All language subtitles for spion_i_extremhogern

En ny typ av högerextrema rörelser
har börjat dyka upp: alt-right.

Det började i USA,
och nu sprider de sig.

De flesta som kallar sig alt-right
tror att vita hotas av utplåning.

Från att ha varit ensamma röster,
möts nu alt-right-högern–

–och lägger upp strategier
för det raskrig de tror ska komma.

Den brittiska organisationen
Hope not Hate infiltrerade alt-right–

–för att undersöka vad som pågår där.

–Kan du koppla ihop oss med några?
–Ja.

Här är historien om en mans år under-
cover med nazister, nationalister–

–och vit makt-människor.

I Dokument utifrån i kväll:
Spion i extremhögern.

Patrik Hermansson började
redan i tonåren att uppröras–

–av diskriminering och förtryck.

Han började kartlägga nazister för en
svensk anti-fascistisk organisation.

2016 flyttade han till London
för universitetsstudier.

Han fortsatte sin aktivism här.

Joe Mulhall är chefsresearcher
för Hope not Hate.

Mulhall kartlägger
rasism och fascism.

Hans resultat publiceras på nätet för
att motverka våld och diskriminering.

Han säger att han har ett projekt
och förklarar London Forum:

En högerextrem organisation i London.

Han förklarar varför den
skrämmer honom just nu.

Kunskapen om London Forum var liten–

–men det man visste
räckte för att oroa.

Stora högerextrema rörelser, Brittish
National Party och National Front–

–verkade använda forumet för att
samverka med alt-right-toppnamn.

Den ende i ledningen vars identitet
man visste var Jeremy "Jez" Turner.

Men var Turner den drivande kraften?

Vem eller vilka
låg egentligen bakom London Forum?

Men först måste Patrik testas,
för att se om han vågade och orkade.

Han sa: "Kan du gå på några möten?"
Det kändes inte som en så stor fråga.

Att gå på ett möte och rapportera...

Det kändes
som nåt praktiskt jag kunde göra–

–som faktiskt kunde göra skillnad.

Patrik fick i uppdrag att ta sig så
djupt in i London Forum som möjligt.

Men för att lyckas
behövdes en falsk identitet.

Inför nazisterna
skulle han vara Erik Hellberg–

–student på University College.
Han fejkade en bakgrund på nätet.

I oktober 2016 var han redo
att ta en första kontakt.

Jag mejlade till den allmänna
adressen och introducerade mig själv.

Jag var politiskt intresserad
och lutade så starkt åt detta håll–

–att jag tog kontakt med dem.

De sa: "Du är ju svensk,
du måste prata med Stead."

Stead höll på att lära sig svenska.

I november 2016 frågade Patrik
Steadman om de kunde träffas.

Mulhall utrustade Patrik
med en dold kamera.

När man har en kamera
blir det konkret.

En kamera
går inte att argumentera med.

Stead bjöd in honom till sitt
favoritfik, The Nordic Bakery i Soho.

Han började prata svenska,
ganska bra svenska.

Steadman hade varit i Sverige,
på en konferens i Stockholm.

Han sa att han var så imponerad av
den högerextrema rörelsen i Sverige–

–för här var folk utbildade,
de hade bra jobb, och såg normala ut.

Han är fascinerad av svenska grejer.

Han älskar Skandinavien,
han ser det som sitt ursprung.

Steadman tror att den ariska rasen
kommer från Skandinavien–

–och att britterna är släkt med dem.

Därför lär han sig svenska.
Han ber Patrik vara hans lärare.

Hej då.

Patrik sms:ar Joe
att träffen är slut.

Man har alltid kontakt när man går in
och ut: Nu går jag in. Nu går jag ut.

Det är en säkerhetsgrej.

Patrik skulle ta reda på vilka som
träffades, vad de hette, ta foton–

–kartlägga deras nätverk och ta reda
på deras planer för framtiden.

Jag träffade honom i princip
varje torsdag. Det kändes genuint.

Och genom de mötena... Jag kunde
fråga honom om vad som helst–

–med ursäkten
att vi måste prata om nåt.

Patrik och Mulhall kommer på ett sätt
att dra ur Stead mycket information.

Patrik ska påstå att han arbetar
med en avhandling om extremhögern.

Han visade sig vara organisatören,
den viktigaste personen.

Han hade alla kontakterna.

Jag sa
att jag pluggade politisk teori.

