvagnar.

Vi lämnar nån att vänta på Halverson och går i förväg. En mil är långt.

Långt och slitsamt.

–Vad säger du? –Det avgör du. Du vet vad du gör.

–Gör det. Jag måste... –Lyssna!

–Flygplan. Hör ni nåt? –Kanoneld.

Varifrån? Havet, eller hur?

Troligen. Luftvärnskanoner på fartyg.

Så måste det vara.

–Avmarsch! –Vi går mot skogen.

Gruppvis kolonner. Rör på arslet!

–Hur vet vi att det inte är våra flygplan? –För att alla fartygen är våra, träskalle!

Fy sjutton för att vara sjöman!

–Väntar du här på Halverson? –Vet inte.

–Då stannar jag. –Okej, Bill.

Rör på arslet, vi har inte hela dan på oss! Sprid ut grupperna.

–Vi väntar i skogen. –Ge mig din kikare.

Kom igen, öka!

Varför kommer du traskande som om du plockade blommor hemmavid?

Jag bedömde situationen och fann den ofarlig, så jag gick i stället för att åla.

Jag tog det här att försvara mig med. Var är alla?

–I skogen. De var oroliga för flygplan. –Ja, jag hörde dem.

–Löjtnanten är död. –Det var illa.

–Halverson är också död. Stendöd. –Är du säker?

En kille i 1:a kompaniet sa det. En kulspruta träffade honom i vattenbrynet.

Då hänger det på Porter. Sju resor värre...

–Vad? –Inget. Vad händer där borta?

Går det bra om jag röker?

De skeppar in tung utrustning nu. Och överallt kustbevakning.

Jag är glad att jag inte är kvar där. Det blir flyganfall, var så säker.

Vi måste in i skogen innan planen kommer.

–Vilket oljud. –Släck ciggen.

Löjtnanten rörde aldrig på händerna. Den stackars saten rörde sig aldrig.

–De bombar våra transportfartyg. –Det lät som om de missade.

Det där var ingen miss. Ingalunda.

Vi stannar här. Jag vill inte att jaktflyg får syn på mig på öppen mark.

Inte jag heller.

Undrar vad som händer där borta nu.

En hel del.

Det är nog ett skönt spektakel på stranden.

–Undrar hur det blir i Frankrike, Mac. –Jag vet inte.

Det är väl en enda lång mur fullspäckad med kanoner.

–Det som pågår där nere verkar sevärt. –Säkert brinnande olja på vattnet också.

När den dagen kommer vill jag vara långt därifrån. Det här är illa nog.

Det är inte så illa. Man vet var allt är.

Du är här och bomberna är där borta. Enkelt.

Du är där du är, och de som blir dödade är där de är.

–Det är enkelt. –Ja, vi har läktarplats.

Det är bara det att man inte ser nåt. I krig ser man aldrig nåt, man bara hör.

Ja. Man får gissa vad som pågår.

Man får gissa, om man inte kan se.

–Får jag gå och ta en titt? –Du stannar här.

Fina grejor, jord.

–Jag ser planen. Sex stycken. –Inte fler?

Det var inte många. Jag trodde att det var flera hundra.

–Där ser man. –Ser vad då?

–Där ser man. –Konstigt. Det kanske kommer fler.

Nej. Bara sex stycken.

Jag tar kikaren och går fram och spanar.

–Vi måste veta vad som pågår. –Det vet vi. Det tjänar inget till.

–Det tjänar inget till att gissa. –Vi måste ansluta till plutonen.

Gå över öppen mark med planen här? Det skulle inte jag göra.

Nej, inte jag heller.

Nu är de borta. De är väl ute efter större byten.

Ska jag inte gå och ta en titt? Vi vill ju veta om de landsätter mer trupper.

–Gå och ta en titt, då! –Bara så att vi vet.

Gör det, då! Men stanna inte länge. Bombplanen kan komma tillbaka.

Här. Ta en ordentlig titt.

Vad är det? Vad menar du?

Kom tillbaka, McWilliams!

–Strax, överfurir! –Skynda dig tillbaka!

Kom tillbaka!

Titta, Arch!

Benet. Höger ben.

Det är Trasker. Mitt i ett ord.

Han sa "Titta, Arch!" och träffades i munnen. Mitt i ett ord...

Jösses, vad jag är skakis.

Nu ska berättas om ett litet jobb

en dag på förmiddagen

Om ännu en strid i ett långt, långt krig

och manskapet i en pluton

Det var 53 män där på morgonen

som gick från Italiens strand

Den dagen var det mången bra karl

som aldrig såg en soluppgång igen

De såg aldrig en soluppgång igen

Sa inte du att du vill bo här? Möjligheternas land. Se dig om, bara.

–Det här landet är fullt av möjligheter. –Behåll det.

Säg inte så, du är gäst här. Du kan bli utkörd.

–Vet du vem du slåss mot? –Det sa de aldrig... Tyskar.

–Jag bara undrar. –Du är prillig.

–Vi tog värvning samtidigt. –Glöm det.

–Han var en reko kille. –Okej!

–Tibet... –Okej!

Stick! – En cigg.

–Archie tar det hårt. –Ingen dör...

"Saturday Evening Post" har de bästa omslagen. Vad heter han nu igen...?

Norman Rockwell, han tecknar så bra.

Hellre foton. Teckningar är inte verkliga.

Rockwell fick det att se ut som ett foto. Man ser inte att det är en målning.

–Ett foto hade sparat tid. –Det är ingen känsla i ett foto.

