Original subtitles

Vad gör ett ställe hett?

Vad var det med Studio 54 som fick människor att flyga dit från hela världen?

Vad berodde det på?

Jag vet inte... För en nattklubb gäller det att fånga ögonblicket.

När man gick igenom de mörklagda dörrarna trädde man in i en annan värld.

När man väl kommit in var man helt fri.

Steve och jag anade inte vilken betydelse klubben skulle få-

- eller att den bara skulle finnas i 33 månader.

Vi lyckades fånga upp gästernas fantasier.

Man kan hamna intill Elizabeth Taylor eller i princip vem som helst-

-och bara må bra.

Jag älskar nattlivet och jag älskar att se folk ha roligt. Inget gör mig lyckligare.

Varenda gäst var en stjärna.

Tack, det kändes bra att höra.

Det har varit så mycket negativt, så det är skönt för lan och mig att höra.

Studio 54:S ägare Ian Schrager och Stephen Rubell...

Vid en stor razzia nu i morse...

Upp till tio års fängelse...

Hur reagerade du när du fick höra att din partner blivit arresterad?

- Ska jag börja? - Ja, varsågod.

Jo, jag funderade på-

- varför jag efter nästan 40 år slutligen skulle vara beredd att prata om Studio 54-

- för jag har inte pratat om det överhuvudtaget.

Nu har jag kommit till en punkt i livet-

- där det inte svider så mycket som det gjorde förr.

Bara två personer kan berätta den här historien-Steve och jag.

Därför känns det bra att äntligen berätta vad som egentligen hände.

Hej.

Du har inte sett boken på några veckor-

- så du bör titta igenom allt, och så har jag ett par frågor.

Jag har aldrig varit i en lokal med så mycket kändisar. Det var bedövande.

Här behövs det en bild.

Den här.

Steve och jag var mycket nära vänner, nästan från första början.

Vi träffades på college. Vi var från Brooklyn båda två-

-från lägre medelklassfamiljer.

Alla strävade uppåt och ville-

- att barnen skulle lyckas bättre än de själva hade gjort.

Brooklyn gjorde mig hungrig.

Pappa var tennisproffs, så jag spelade tennis på herrgårdar-

- och såg hur folk levde ett helt annat liv.

Man var mycket medveten om skillnaderna.

Tennisen vidgade vårt universum, så att vi såg att det fanns fler möjligheter.

Vi försökte i möjligaste mån att sträva efter framgång.

Ian hade läshuvud på college. Han ville bli advokat.

Stevie kände alla. Ville man träffa en viss tjej, pratade man med Steve Rubell.

Ville man veta vilka kurser man skulle ta, pratade man Steve Rubell.

Han kände alla på Syracuse University.

Steve var väldigt social, men faktiskt också väldigt privat.

Han talade aldrig öppet om att han var gay.

Det var inget vi pratade om.

Det spelade ingen roll.

Steve var extrovert och jag är introvert-

- men inuti var våra värderingar och vår kärna densamma.

Efter examen fick jag jobb som jurist och Steve öppnade restaurang.

Han brann för restaurangerna och öppnade så många som möjligt på kort tid.

Det gick för snabbt och gick inte med vinst.

Så hjälpte till som jurist för att hålla fordringsägarna stången.

Det var så vi blev affärspartners.

Jag ville ta steget in i nattklubbsvärlden-

-för jag anade möjligheter där.

Våra ambitioner och vår driftighet cementerade vår vänskap.

Steve kände alltid att han behövde bevisa nåt, precis som jag.

De visste redan från första början att de skulle göra nåt stort tillsammans.

Efter Vietnamkriget och Watergateskandalen-

- var alla tröttna på att oroa sig för hot utifrån. Man ville roa sig.

Man hade fått nog av allvarsamhet, och bara släppte loss.

Vi gick på nattklubbar i Manhattan-

- för att göra oss en bild av nattklubben som vi ville skapa.

Gayklubbarna var några av de första som spelade discomusik.

Men disco var svart musik som kom från svarta klubbar.

De snygga fotomodellerna hängde där-

- med sina kläddesigners, frisörer och sminkörer som var gay.

Heterosexuella gick dit för att träffa modellerna, och så blandades det upp.

Som New York-bo kan jag vittna om att det här var nåt revolutionerande.

För första gången kändes det som om folk inte dömde en.

Alla fördrog varandras kultur.