Ämnet var "Political repression
of non-orthodox right wing thought":

"Förtryck av högeridéer."

Med hänvisning till avhandlingen–

–säger Patrik att han vill träffa de
mest erfarna medlemmarna i rörelsen.

Han började ta med mig
på olika saker.

Jag träffade
hans vänner och organisationen–

–och relaterade politiska grupper.

Gränsen mellan politiskt arbete
och privata intressen är hårfin.

Steadman tar med Patrik
till en böneceremoni för asagudar.

De första tyska nazisterna
fascinerades av fornnordisk mytologi.

Liksom Steadman trodde de
att Norden är vita människors urhem.

De började be till Oden för kraft
till det kommande raskriget.

Med tiden öppnar Steadman dörrarna
till London Forums politiska kärna.

Jez Turner berättar
vad han försökte åstadkomma–

–då han 2015 höll ett kontroversiellt
tal vid regeringskvarteret.

Turner avslöjar
att den pyttelilla publiken där–

–inte var den han riktade sig till.

Precis det Turner försökte provocera
fram, hade också senare skett.

Han åtalas för uppvigling.
Nu återstår att se–

–om han lyckas bli frikänd, och
därmed göra antisemitism mer rumsren.

Våren 2017 är Patrik så accepterad–

–att Stead och Turner börjar inviga
honom i rörelsens dagliga arbete.

Där är säkerhet ständigt i tankarna.

Ju djupare in man kommer,
desto mer paranoid blir man.

De litade på mig, men jag blev bara
mer paranoid: Snart kommer de på mig!

Bara för att Stead släppt in dig–

–betyder det inte
att de andra litar på dig.

Efter några månader
får jag frågan av Stead...

Han undrar... Han undrar
om jag vill göra bakgrundskollar–

–på människor
som ska komma till forumet.

Här sitter jag, infiltratören, som
de glömt att göra bakgrundskoll på–

–och bakgrundskollar nya personer.

Det är en av de viktigaste rollerna
i organisationen. Bara 3–4 gör det.

Det man är ute efter är politik,
deras övertygelse och aktivism.

"Varför ansökte du nu
och inte för fem år sen?"

Då säger de: "För att Trump valdes.
Våra idéer är mer accepterade nu."

Man ser det som ett tecken på...

...att vinden
har vänt i deras riktning.

Sen hände det saker under året,
som "Muslim ban"...

Allt händer med det som bakgrund.

Det var en utlösande händelse–

–för den här rörelsen,
även i Europa och Storbritannien.

Det handlar om hans språk.

Det är allt man behöver
för att se att han är på deras sida.

Han har målats upp som en frälsare.
Då lägger man saker på honom–

–som han egentligen inte
har sagt att han har stått för.

Men han har gjort olika indikationer.

En viktig sak var att han la upp en
bild på sig själv som Pepe the Frog–

–som är en väldigt tydlig nick
till alternativhögern.

De högerextremas Pepe the Frog–

–stals ur en tecknad serie
om drogande tonåringar.

Alt-right-rörelsen använder Pepe–

–för att förmedla
rasistiska skämt och slagord.

Det var en bild på Pepe the Frog
mot en amerikansk flagga–

–med Donald Trumps hår och kostym,
som han la upp själv på Twitter.

Såna små grejer tas ju upp direkt
och blir enormt.

Man säger ofta: "Vi fick honom vald."

Och det har tagits upp av media
att alternativhögern fick Trump vald.

Det är en överdrift.
Numren är inte där.

Men den känslan
är viktig för deras organisering.

Internetfenomen som Pepe the Frog
är kraftfulla vapen för extremhögern.

När London Forum arrangerar
en stor konferens i juni 2017–

–bjuder Stead in dem som är bra på
att skaffa många följare på nätet.

Colin Robertson,
en av huvudtalarna, försöker–

–under pseudonymen Millenial Woes
bl.a. inskränka kvinnors rättigheter.

Millenial Woes är en stor Youtube-
personlighet, som lägger upp filmer–

–med långa utläggningar
om sina åsikter om samhället.

På tunnelbanan talar man om säkerhet.
Många gäster vill förbli hemliga.

Alla vet hur det gick för Colin
Robertson när han 2016 blev "doxad"–

–av sin hemtidning i Skottland.

Dvs. man spårade upp honom och av-
slöjade hans riktiga namn och adress.

För att ingen gäst ska kunna doxas–

–hålls mötesplatsen hemlig
in i det sista.