Rita gjorde man innan det fanns kameror. Nu behöver man inte rita.

Då kan man lika gärna säga att man ska ha filmer i stället för foton på omslaget.

Så blir det en dag. Kanske.

Nej. Men en dag kanske det kommer filmer med doft.

–I en trädgårdsscen doftar det blommor. –Hellre en bryggeriscen med öldoft.

För en sejdel öl skulle jag ge mitt gevär, min bajonett och mina uniformsbrallor.

Det är Tyne.

Överfurir, det är Tyne!

Få höra! Vad har hänt?

Halverson är död. McWilliams också. Och löjtnanten.

Trasker är död, Hoskins och Giorgio sårade.

Jag har löjtnantens kartfodral. Jag borde ha gett det till dig.

–Vad finns det i? –Vet inte, se efter.

–Här är kusten och stranden. –Här är vi.

Och där är vägen, 100 meter söderut.

–Var är bondgården? –Det finns bara ett hus. Vilken skala?

–Det är nog 10 km. –Snarare 12.

–Vad är det där? –Höjder.

–En kulspruta. På bondgården också. –Den tar jag. Jag jobbar helst inomhus.

Får jag se på den!

Sprid ut er!

–Har du ont? –Jovars.

Den där bron. Ni måste spränga den. Tysken kan köra fram grejor över den.

Gör det så ont? Vill du att nån hjälper dig till stranden?

–Nej, där anfaller flyget, jag stannar här. –Och Giorgio?

Det är du som för befälet! Fråga inte så mycket dumt. Låt mig vara ifred.

Cousins, fråga Giorgio om han kan ta sig till stranden själv.

Lätt artilleri inifrån landet.

–Slaget börjar. –Ja. Vi måste gå. Samla era grupper.

–Giorgio vill följa med oss. –Säg åt honom att stanna här.

Säg det själv, du är chef.

–3:e gruppen, uppställning! –2:a gruppen!

–Gå till stranden. –Som sårad har jag rättigheter.

–Jag vill följa med. –Det går inte. Du är inte till hjälp.

Gå till stranden nu.

–Jag stannar här med sergeanten. –Som du vill.

Nu går vi. Var är kikaren, Bill?

–Jäklar! McWilliams har den. –Det var den enda vi hade.

–Jag hämtar den. –Strunt i det.

Soliga Italien! Ut på promenad igen.

–Du borde få bära den här. –Du gör mig så lycklig, raring.

Hör upp! På vägen går vi i tre grupper.

Vi delar Hoskins grupp. Kramer tar 1:a.

Archimbeau och Cousins spanar.

Rankin är sambandsman.

Ward tar 2:a gruppen.

Tyne tar 3:e. Ni bildar eftertrupp, uppfattat?

Och håll utkik! Vad som helst kan dyka upp.

Om de skickar fram stridsvagnar lär de ta den vägen.

Var beredda med bazookorna.

När jag blåser i visselpipan – ta skydd!

Spana efter flyg. Artilleri är också en risk.

Än är de inte vakna, men det står inte på. Det är skarpt läge!

Då går vi.

Kan du posta det här åt mig?

–Det är ett brev till min fru. –Javisst.

Tack, sergeant. So long.

–Hur är det, Hosk? –Det håller sig. Det ligger på is.

Tyne, du är klipsk. Håll huvudet kallt.

–Jag menar det. Det kan behövas. –Det gör jag alltid.

En australier jag träffade i Tunis fick en kula i benet. Han är halt för livet.

Då åker man ut ur armén.

–Du klarar dig, Hosk. –Håll huvudet kallt.

–Ta den här. Du kan behöva mer. –Tack.

Håll ögonen på Porter, han bryter snart ihop. Han har gjort det förr.

–Han skriker som alla andra. –Ibland blir det värre. Man vet aldrig.

Bra karl, men jag tror att han bryter ihop. Han har mycket att tänka på.

–Håll huvudet kallt. –Okej, Hosk. – So long, Giorgio!

Lustigt med Giorgio. Han är italienare, hans farsa kom från det här landet.

Och allt han får se av det är en strand och en skog. Lustigt.

Vi ses, Hosk.

Ja. Vi ses.

–Överfurir! Tänk om vägen är minerad? –Bry dig inte om det!

–Jag vill skaffa mig en skivsamling. –Jag vet en som hade miljontals skivor!

Han jobbade på NBC och hade en massa autografer.

Han fick sina skivor signerade. En med Andrew Sisters.

Jag är bara ute efter musiken. Jag har alla Bing Crosbys utom den senaste.

Syrran var tokig i Russ Colombo. Hon var deppig när han dog.

–När dog han? –För tio år sen. Hon är gift nu.

Är maken soldat? Han kanske jobbar i krigsindustrin.

De tjänar 400–500 dollar i veckan.

Den som kunde gå hem på kvällen.

Jag tänkte flytta till Kalifornien. Det är min dröm. Till filmstjärnorna.

Man kunde ha hamnat i ingenjörs- eller pansartrupperna. Eller flottan.

–Men de såg att jag var bra på att gå. –Alla går, till och med apor.

–Det finns gränser. –Hur länge har vi legat inne nu?

Hoskins får en skråma i benet och blir hemförlovad. Men han vill inte.

–Rättvisa... –Vart är vi på väg, Rivera?

Nånstans där jag kan stanna och skjuta med det här vapnet. Inte gå längre.

–Archimbeau tänker sparka ihjäl landet. –Din okänsliga tölp!