På den tiden hölls gayklubbarna bakom lyckta dörrar, dolda.

Det var lite som lönnklubbarna på 1920-talet, kan jag tänka mig.

Det var samhällsomstörtande och starka krafter i rörelse.

Vi ville åt den frisläppta, intensiva, svettiga dansen och glädjen där-

-och skruva upp det ett snäpp.

Vi ville skapa den perfekta nattklubben som skulle blåsa alla av stolen.

Göra avtryck. Förändra världen.

Ian och jag spanade in en gammal opera, som vi hyrde på en gång.

Vissa tyckte att vi var galna. 8th Avenue på västra sidan var helt dött.

Ja, på den tiden.

Beam lovade att städa upp här som borgmästare-

-men det är fortfarande väldigt smutsigt.

Jag minns förr när det var fint här, men nu stinker det.

Disneyfieringen hade inte nått det området än. Det var snuskigt.

Teaterdistriktet på västra Manhattan var nog stans snuskigaste kvarter.

Om man ville bli rånad så var det dit man skulle gå.

Det var ofattbart att nån ville öppna ett diskotek där.

På 1920-talet var det en opera. Sen blev det tv-studio för CBS.

Flera populära program spelades in där.

Dags för gissningsleken alla älskar: Vilken är repliken?

Vilken är repliken, Kapten Känguru, 64000-dollarsfrågan...

Det var riktigt stora program.

Men nu hade de flyttat till Los Angeles och det hade stått tomt länge.

Det är nu 40 år sen Studio 54 öppnades.

Det känns som om det var i går.

Nu är det sluttande golv här, precis som när vi var här för 40 år sen.

Men man kan ju inte ha ett sluttande dansgolv, så vi fick lov att fixa det.

Vi hann inte söka bygglov, utan behövde sätta igång direkt.

Vi bara gjorde det.

Vi hade en kille uppe på en hög stege-

- med en pensel med tio meter långt skaft...

Han målade taket medan folk flyttade på stegen...

Jag jobbade 30-timmarsdagar ända fram till premiärkvällen.

Ja, det fanns en sån energi-

- som gjorde det möjligt att få stället klart på sex veckor.

Vi konkurrerade med världens bästa nattklubbsmänniskor.

Vi ville ha den bästa klubben av alla.

Vi försökte ta hjälp av branschfolk-

- men de vågade inte jobba med oss på grund av våra konkurrenter.

Det var så vi kom att anlita Jules Fisher och Paul Marantz-

-som var Tony Award-belönta ljustekniker.

Vi utnyttjade att det var en teaterlokal, vilket visade sig vara väldigt lyckat.

Vi tog huvudsakligen hjälp av teaterfolk-

- för det behövde ske lika snabbt som ett scenbygge på teatern.

Vi hamrade och spikade, vi byggde, vi gjorde allt.

Det var inga fackföreningar inblandade.

Jag var lite orolig, för de som jobbade här bakom fick 65 dollar per kväll.

Det var mycket pengar. Jag var rädd för att budgeten skulle spricka.

Jag ville inte ha dem här bakom. Inga nattklubbar hade ljustekniker.

Det var diskjockeyn som skötte ljuset. Han spelade skivor och skötte lamporna.

Vi hade diskjockey, ljustekniker, två scentekniker... Fyra pers!

Det finns en del saker kvar här från CBS.

Ja, CBS lämnade mycket kvar som bara blev liggande här.

Vi har försökt bevara teaterkänslan.

De stora ljusriggarna är inte byggda för att vara snygga-

-utan för att skapa teaterkänsla.

Dansgolvet var oerhört genomtänkt in i minsta detalj.

Och så all inredning, förstås.

Vi hade ett knivskarpt sinne och arbetade på instinkt.

Det var lans uppgift att utforma klubben.

Steve la sig inte i den biten.

Men båda två drev arbetet med att locka dit rätt klientel.

Ian och Steve delade kontor. Steve låg alltid där i soffan.

De slöt avtal, ringde samtal, skickade limousiner, bjöd in kändisar...

Vi skickade tusentals inbjudningar.

Allt detta bidrog till underströmmen och snacket.

I all den röran var det inte möjligt för oss att söka utskänkningstillstånd.

Vi glömde faktiskt bort det. Det försvann nånstans på vägen.

Vi bestämde oss för att skaffa catering-tillstånd för en dag i taget-

- och bildade bolaget Broadway Catering Corp.

Det här var första gången Studio 54 blev omskrivet.