Gästerna möts vid en t-banestation
och leds sen mot en annan stadsdel.

Vi vet inte var det är,
bara att det är i centrala London.

Vi får instruktioner via sms.

Jag får veta långt i förväg vilka
som ska komma, bl.a. Greg Johnson.

Johnson är en av alt-rights grundare
och en av dess viktigaste ideologer.

På sin sajt vill han ge intellektuell
legitimitet åt s.k. vit nationalism.

Han är extremt anonym, inga bilder
finns. Man vet inte hur han ser ut.

Så en bild på honom,
vore en stor vinst för oss.

När jag kommer dit står alla utanför,
inklusive Greg Johnson.

Jag får sitta bredvid Tomislav Sunic,
författare och en väldigt känd kroat.

Han har bott länge i USA
och har stött nazistiska partier.

Han var också diplomat för Kroatien
i London.

Under kvällen blir det tydligt att
gästerna är från många samhällsdelar:

Grovarbetare, såväl som akademiker.

Här möts gammaldags konservativa
och nynazister.

Det bra med en sån middag är mängden
tid jag spenderar med människor.

Vi pratade. Jag frågade
om jag fick träffa honom dagen efter.

Morgonen efter, dagen efter,
så träffades vi: jag, han och Stead.

På samma hotell, i lobbyn.

Johnson har ganska nära kontakt
med Steadman.

Han har kopierat Forums koncept–

–och startat ett i New York och ett
i Seattle. Så han är inflytelserik.

Vi visste ju att alternativhögern
kommer från USA. Den är starkast där.

De flesta ledarna är därifrån.

Så ska man nå kärnan av vad den
rörelsen vill och hur den utvecklas–

–så måste man dit.

Jag var inbjuden att bara vara med.

Men på flygplatsen i London
får jag ett meddelande.

Johnson frågar mig om jag vill hålla
öppningsanförandet på konferensen.

Det säger jag såklart ja till,
samtidigt som jag är totalt livrädd.

Bara att man är i USA
ändrar ju kalkyleringarna lite.

Här har människor vapen.

USA visar sig vara en annorlunda
spelplan även på andra sätt:

Det är olagligt
att filma i Washington State.

Du får inte filma
med dold kamera där.

Hope Not Hate beslutar att Patrik ska
gå på konferensen, fast utan kamera.

Kvällen före var jag på en grillfest–

–med ett ganska litet gäng
– femton personer, kanske.

Det är en annan sammansättning
än i London.

Medelåldern är mycket lägre.
25, om inte yngre.

Många har en militär bakgrund.

Speciellt den här rörelsen
är beväpnad.

Man tränar ju aktivt för...

...nån form av väpnad konflikt...

...i USA, eller i Washington State.

Man är rätt säker på att det ska ske.

Det var kretsen runt Johnson.

De pratar om det kommande raskriget,
om vad de önskar åt anti-fascisterna.

Att "vi måste hänga anti-fascisterna
i lyktstolparna", liksom.

Upptäcker de att jag är jag,
så kan det gå riktigt illa.

Jag är i en förort
till en stad jag inte känner.

Det är inte bara att gå ut och ropa
in en taxi. Ingen taxi finns här.

Det finns inte ens lokaltrafik.
Jag är riktigt rädd.

North West Forum har totalt foto-
förbud. Ingen vill synas offentligt.

Här är medlemmar ur en extremt
våldsbejakande grupp: True Cascadia.

Några mötesdeltagare är militärer–

–och vill inte att myndigheterna
får veta vad de gör.

Först får Patrik inte spela in alls,
men får till slut filma sig själv.

Ämnet var ju implicit redan bestämt.

Jag var killen
som skrev om förtryck av högern.

Det är det läskigaste jag gjort
i hela mitt liv. Väldigt obehagligt.

Från Johnsons ljusskygga värld
flyger Patrik till östkusten–

–och dem
som skapat begreppet alt-right.

I Washington finns The Alt Right
Corporation, ledd av Richard Spencer–

–som 2008 var med
och hittade på termen alt-right.

I motsats till Steadman och Johnson
verkar Spencer älska rampljuset.

Nu har Spencer
en ny stjärna vid sin sida.

Jorjani är rörelsens nya strateg.

Efter ännu en introduktion av Stead,
ska Patrik möta Jorjani i New York.

Han vill ta reda på vad Jorjani
tänker om den politiska kampen nu.