–Han tänker på Trasker. –Jag har många döda att tänka på.

–Flygplan! –Ta skydd i diket!

–Är nån sårad? – Är nån sårad? –Allt väl här.

–Såg du? Tyskjäveln kom rakt ur solen! –Det ligger sårade där borta.

–Han kan komma tillbaka. –Jag tar risken.

–Vill du ha ett handtag? –Det hjälper inte honom. – Till diket!

–Blev han träffad? –Ja. I armen och axeln.

–Ge mig ett handtag. –Ner i diket!

–Dugan är död. –Titta där!

Vackert!

Nu har han vinkat färdigt.

–Ge mig sulfa! Jag dör av kallbrand. –Det är bara en skråma, Smitty.

–Det bränner som eld. –Inte än, men snart. – Ta över, Joe.

–Ska vi lämna honom här? –Det måste vi.

–Då går vi. –Vänta lite. Det kan komma fler plan.

Vi tar tio minuter. – Tio minuters paus!

Tio minuters paus!

–Får jag röka? –Blossa på. – Tio minuters paus!

Cigg, Friedman. Klockan är 7.35. Tändsticka.

På 30 minuter har vi gått 1,5 km. På en torr väg och allt. 1,5 km!

–Sluta gnälla! Du slipper granaterna. –Vad sköt det där planet – gelébönor...?

–Har överfuriren superat än? –Ja, och du med.

Hur kan han nobba en sån läckerhet? Vet du var de får det ifrån?

Jag vet var de får allt ifrån.

–Avloppsledningarna. Vilka som helst. –Jobbar din brorsa där?

–Ska jag berätta hur de får ut det? –Nej, jag äter det.

–Vi borde vara i nassarnas armé. –De skulle rata mig. Varför det?

–Gott käk. –Hur vet du det, är du spion?

Minns du deras högkvarter på Sicilien? Vin på bordet, biff... Sagolikt.

–Det var en officersmäss. –Får våra officerare vin och biff?

–Nassarna smörjer kråset. –Inte länge till.

Om tre år kommer alla i hela världen att leva på fältransoner.

Vad får du ut av verksamheten? Den här.

–Jag är inte med i firman. –Messerschmitten var ute efter dig.

–Jag var inte anträffbar. –Det kommer snart en till.

–Du är en riktig fegis. –Kan du skriva upp.

Om du driver med mig igen ska du få!

Vad tar det åt honom?

Vet inte du det?

Jag har en ruskig huvudvärk.

Tror du på den här operationen? Det är nåt som inte känns rätt.

–Kan han inte sluta stöna! –Det är inte så farligt.

–Jag gillar inte ansvaret. –Men det är ditt.

–Ska vi gå? –Ja. Men jag skulle undvika vägen.

–Varför det? –Stridsvagnar. Vi följer diket.

–Okej. Och Smith? –Jag ska prata med honom.

–Hur mår du, Smitty? –Prima liv, överfurir.

–Kan du stanna här ensam? –Ge mig några cigg.

Säkert att du klarar du dig? Nån kommer och hämtar dig.

Han stannar här.

Då går vi.

Rör på arslet! Vi håller oss nära diket.

Samma formering, men håll er nära diket!

–Får jag bomma tillbaka en cigg? –Varsågod.

–Hur länge tror du att jag blir kvar här? –Inte länge. Du får snart sällskap.

–Vad då för sällskap? –Vad du vill. Ta det lugnt.

Jag ringer om det är nåt.

Smitty... Du glömmer att stöna.

Cousins!

Vad blir det efter Tibet? I kriget. Var kommer vi att strida efter Tibet?

–Jag vill inte veta. Till sängs. –Det finns ett land...

–Jag har glömt vad det heter. –Det finns miljoner såna länder!

Jag bara frågade. Glöm det.

Fråga Victor McLaglen. Han tjatar jämt om det landet.

–Du tar död på mig. –Arch, titta!

Två män, 500 meter till vänster. Jag såg inte vad för ena.

Ward!

Två män 500 meter till vänster. Ta ett par mannar och se efter.

Var försiktig!

Sprid ut er.

Ta skydd!

Kom tillbaka, de är amerikaner!

–Vi italienare är era vänner! –Sakta i backarna!

Talar ni engelska?

Äh, håll klaffen! Kom.

–Italienare. –Talar de inte engelska?

–Giorgio! –Giorgio blev sårad.

Ja, vad tar det åt mig?

–Tranella! –Ja, överfurir?

Talar du italienska? Snacka med dem.

–Vad ska jag säga? –Fråga varifrån de kommer.

–Varifrån kommer ni? –En landsman! Bravo!

–Vänta nu. Jag är amerikansk soldat. –Men vad gör du här?

–Min pappa är italienare. –Tranella!

–Vänta lite. Varifrån kommer ni? –Turin.

Han är från Turin. I norra Italien.

–Nej, varifrån kommer de nu? –Varifrån kommer ni nu? Jag menar...

De har flytt från ett slag, och från tyskarna.

Fråga vad som pågår där.

–Tyskarna körde fram stridsvagnar. –När då?

–Han vet inte. För nån timme sen. –Fråga ut dem, Tranella! Ta reda på nåt!

Fråga om han känner till trakten.

–Ja, han har varit placerad här. –Var är kartan?

Här.

Säg att vi har en karta över trakten.

–Han kan läsa kartor, han är korpral. –Vi är här, tror jag, Stämmer det?