"Stephen Rubell visar oss runt på den övergivna teatern"-

- "som i detta nu byggs om till New Yorks nästa diskotek."

- Hur mycket kostade det? - 400000. Det minns jag.

Det var mer, för vi blev ju skuldsatta.

- Hur mycket? - Säkert 350000-400000 till.

- Omkring 700000 totalt. - Jag minns det som 400000.

- Vem var ni skyldiga pengar? - Byggherren.

Det gjorde mig nervös, för det var jag som tog risken, inte ni.

- Vi hade ju ingenting! - Varför klev du in, Jack?

Jag träffade Steve och lan på deras klubb Enchanted Garden.

Vi arrangerade en bar mitzva åt honom.

Det var nog första gången som nån hade en bar mitzva på ett diskotek.

Enchanted Garden var Steves och min första nattklubb.

Det var en klubb för ungdomar i Queens.

Den första kvällen umgicks Steve med gästerna i baren-

-och jag skötte ljuset i DJ-båset.

Våra fantastiska vänner från Fiorucci har ännu mer att bjuda på.

Gör dem sällskap på dansgolvet.

Det var på Enchanted Garden som vi började med våra extravaganta fester.

Vi lärde oss branschen och kände på vattnet där i Queens.

Men vi ville redan från början ha en nattklubb i Manhattan, där allt hände.

Från och med i kväll är diskoteksgästerna i rampljuset.

Det blir solnedgångar, soluppgångar, rökmaskiner, snömaskiner, vindmaskiner...

- Klockan halv två blir det en tornado... - Tornado varje natt klockan halv två?

Ja, klockan halv två blir det tornado.

- Var söker man bäst skydd? - Vi drar oss upp på läktaren.

Ni kan också dra er undan till läktaren om ni inte vill hamna i rampljuset.

De uppmuntrar faktiskt till det, och delar ut kikare så att man kan se.

Kisty Fair, Channel 11, från läktaren på Studio 54.

Vi hade satsat allt på klubben.

Om det blev ett fiasko skulle det bli ett brakfiasko.

Om det blev lyckat skulle det bli väldigt lyckat.

På premiärkvällen var det så mycket folk att man knappt kom fram till dörren.

Vi hade inte satt upp nåt sammetsrep, och vakterna räckte inte till.

Vi fick ta alla vakter inifrån och ställa dem vid entrén.

Vi var oroliga för att dörren skulle gå sönder.

Var vänliga att backa!

Jag skulle vara säkerhetsvakt, men Steve ställde mig som dörrvakt den kvällen-

-och där blev jag kvar.

Marc Benecke blev dörrvakt bara för att han var snyggast av väktarna.

Jag hade aldrig jobbat på nattklubb tidigare, så jag fick improvisera.

Det var helt galet.

Jag minns att jag kom förbi dörrvakten-

- in på vad som kändes som en catwalk kantad av speglar.

Garderoben låg till höger.

Jag minns att jag hörde musiken och bara kastade in kappan.

Det var kaos i garderoben. Vi delade ut garderobsbiljetter åt höger och vänster...

Vi fick lägga kläder på golvet. Hundratals måste ha blivit av med jackan den kvällen.

Det rådde fullständigt kaos.

Dunk, dunk, dunk...

Ljudet från musiken vällde upp från lokalen.

Alla rusade ut på dansgolvet.

Musiken slog emot en som en stor våg.

Knarket flödade.

Och det var bara uppåttjack, inget nedåttjack den natten.

Det var bekymmerslöst, det var varmt, det var sexigt...

Det var nåt som drog igång i och med premiärfesten.

Budskapet spreds-det var där det hände.

De bjöd in personer som alla ville vistas i samma lokal som.

Jag var helt chockad.

Steve var bara 33 år, jag var 29, och vi hade skapat en succé.

Vi var på omslaget till The New York Post. Det hade ingen annan klubb varit.

Det var som en dröm.

Sen gällde det bara att hålla besten vid liv.

Du kan glömma att komma in orakad.

Det spelar ingen roll. Du kan lika gärna gå hem.

Jag ska försöka, så snart några går.

Kom inte hit i hatt!

Kolla på den sidan, Marc.

Kan ni sänka ljuset lite, jag ser inget.

Så här ser det ut utanför diskoteket Studio 54 i New York.

Det här är innestället bland diskofolket, men just de här är fortfarande ute.