Jorjani berättar
hur man försöker påverka Washington–

–att man har kontakter i Vita huset.

Jorjanis kontakt med Vita huset bröts
när Bannon föll i onåd hos Trump.

Jorjani tror att USA:s enda väg till
framgång är att bilda en koalition–

–med Japan, Indien och Europa. Den
muslimska världen ska inte vara med.

Och om inte alt-right får makten,
kan otäcka saker hända.

Han har egentligen inte värre åsikter
än nån annan i den här rörelsen–

–men han har tänkt ett steg längre.

Han har stakat ut en plan–

–samtidigt som han har en vision av
hur han vill att samhället ska se ut.

Han visste vad det skulle kosta –
och vad det skulle kosta är extremt.

Jorjani och Spencer
försöker ena världens högerextrema.

Som ett steg, arbetar de för
att samla likasinnade i USA–

–till en manifestation:
Unite the Right.

I Charlottesville, Virgina, försöker
lokalpolitiker montera ner en staty–

–av sydstatsgeneralen Robert E. Lee.
Extremhögern använder Lee som symbol–

–för en historia man försvarar: ras-
segregeringen i de gamla sydstaterna.

Folk har flugit hit från hela landet.

Det ska börja klockan tolv. Jag är
där runt nio, och det är redan fullt.

Unite the Right är redan där–

–och har nästan fyllt
den lilla fållan runt statyn.

Det är polis överallt: det är poliser
på taken, en helikopter flyger över.

Utanför parken och fastigheten står
små grupper som är som milisgrupper.

De har full militär mundering
och automatvapen.

Och inne i själva demonstrationen–

–så är folk klädda för
och beredda på våld.

Runt fållan med högerextrema
samlas många motdemonstranter.

Stämningen blir alltmer spänd.

Innan det ska börja–

–skriker polisen att
demonstrationstillståndet dragits in.

Då startar allt.

Folk är mycket upphetsade. Man känner
att "den här situationen är farlig".

De högerextrema
blir allt aggressivare.

Enstaka motdemonstranter
svarar med pepparspray.

Polisen marscherar in för att tvinga
Unite the Right att dra sig tillbaka.

Reaktionerna låter inte vänta på sig.

De här människorna är så arga.

Sakerna de säger är bland de värsta
sakerna jag har hört under hela året.

"Jag vill bada i blodet
av...olika minoritetsgrupper."

Patrik följer med de högerextrema
ut från centrum.

Motdemonstranter står på ömse sidor
och häcklar dem.

Jag bara går där och tittar.

Det är då den här bilen kör rakt in i
främre delen av demonstrationen.

Sen kommer hela gruppen som en våg
och springer emot mig.

Det är panik. Då plötsligt ser man
att det ligger människor på marken.

Det är den här mannen, Fields–

–som har kört sin bil rakt in
i första delen av demonstrationen.

Han var i fållan med mig,
Spencer och hela det här gänget.

Mannen som körde in bilen bland allt
folk är 19-årige James Alex Fields.

Han skadar 35 personer,
och dödar en: Heather Heyer.

Hon var 32 år gammal och arbetade med
juridiskt stöd åt socialt utsatta.

På Facebook skrev hon
inför demonstrationen:

Jag är chockad över att det hände där
och då, men jag är inte så förvånad.

Såna här saker måste hända–

–om du kontinuerligt
avhumaniserar människor.

Det är den logiska följden av den här
rörelsen. Det är det den leder till.

Även om många av dem inte vill utöva
våld själva, så leder det till våld–

–för att man uppmuntrar till det här
sättet att tänka om andra människor.

Fields har nu åtalats för överlagt
mord och riskerar livstids fängelse.

Men en del i Vita huset
tvekade om skuldbördan.

Trump vägrade länge att fördöma
dödsattacken i Charlottesville.

Initialt svartmålade han i stället
motdemonstranterna.

I London sammanställer Patrik
och Hope Not Hate all research.

I september 2017
släpps en avslöjande rapport–

–om London Forum och The Alt Right.

Medieuppståndelsen i världen är stor.

Patrik återgår till sina studier.

Han fortsätter
att undersöka rasism och fascism.

Året i extremhögern förändrade allt.
Han har gjort viktiga upptäckter–

–men också fått betala ett personligt
pris: han lever nu på hemlig adress.

Men för honom och Hope Not Hate
finns bara en väg framåt.

Textning: Barbro Garneij Hansson
Svensk Medietext för SVT