–Här strider de, där var stridsvagnarna. –Är det besvärlig terräng?

Han säger att...det är lättförsvarad terräng, oländig med många raviner.

–Grabben sa att det är dammigt. –Hur många tyskar?

–Han vet inte. –Han sa mer än så!

Italienarna är besegrade. De är inte soldater längre.

–Vad sa han? –Grabben har dödat en tysk. – Var då?

–I skallen, med en sten. –Bra! – Var i Italien är han från?

–Vi är födda i Palermo båda två. –Pappa är därifrån! Jag heter Tranella.

–Vad snackar ni om? –Han är från samma trakt som farsan.

–Han ville inte slåss för tyskarna. –Undanflykter!

Vad vet väl du? I hans landsända har de slagits mot tyskarna ända sen de kom!

Okej.

–Vad sa han? –De kan inte åka hem.

Det är fullt av tyskar. Italien gjorde fel.

–Vad bryr vi oss om det? –Farsan skulle vilja veta det.

Han kan läsa tidningen. Fråga om bondgården!

Fråga om han känner till bondgården.

–Ja. –Fråga vad det är för slags bro.

–Han minns inte. Trä, stål eller betong. –Inte mycket till hjälp.

–Fråga var jag kan käka pizza. –Håll käften!

–Det är många tyskar en bit framöver. –Hur många?

–Han vet inte. –Lika bra att vi fortsätter.

Då går vi. – Tack, Tranella. Säg att de kan gå.

–Nu vill de ha cigg. –Ge dem några.

–Av mina egna...? –Ge dem några.

–De är krigsfångar, de vill följa med. –Aldrig i livet!

–De vill inte gå. –Det var ju synd.

–De är hungriga. –Ge dem fältransoner.

De kan ta det här. Sen ångrar de att Italien drog sig ur kriget.

De passar sig för oss en annan gång.

Hårda bud, men jag måste gå. Buona fortuna!

–Nå? –De vet inget.

Vi vet inte mer än förut. De kunde ha vetat nåt.

Stolligare folk får man leta efter.

"Kära Frances. Vi lämnade just ett par italienska soldater på vägen."

Nej, stryk det. "Vi lämnade just ett par italienska före detta soldater på vägen."

"De fattar inte vad som hänt, men de har sig själva att skylla."

"De lät sig luras att de skulle bli världens herrar."

"Nu är lurendrejarna borta, och de får ta smällen."

"De är inte ens herrar i sitt eget land."

–Bill... Har du nånsin haft föraningar? –Hela tiden.

Jag har det nu. Jag har aldrig haft det förut. Jag gillar det inte.

Nåt har hänt med mig, men jag vet inte vad.

Jag är inte rädd. Jag kan bara inte få rätsida på saker och ting.

Om det kommer till kritan, tar du över? Jag mår inte bra. Jag har huvudvärk.

–Vad ska du göra efter kriget? –Bli gangster.

–Vad var du förut? –Begravningsentreprenör, har jag sagt.

Hur gillade du det? Begär förflyttning till begravningstjänst i QMC, trängen.

Jag kan inte stava. – Judson!

–Sök till begravningstjänst i QMC. –Hur är lönen? Är det nån framtid?

–Framtid? Du lever ju inte ens i nuet. –Du är klipsk, du läser personligheter.

Vad då lever inte i nuet?

–Var är du just nu? –I Italien.

–Har du sett nån skylt? –Vi landsteg i Italien.

–Hur vet du det? Tror du på allt du hör? –Jag såg just ett par italienare.

Du såg en miljon italienare i Tunisien. Du vet ingenting, Judson.

–Var är vi, då? –I det soliga Frankrike. Var trodde du?

–Italien. –Jag ger upp!

–Jag med. Jag vill inte vara med längre. –Samma här. – Stick!

Ta skydd!

–En jeep! –De våra!

–Varifrån kommer ni? –Vi rekognoserar. Har ni sett nåt?

–Vart är ni på väg? –En bondgård 5 km längre fram.

–Finns det nåt där? –Den som det visste.

–Ska jag åka dit och ta en titt? –Gärna för mig.

Kör till. Jag vill gärna se Italien.

Drömjobbet. Man slipper gå.

Jag är livrädd för motorcyklar, Jake. Kvinnor och motorcyklar.

–En cigg. –När mina är slut är du illa ute.

Skönt. Om vägen ligger öppen kanske det går bra ändå.

–När tror du han är tillbaka? –Om 10–15 minuter.

–Vem sa att vi skulle lämna diket? –Vägen är skonsammare mot fötterna.

–Mc-föraren borde vara tillbaka. –Det har bara gått 10 minuter.

Allt i armén är enkelt. Man lever eller dör.

Jag önskar att jag var i hans skor. Mc-förarens.

–Det är livet. Jag vill ha det bekvämt. –Killen är dödens. De lever farligt.

De flesta lever inte så länge att de blir korpraler.

–Tror du att du blir korpral? –Jag vill bara bli civil.

–Du har inga vyer. Du är en dönicke. –Det kan du skriva upp.

–Tror du att han kommer tillbaka? –Han kanske fick punktering.

Nej, han har råkat ut för trubbel. Har du hört skottlossning?

Ingenting. Jag vet inte vad det tar åt dig.

Men nu får du ta dig samman. Vad är det med dig?!

Vill du fortfarande köra mc? Frågan är om killen är vid liv nu.

–Han sitter nog och läser en bok. –Var sjutton skulle han få tag i en bok?!

Inte vet jag.