Fast kändisar som Liza Minnelli går förstås raka vägen förbi dörrvakterna.

Vi fick sätta upp rep för att hålla de prostituerade borta.

Sen blev repen en del av grejen.

- Släpper ni bara in kändisar? - Nej, vi släpper in alla.

Hur väljer ni ut dem? Vad har ni för kriterier?

Att man är där för att ha roligt och inte för att bråka.

- Föredrar ni par eller singlar? - Vi har par, homosexuella...

Utelivet på den tiden handlade helt och hållet om ego.

Det var en livsstil.

Om man inte var på Studio 54 så var det för att man inte hade kommit in.

Och vad innebar det?

Det fanns en gästlista i dörren varje kväll.

Först stod namnet, och sen stod det "betalande", "gratis" eller "NFU".

"NFU" stod för "no fuck-up". Dem skulle Marc släppa in utan krångel.

"GN" borde egentligen ha varit "NG" som i "no good".

Om de misskötte sig behövde man inte släppa in dem.

Ja, vissa kändisar särbehandlas, som Stones.

- Får de gå in gratis? - De flesta, inte alla.

Mick Jagger och Keith Richards fick komma in, men de andra i bandet fick betala.

På fredags-och lördagskvällar kom "bro-och tunnel-folket" till Manhattan.

De kom inte in på Studio 54. De gick till New York, New York-

- Infinity, The Ice Palace, Hurrah's och såna klubbar.

Men inte Studio 54.

Det var Steve som myntade begreppet "bro-och tunnel-folket".

Det var hans sätt att beskriva-

- att vi inte ville ha folk med polyesterskjortor och guldkedjor.

"Polyester smälter av lamporna", det fick vi höra ofta.

Han kunde dela på par."Du är snygg"-

- "men din kille får gå hem och byta till bomullsskjorta."

Skulle du släppa in dig själv i den där skjortan?

Ja, Hawaiiskjorta går bra.

Men jag vet inte om jag skulle ha släppt in mig själv i början...

Nej, det funkar inte så. Pengar är det sista vi bryr oss om.

- Har du blivit erbjuden sex? - Oh, ja.

- Tackar du ja? - Det beror på erbjudandet.

Men man måste ju ändå vara snygg för att komma in, så det spelar ingen roll.

Man ser ett hoppfullt myller på bilden.

Nån vinkar, nån försöker fånga Marc Beneckes eller Steves blick.

Det är som de fördömda utanför pärleporten.

Sist kom jag in på en gång, så jag vet inte. De går väl på utseendet.

Om jag visste kriterierna för att få komma in till det allra heligaste-

- så skulle jag nog ändra på mig och min klädstil för att bli godkänd.

Men det är visst en hemlighet.

Folk ville så passionerat komma in, och om de inte gjorde det så blev de hatiska.

Vi brydde oss inte. Vi ville bara ha framgång.

Ian och Steve gjorde fantastisk PR.

Steve älskade att berätta för pressen vilka som var där och vad de gjorde.

Vi fick mer uppmärksamhet än nån annan.

Ian ringde med ett affärsförslag.

Jag skulle få betalt för att få kändisarna omskrivna.

Om jag skapade PR kring vissa personer-

- fick jag 500 för framsidan på The Daily News.

The New York Post gav ytterligare 500 dollar.

Fick jag in dem på sidan 6 fick jag 150.

Så i princip alla kändisar som kom dit hamnade på omslaget.

Allt som hände där hamnade på förstasidor och i helsidesreportage.

Det var kändisar där varje kväll.

Det var dit man skulle gå, annars gick man miste om nåt.

Det var ett paradigmskifte från skriverier om brott och sport.

Folk började fascinera sig för kändisar.

Det var begynnelsen på kändisskapets tidsålder.

Vi var där i rätt ögonblick, och vi red på vågen bäst vi kunde.

Vi släppte in de fotografer som vi visste lydde våra spelregler.

Det här är Studio 54-kartongen.

Det här är några av mina foton. Det här är riktigt bra.

Det är Elton John som klämmer Divine på brösten.

Jag fick inte med Bianca, men jag fotade Dolly Parton när hon pussade hästen.

Det här är en bild på Liz Taylor i limousinen."Tjocka Liz", kallar jag den.

Här är Truman Capote i rökrock. Han hade tofflor också.

Jag har en annan bild där tofflorna med hans initialer syns.

Det här är lan Schrager vid sceningången.

Han inväntar nån kändis. Jag vet inte vem.

Ian var väldigt trevlig. Han var introvert.

Han höll sig undan. Den här bilden är en sällsynt pärla.

Han gillade inte uppmärksamhet, som den här linslusen gjorde.

Här har vi linslusen Steve Rubell!

"Här är jag! Titta på mig!"

Han frotterade sig med stjärnorna, stora som små.

Han ville synas, och det fick han. Han är med på många bilder.

Vad kom först, fotograferna eller kändisarna?

Jag tror att lokalen har stor betydelse, att det är en gammal tv-studio och teater.

Man behöver en trevlig musfälla för att locka till sig möss.

Steve tog god hand om kändisarna.

Han blev god vän med modeskapare som Halston.

Pressen skrev "Halston-Liza-Bianca-Andy" med bindestreck mellan.

De var som en enhet. De utgjorde kärnan.

Studio 54 fick så mycket publicitet att de här personerna blev stammisar.

Hej, Stephen.

Jag anstränger mig för att få dem att känna sig välkomna. Det njuter jag av.

Hans dröm var att bli vän med alla som han hade sett i tidningarna när han växte upp.

Och det blev han.

Hej, Michael! Kom in!

Du kom precis hit, va? Kom in och sätt dig.

- Hej, Michael Jackson. Är du ofta här? - Herregud, ja.

- Varför? - Jag gillar stämningen på Studio 54.

Jag har varit på många diskotek i hela världen, men jag gillar dem inte.

Det är nåt med känslan här, med dekoren, med läktaren...

Det är spännande.

- Blir du väl omhändertagen? - Ja, Steve är väldigt snäll.

- Hur är Steve? - En av de bästa. Han är genuin och äkta.

Jag uppskattar ärlighet.

Vad händer när du hör "Studio 54"? Får det fart på pulsen och fötterna?

Ja, jag är redo för att roa mig.

Man flyr undan verkligheten ett tag. Det handlar om eskapism.

Det är mitt mål också, eskapism.

Här kan man glömma alla vardagens bekymmer.

Här kan man vara sig själv och dansa.

Här är man fri och dansar med vem man vill.

Man släpper loss.

Man har inte så många tillfällen i livet då man är fullständigt fri.

Alla kände sig trygga där.

Man kände att man kunde slappna av.

Det var där man såg homosexuella män kyssas för första gången.

Kändisar och homosexuella... Ingen dömde nån annan.

Man kunde vara sig själv.

Ljuset och allt annat bidrar till en sinnlig stämning.

Det händer saker, det dricks, musiken dunkar-

- och det är vackra människor överallt. Det får en att vilja vara delaktig.

Jag kunde gå ut på dansgolvet i underkläder och klackskor-

- och dansa med alla. Jag flöt runt där på dansgolvet... Jag var vän med alla.

Vi kände visserligen inte varandra, men det struntade vi i.

Det var så man dansade på Studio 54. Man dansade med hela klubben.

Diskoteksmiljön var en trygg, inkluderande och accepterande hamn.

Så var det inte ute på gatan. Där var homofobin värre än i dag.

Transpersoner riskerade livet när de gav sig ut på New Yorks gator.

Men så fort de kom in på diskoteket så var de trygga.

Inte bara trygga, utan inkluderade, accepterade, en del av helheten.

Händer det att folk är otrevliga mot er?

- Nej, de är livrädda. - De tror vi har rymt från Broadway.

Så New York-bor är ett öppet och vänligt släkte?

Nej, så är det inte. Bara på Studio. Här är vi som hemma.

Vi betalar hyra också. 14 dollar betraktar jag som hyra.

På Studio 54 flödade gayenergin.

Den genomsyrade hela lokalen.

Mantrat var att på Studio var man i en fantasi.

Där fick man vara vem som helst, och det var man också.

Tack, Rollerina. Det behövdes.

Rollerina jobbade på Wall Street på dagen och var god fé på natten.

Disco Sally var advokat, och ungefär 78 år gammal.

Jag gillade inte Disco Sally i början. Det kändes som en gimmick.

Men Steve sa: "Nej, du har fel. Det här är bra för klubben."

Potassa var den tidens drag queen framför alla andra.

Hon var 180 cm utan klackar och två meter med.

Man såg henne aldrig nånsin utan drag.

Hon var allas blickfång när hon ville det.

Det vackra med Studio var blandningen av människor.