–Sista paketet. Du får se på. –Kan man få ett bloss?

I armén träffar man folk som hastigast och ser dem aldrig igen.

–Ändå glömmer man aldrig ansiktena. –Tänker du på mc-killen?

Om stridsvagnar överrumplar oss på vägen, är det ute med oss!

Säg åt dem att ta en paus.

Jack, Phelps, Dubroski, Long, Tranella, Tinker, Archimbeau!

Och alla bazookaskyttar, samling! Övriga tar paus.

Överfurir Porter vill ha bazookaskyttarna i täten. Ni får eskort.

Vi följer efter om en stund. God jaktlycka!

Stanna här och håll utkik. Om du ser mc-föraren, vinka.

Han klarar sig aldrig... till slaget om Tibet.

Vartenda skitjobb åker man på...

Det är nåt med överfuriren. Porter. Håll ögonen öppna.

Om du inte rökte hela tiden skulle du hänga med bättre. Cigg!

Vad är det med Porter?

–Tack, Bill. –Du kom bara inte att tänka på det.

Ja. Jag kom inte att tänka på det.

Äpplen.

–Vad sa du? –Jag tror att jag sa "äpplen".

–Varför det? –Jag tänkte på äpplen.

–Vad då för äpplen? –Alla möjliga.

Baldwin, McIntosh, Pippin, vinteräpplen. Jag skulle vilja klyva ett just nu.

–Och slicka saften av kniven... –Sluta!

–Nu tänker jag på nåt saftigt. –Gillar du äpplen?

Jag kom bara att tänka på det. Päron är godare.

–Vi kanske hittar några här. –Nej.

–Hur vet du det? –Jag är bonde. En duktig bonde.

Jorden här duger inget till.

Den är gammal och trött.

Norröver blir vindruvorna stora som ett huvud.

Du kan inte övertyga mig.

När jag väl har bestämt mig kan bara ett mirakel få mig att ändra mig.

Eller min fru.

Nej, jorden duger inte alls.

Kanske har för många soldater gått på den, gått på den länge.

Så blir det med ett land när soldater går på det.

Jag skrev ett brev till min fru. Jag skrev det i landstigningsbåten.

–Svårt att skriva i mörkret. –Varför väntade du inte?

Man vet aldrig vad som kan hända.

Jag skrev adressen i mörkret också. Det blev prydligt. Jag såg det i dagsljus.

Sen gav jag brevet till sergeant Hoskins.

–Varför då? –Att posta.

–Han sitter nog och läser det nu. –Det skulle han aldrig göra.

Sergeanter gör konstiga saker. Han kanske tror att det ligger pengar i det.

Eller så stoppar han det i ett kulhål.

Man kan inte stoppa papper i kulhål! Det blir skrynkligt.

Dumskalle! Nästa gång du blir skjuten, stoppa i papper och känn efter.

Lägg av, Riddle! Han postade ett brev.

–Jag bara skojade. –Nej, du är en elak fan.

–Du åker på spö endera dagen. –Jag kan vänta.

Okej, du skickade ditt brev.

Men vem vet vad sergeanter gör...

De gör ingenting.

Dags att vi rör på oss, Eddie.

Ropa på Ward.

Ward!

–Han mår visset. –Man blir lätt dålig i ett sånt här land.

Ward, jag kan inte fortsätta.

–Tyne tar befälet. –Gärna för mig.

–Tyne är en bra karl. –Det vet jag.

–Ni kan samarbeta. –Du kan fortsätta.

Jag undrar det. Har du nånsin velat lägga dig ner och aldrig resa dig?

–Så känns det. Jag får inte lägga mig! –Man blir trött efter ett tag.

–Du har varit igång länge. –Lägg dig en stund.

Jag behöver en klunk vatten.

Kanske om jag vilar... om jag lägger mig ner...

Fattig jord.

Fattigt land.

Fientlig pansarbil kommer. Ta skydd!

Eddie!

–Det var nära ögat. –Låt honom vara.

–Hur tog den sig förbi våra bazookor? –Jag var nära att kasta en granat.

Vad tror du? – Gå tillbaka och spana.

–Skicka nån annan för en gångs skull. –Jag gör det. Ta hand om mitt gevär.

Trodde du...

Stridsvagnar. Det var därför de lät pansarbilen passera.

–Vi måste slå ut den. –Utan bazooka?

–En handgranat under kan göra susen. –Och kulsprutor?

–Allt vi har. – Eddie! –Det tjänar inget till.

Placera din grupp nära vägen och kasta granater när jag visslar.

–Var är Rivera? Rivera! –Har du en cigg?

Placera kulsprutan vid vägen. När vi kastar granater mot pansarbilen–

–öppnar du eld mot den. Skynda på!

–Jag fick just ett jobb. –Får man vara med?

Jag har en silverkula med ditt namn på. Välkommen! Du har ju ammunitionen.

Samla din grupp, Ward. När pansarbilen är vid stenblocket där–

–räknar jag till tio, och visslar. Okej?

Min grupp, beredda! Ingen annan gör nåt. Alla andra avvaktar!

Cord, här. – Randall, där.

Okej. På visslingen.

Den som kastar före får den här granaten i käften!

Vill ni leva, så träffa prick. Ni får ingen andra chans. – Uppfattat, Johnson?

–Tror du att jag är amatör? –Nej.

Windy!

Se till att Porter stannar här.

Du gråter, Porter. Du gråter för att du är skadad.

Du blöder inte, du har bara varit i strid för länge.