Om man bara samlar "de vackra", så är de så vana vid varann att de blir uttråkade.

Men om man får till rätt blandning, vilket man fick på Studio-

- med alla original och transvestiter, så uppskattas det. Det var en härlig mix.

Mångfalden skapade en brännhet energi. Det var nästan primitivt.

Den vildsinta tygellösheten och friheten var en viktig ingrediens.

Det var som en nöjespark för vuxna. De hade sinne för vad folk ville ha.

Vad vuxna ville ha.

På 70-talets öppnades ett möjligheternas fönster, efter p-pillret och innan aids.

Även om man inte hoppade i säng med nya människor varje kväll-

- så kände man att det var möjligt. Det var kärlek och sex i luften.

På läktarna var det mörkt, så där hånglades det och nån kanske sög av nån.

Detsamma gällde toaletterna.

Det låg madrasser i källaren.

Jag låg med många där nere. Många.

Homosexuella hade fördelen att ingen blev gravid.

Man kunde släppa loss och ha ohämmat sex utan konsekvenser.

Man skulle det. Man var ju fri. Man kunde prova allt.

Steve hade en stor rock där han hade pengar och knark.

Han var som en Daddy Warbucks-figur.

Steve var förtjust i metakvalon och han delade gärna med sig.

Om man bad om en, sa han: "Ta en halv."

Jag tror inte på att du är polis. Det är du alldeles för stygg för.

Han ville alltid ta festen till en ny nivå.

Både högre och lägre, så får ni tolka det bäst ni vill.

Tror ni att sånt här händer nån annanstans i världen?

Nej, jag har varit överallt i världen. Jag är lycklig.

Musik, ljus, välbyggda unga servitörer iklädda enbart shorts-

-och drinkarna kostar 1,50 pund.

Det är receptet som har gjort ägaren till en mycket rik ung man.

Han njöt av varenda kväll. Steve hade det nog roligast av alla.

I miljön vi hade skapat kunde han känna sig trygg med sin sexualitet-

-kanske för första gången i livet.

Han var i sitt rätta element.

För mig var det annorlunda.

Jag ville inte gå i trängseln, bli knuffad och hälsad på.

Under hela Studio 54:S existens-

- såg man sällan foton på lan eller läste nåt om honom.

Han höll sig bakom kulisserna-

- men på sätt och vis var han hjärnan bakom allt.

Folk var väldigt nyfikna på vad han skulle hitta på härnäst.

Det var en teatralisk miljö som jag aldrig hade sett tidigare.

Det var en upplevelse för i princip alla sinnen.

Det är ett intuitivt gebit.

Man kunde bara bedöma produkten genom magin som uppstod.

Vi hade rörliga lampor och kulisser-

- och en miljö som kunde förändras på ett ögonblick.

Det var nåt helt nytt.

Ian skapade en fantasivärld.

Individer förvandlades till ett kollektiv som var sprängfyllt av energi.

Ian är verkligen ett geni när det gäller att skapa upplevelser.

Vi drog allt till sin spets, på alla tänkbara sätt.

Konstruktion, modalitet, smak, moraliskt förfall...

Vi drev allt till sin spets.

Det kunde kosta 40000-50000 dollar att arrangera en enda kväll.

Vi ville riva muren mellan åskådare och artister-

- och visa att vad som helst kunde hända. Och det gjorde det.

Alla vi som arbetade där visste att vi ingick i en ensemble.

Det var allas uppgift att bjuda på en fantastisk show och service.

Jag var besatt av Studio 54.

Jag bara måste gå dit varje kväll, och många med mig.

Studio 54 är diskotekens Olympus.

Det är universums mittpunkt för alla som vill dansa till 125 taktslag per minut.

Studio 54 är diskot framför alla här i New York.

NEW YORKS HETASTE DISKO

ALLA VILL VARA PÅ STUDIO 54

EN SYMBOL FÖR VÅR TID

INNESTÄLLET

DANSAR HELA VÄGEN TILL BANKEN

Vi var så berusade av framgångarna-

- och jag njöt av att räkna pengarna på natten.

Jag hällde ut alla sedlarna och ordnade dem i tre högar.

Sen fick Steve och Jack varsin hög.

Nåt man la märke till som stammis var-

- att de bytte kassakvittorulle under kvällens gång.

Det började folk prata om.

Vi njöt av framgången, av att ha förverkligat vår dröm.

Vi hade underbara gäster, fick fantastisk press, vi var världens bästa klubb...