Ja, nu är det över för dig.

Nu slipper du gissa och vänta och undra.

Du har grävt dig ett värn där uppe.

Inget kan förmå dig att lämna det.

Gråt du, Porter, vi förstår.

Ingenting än.

Har du varit på Coney Island?

–Skjutit på flygplanen? –Visst, jag är fena på det.

–Vill du veta en hemlighet? –Du har inga, du är en öppen bok.

Det här är en hemlighet.

–Jag kunde aldrig träffa flygplanen. –Då är man nog inte trygg i ditt sällskap.

–Hur blev du kulspruteskytt? –Mutor.

–Jag vill ha förflyttning. –För sent.

–Var tänker du träffa bilen? –Jag siktar på knäna och går uppåt.

–Går kulorna genom pansaret? –Knappast.

Vänta!

Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio...

Skjut genom gluggarna. Jag stoppar Rivera.

Eld upphör!

Stanna här. Det är inget att se.

Okej.

Tjusig rubin, var har han stulit den?

De kan ha hört oss längre fram. Vi måste dra.

Montera ner kulsprutan.

–Snacka om rökridå! –Pansarbilen är nog full av hål.

–Jag missar aldrig. –Flygplanen, då? Okej, du är en fasa.

–Vad skulle ni göra utan mig? –Vinna kriget.

–Ja? –Du får ta min grupp.

–Varför jag? –Varför nån annan?

–Johnson! –Ja, överfurir?

Stanna här och vakta honom.

–Om han vill ge sig av, då? –Låt honom inte göra det.

Eddie...

Hur mår du?

Vakta honom.

Hör upp! Vi hade flax med pansarbilen.

Vi hörde stridsvagnar framför oss, så var på er vakt.

Arch och Cousins tar täten. Ser ni nåt, så skjut.

–Hittar du? –Självklart.

Då går vi.

Vår patrull!

Phelps, Dubroski och Long är döda. Vi slog ut tre pansarfordon.

Ammunitionen är slut, så nu kan vi lika gärna slänga de här.

Bara vi inte råkar på fler stridsvagnar, utan bazookor. Eller pansarbilar.

–Var är Tinker? –En bit framöver.

–Campade du som barn? –Det frågar du jämt i skogen.

–Skogen får mig att tänka på det. –Nej, har jag sagt. Jag var stadsbo.

–Jag med, din slashas. Jag tog tåget. –Du har sagt det.

Du är som en jukebox som nån matar med slantar.

–Judson! –Ja?

–Har du campat i skogen? –Vilken skog?

–Vilken som helst! –Nej.

Det är livet. Att grilla över glöd, det är annat än armékäk.

Man kan sitta vid lägerelden och snacka hela natten. Man kan fiska.

–Friluftstypen... –Pröva att campa i skogen.

Hälsa från mig. Till blommorna och bina.

Har inte din farsa berättat om dem? – Judson vet inget om blommor och bin.

Ska vi berätta? – Bjud på cigg, så berättar vi allt om blommor och bin.

Jag har inga.

Tur att det finns tåg för handelsresande.

Annars skulle alla handelsresande vara tvungna att gå. Vilket jobb!

–Du är handelsresande. Åker du tåg? –Handelsresande? Jag är en mördare.

Du reser runt och säljer demokrati till lokalbefolkningen.

–Var har du fått det tramset ifrån? –En bok.

–Du är en dekadent demokrat. –Det kan du skriva upp.

Men hur många skulle bli handels- resande om de var tvungna att gå?

Vet inte. Jag känner ingen.

Jag kanske ska bli en efter kriget. Man får röra på sig.

Det gör du nu, och du är en nolla.

Jag har alltid varit hygglig mot dig. Jag har behandlat dig som en bror.

Så varför pikar du mig hela tiden?

Gå nån annanstans. Knivhugg i ryggen, det är tacken!

–Vilken tölp han är! –Alla är tölpar.

Om jag ändå låg hemma i sängen.

Sover mitt på dagen gör bara idioter.

–Gå inte så långt före, Arch. –Gör jag det?

–Jag var nära att somna gående. –Håll dig vaken.

–Tror du att jag är furir i Tibet? –Du är säkert general.

–Hur långt är det till gården? –Vi borde strax nå fältet nedanför.

Stanna när du får syn på det.

Hur är det, Tim? Hur mår lillan?

Jag väcker henne när hon ska ha mat.

–Tänker du fortfarande på äpplen? –Ja.

Jag har försökt tänka på kallt källvatten, kall cider–

–eller glass, men jag tänker ändå på äpplen.

Man vill alltid ha det man inte kan få.

Vi borde tänka på hur många man som håller bondgården och hur vi ska ta den.

Men allt jag kan tänka på är ett stort, rött äpple!

En dag ska jag gå in i ett land där de rullar ut en välkomstmatta för mig.

–När då? –Nästa tisdag! Eller 1983.

–Vi ses då. –Vilket jäkla sätt att se Europa.

Om det inte vore för kriget hade du stannat hemma.

Jag vet en som jobbade på boskapsbåt för att åka till Europa. Han ville se det.

–Vilken blådåre! –Det var min kusin.

När vi kommer till bondgården ska jag klå upp dig. Med kulsprutan!

Jag som var rädd för tuffa tag.

Den där bondgården är bergis full av tyskar.

Där är den.

–Ja, det är den. –Rakt på den.

–Vad tror du? –Jag går och tar en titt. – Kom, Archie.

Var försiktiga!

Den som hade kikaren nu. Jag ser inget. Solen blänker i fönstren.

–Om jag bara visste... –Vad?

Ingenting. Vi går tillbaka.

–Hur ser det ut? –Lugnt. Jag gillar det inte. För lugnt.

Windy!

Så här ser det ut. En stenmur går hela vägen runt.

Marken sluttar upp mot huset, utan mycket till skydd.

Det är svårt att se hur det ligger till utan kikare.

–Är det nån där? –Det vet vi inte. Vi skickar en patrull.

–Jag leder den. –Du kan behövas här.

–Jag vill leda den! –Okej. Välj ut fyra man.

–Jag går. –Nej, jag behöver den här lilla doningen.

Jag behöver fyra frivilliga till Hedersmedaljen med massor av eklöv!

Blir det lönetillägg? Jag går ändå, så att de andra skäms.

Jag är en hjälte. Jag fortsätter i täten.

Jag är med.

–Försten dit får vinet. Jag går. –Bra, det var fyra.

Placera ärtbössan så att du ser både vägen och huset.

–Ge understöd om det behövs. –Okej, då går vi.

Då går vi!

–Man borde alltid ha en mur med sig. –Jag ska ordna det till nästa gång.

–Skaplig position. –Ett tag, men jag tänker inte bli bofast.

–Vad tror du om huset? –Jag ska minsann bestryka kåken.

Har du gott om granater? Okej.

Fem meters lucka. Åla fram.

–Lycka till! –Detsamma. – Bajonett på!

Kom igen!

Tillbaka!

Nu!

Varför skjuter de inte?

Allihopa, över muren!

–Är du träffad? –Nej. Är alla tillbaka?

De knäppte Tinker. Och Rankin, tror jag.

Jag tyckte väl att vi bara var tre.

–Är det där Tinker? –Ja. Han är död.

–Hur vet du det? –Det syns.

Vilken jävla soppa!

De kunde ha varit värre. De kunde ha väntat in er.

Det här är illa nog.

Allt väl, Tranella? – Cousins.

Osis.

Nu blir det inte lätt. Vi har förlorat överraskningsmomentet.

Vi kommer inte så nära att vi kan kasta granater.

Om vi bara hade en bazookaraket... Kan vi inte vänta tills det blir mörkt?

Nej, vi måste ta oss in fort. Vi får tänka ut nåt.

Undrar vem de knäppte. Hoppas att det inte är nån jag gillar. Eller känner.

Jag skulle vilja skjuta sönder huset femtio gånger om!

Håll utkik, annars skickar de nån med en granat. En gång räcker.

De kommer inte i närheten av mig. Jag är osårbar. Ingen dör!

–Ingen dör... –Okej, korpral.

Nära.

Nån är visst vårdslös med skjutvapen...

Jag kan inte komma på nåt. Vi har kört fast.

Får jag gå härifrån, magistern?

Du och Tinker...

–Vi borde ha gett understöd. –Det hade inte hjälpt.

Bara de inte har kallat hit stridsvagnar.

Det gör de inte. De är rädda att vårt flyg upptäcker dem.

–Varför tror du det? –Bara en känsla.

–Jag undrar om Rankin är död. –Inte vet jag.

Han är trygg där han är. Han kan hålla ut.

Ja, han om någon kan hålla ut.

Titta bara på det här lövet.

Tänk dig vad som krävdes för att frambringa det.

–Du har aldrig sett nåt så komplicerat. –Människokroppen är mer komplicerad.

–Inte mer än lövet. –Jo, för kroppen är mycket större.

Just därför är lövet mer komplicerat.

–För det behöver inte vara det. –Vad är så märkvärdigt med det?

–Titta på bladnerverna. –Är de viktigare än våra nerver?

Det sa jag inte. Jag bad dig bara titta.

–Jag tittar. Än sen? –De är fantastiska.

Kartan visar inte gården i detalj. Muren slutar vid floden, det vet vi redan.

Den säger oss inget nytt. Vi kan lika gärna slänga den.

Om vi skulle pröva med floden...

Vad sa du?

Ingenting.

Kom igen, Windy, vad sa du?

–Jag tänkte att... –Ut med språket!

–Jag sa att vi borde pröva med floden. –Hur menar du då?

Vi kringgår gården via floden och kryper längs stranden.

–Kanske det... Och sen? –Strunt i gården.

Vi tar oss fram längs muren och stranden till bron och spränger den.

–Du är inte dum, Windy. –Instämmer.

Det låter inte så pjåkigt. Men det måste gå fort.

Ward går först med en patrull.

Windy tar en patrull och följer efter som förstärkning. Jag stannar med de andra.

Om exakt 30 minuter avancerar vi mot huset.

Då hör ni Rivera öppna eld.

Medan de har fullt upp med oss spränger ni bron.

Så fort den är sprängd anfaller alla tillsammans. Vad tycks?

–Det låter bra. – Vad säger du? –Sagt och gjort.

–Du får ett tufft jobb, Tyne. –Vi är hjältar allihop. Vi får medalj.

Välj ut dina mannar. – Du med.

–Joe, Sam, Rye, Horn. –Ross, Tranella, Monty, Miles.

Ward och Windy berättar om planen. Den är enkel, och kan gå snett.

Det kan inte bli värre än på manöver i Louisiana.

Allt jag kan säga är att nu är det skarpt läge. Eller hur?

–Lycka till! –Då går vi.

Jack!

Till Rivera.

–Rivera... Det kommer nån. –Marlene Dietrich? Har det ben?

Det går som en soldat.

–Det är Joe Jack! Vilken fart. –Inga stilpoäng.

Varför är ni aldrig där man kan få tag i er?

Det finns rätt sätt, fel sätt och arméns sätt. Det här är arméns. Vad är det?

Meddelande från Tyne.

Jag skulle behöva mina glasögon. "Två patruller kringgår gården via floden."

"Vi avancerar över fältet. Vid vissling, ställ klockan på 11.40."

"5 minuter senare framryckning, prick. Ge understöd 11.44 plus 45 sekunder."

"Hoppas ammunitionen räcker. Nu satsar vi allt. Tyne, överfurir, USA."

Formellt värre...

–Två minuter kvar. Har patrullerna gått? –Ja, innan jag kom.

Hälsa Tyne att vi är redo, och lycka till!

–Ingen dör. Hur är det med ammunition? –Det har varit både sämre och bättre.

Tyne är verkligen lättbegriplig...

Vad betyder "5 minuter senare framryckning, prick"?

Får jag se.

Nu fattar jag. Fem minuter efter visslingen rycker de fram.

–Vi ska öppna eld 15 sekunder innan. –Tror du jag får övertidsersättning?

Det kan lätt gå snett.

Vi får visst snart en ny pluton...

Maria och Josef, det går åt mycket bra folk i kriget!

Jag skulle vilja krossa en nazist i min hand! Kan de inte låta oss vara i fred?!

Du fattar trögt, Rivera, men nu har du fattat.

Rappa på, Jack...

–Vad glor du på? –Jag glor inte. Jag tänker.

Ward tror inte att vi tar oss över fältet.

Det struntar jag i, jag för befälet här. Om bara Jack kunde komma nån gång!

–Ursäkta, jag halkade. –Gör inte om det.

Du borde också skriva brev, Tinker.

Jag glömde att du ligger där på muren.

Okej, jag skriver till din mamma.

"Kära mamma."

"Jag sover lutad mot en mur nånstans i Italien."

"Det är inte så bekvämt, men man får lägga sig där man kan."

"Om du kommer till Italien, så hälsa på mig, för här blir jag kvar."

Vattnet är kallt. Lustigt en så varm dag.

–Hur gick det? –Rivera är med på det.

Våra klockor är synkroniserade. Jag signalerar Rivera.

Tynes visselpipa, exakt på sekunden!

–Nu ska jag skjuta huset i bitar. –Om ammunitionen räcker.

–Fem minuter till avledningsmanövern. –Ja. Rakt bakom gården.

Det är lugnt. Hoppas att det förblir så.

–Vad anser du om saker och ting, Arch? –Det är ett långt krig. Det är allt jag vet.

Är du fortfarande orolig för Tibet?

Ibland tror jag att vi aldrig kommer att mucka. Det är vad jag tror.

Jag lyckades bli antagen, så jag muckar nog en dag.

–Värre kunde det vara. –Det kan jag inte tänka mig.

–Du fattar inte. Du får inte alla skitjobb. –Jag har ett skitjobb just nu.

Vem har inte det?

Vi kanske får sova hela dan i morgon. Tyskland kanske kapitulerar i morgon.

Vem vet?

Vem vet?

Jag kollar att alla vet vad som gäller.

När bron sprängs, spring fort mot huset. Skicka vidare.

När bron sprängs, spring fort mot huset. Skicka vidare.

–Vad är det? –Magen.

Det känns som om den har knutit sig. Jag mår illa och känner mig yr.

Vem gör inte det?

Det är 45 sekunder kvar tills Rivera öppnar eld.

Bajonett på!

Illamående och yr...

Du, Arch...

...sex, sju, åtta, nio, tio...

...elva, tolv, tretton, fjorton, femton!

Leker tyskarna med oss?

–Helt övergiven. –Vi väntar tills de hinner upp oss.

–Om en sekund flyger den i luften. –Vad skrattar du åt?

Vi ska spränga en bro, och jag känner mig som en buspojke på Halloween.

Kom.

Inget går långsammare än att åla.

Hur lång tid skulle det ta att åla runt jorden? Hundra år? Tusen år?

Ingen dör...

Ingen dör...

Vi har kommit lång väg, en lång mil.

En mil närmare San Francisco, Hoskins.

En mil närmare Joplin, Mac.

En mil närmare Saint Paul, Tinker.

Lång väg. Det är kortaste vägen hem.

Enda vägen hem för all världens bra karlar. Det måste betyda nåt.

Ingen dör.

Det går runt i mitt huvud. Allt går runt.

Det där huset...

...fälten...

...himlen.

Tibet!

Tibet...

–Tysken har slutat! –De fick smaka bly, så tacka för det!

De hittade inte lillan.

"Kära Frances. Vi sprängde just en bro och stormade en bondgård."

"Det var så enkelt."

"Så fruktansvärt enkelt."

De gick ut på promenad i Italiens sköna land

men det skulle inte bli lätt

Poeter förtäljer om den dagens strid

och sjunger sånger därom

Må de sjunga om män i en god pluton

Må de sjunga om deras bragd

Hur de över havet kom till Italiens sköna land

och gick på promenad i dess sol

Det är vägen som bär till en filippinsk stad

och når landsväg sju norr om Rom

Det är vägen man tog när man gick från Stalingrad

Det är gamla Lincoln Highway hos oss

Varhelst kampen för friheten står!

Översättning: Jonas Fåhraeus Svensk Medietext för SVT