Plötsligt befann de sig på världens topp. De levde som i en dröm.

Det hade så kul att de började tappa fotfästet i verkligheten.

TILLSTÅNDSMYNDIGHETEN STÄNGER DISKO

Jag var uppe på kontoret med en tjej när musiken tystnade.

När jag kom ner var Steve redan där.

Man var i sin lilla värld, och plötsligt var det ljust och polisen var där.

Verkligheten kom som en smocka.

Vi blev gripna båda två.

Vi hade inget utskänkningstillstånd, utan sökte cateringtillstånd för varje kväll.

Men till slut reagerade de. Alla visste ju att det var en nattklubb.

Roy Cohn var vår advokat, så jag ringde och bad honom om hjälp.

Deras advokat var Roy Cohn, som också företrädde maffian på Manhattan-

- så man förstod ju att de inte lät sig skrämmas.

Vi blev frisläppta efter några timmar.

Vi kunde hålla stället öppet i ett halvår utan utskänkningstillstånd-

-tills vi slutligen skaffade ett.

Jag har ett foto på mig och Steve med tillståndet när vi hade fått det.

Efter det kändes det som om vi hade erövrat världen.

De ansåg sig så viktiga att de kunde göra vad som helst-

- men folk blev allt argare på Steve Rubell och på Studio 54-

-för att de inte kom in.

Det går inte att vara så framgångsrik-

- utan att nån nånstans blir avundsjuk och försöker få en på fall.

Det ligger i människans natur.

I Dan Dorfmans artikel sa Steve:

"Det är bara maffian det går bättre för, men säg det inte till nån."

Steve var en skrytmåns.

"Titta på oss, vi har så roligt och tjänar massor av pengar."

Han var så stolt.

Det var det dummaste. Jag ringde till honom och sa:

"Det är ju som att be skattemyndigheten att komma och knacka på."

"Nej då, det är ingen fara", sa han.

Nästan två dussin IRS-agenter slog till mot diskot nu i morse-

- för att beslagta all bokföring över klubbens ekonomi.

Razzian var den 14 december 1978.

Det var en fruktansvärd dag.

Det började med anklagelser om en omfattande förskingring-

- och att det skulle finnas kontanter och narkotika undangömda på Studio 54.

En städare ringde och sa att det var husrannsakan på gång, så jag ringde Steve.

Steve sa att det fanns metakvalon i kassaskåpet och bad mig få undan det.

Jag sprang på agenterna i källaren.

"Är det du som har ansvaret här? Öppna kassaskåpet."

27, 42, 37... Två varv hit, ett dit... Och så var det öppet.

"Är det här allt?" - "Det finns ett par kartonger här också."

Jag försökte få upp dörren, men nån drog igen den. De var ju redan här.

Jag försökte öppna med nyckel, men de drog igen den.

Till slut var det en polis eller nåt som öppnade...

Det här var klockan 9 på morgonen.

Han sa nåt i stil med: "Ska du komma in eller inte?"

Så jag la ifrån mig alla papper jag hade med mig på golvet, och gick jag in.

Ian Schrager, en av Studio 54:S ägare, kom till nattklubben en stund senare-

- och polisen hittade kokain bland hans papper.

Det var inte bland pappren, utan på dem. Jag hade ju lagt dem på golvet.

Det kanske låg kvar där från kvällen innan.

Testet visade positivt för kokain.

Dessutom var det ett riktigt starkt utslag. Outblandat, som det heter.

Om man går in i en lokal som genomsöks av 50 IRS-agenter med kokain under armen...

så ska man låta bli! Vänd och gå nån annanstans.

Jag blev arresterad, så jag ringde till Roy Cohn.

Han kom på en gång och rådde oss att välta omkull möblerna-

- så att det såg ut som om de hade betett sig som Gestapo.

Han har kastat runt mina födelsedagspresenter.

Då blev de ännu mer förbannade på oss, eftersom det inte var sant-

- och de hade varit noggranna med att inte stöka till.

Det var ett i raden av många misstag-

- för det blev förstasidesnyhet i Daily News.

Vi förstod nog inte allvaret i det vi gjorde-

-för vi kom ju undan med allt.

När de frågade ut lan satt han på en stol med ryggstödet framåt.

Trotsigt, som om han bad dem fara åt helvete.

Man kunde tro att han var rädd, men han var förbannad.

Sju timmar efter att razzian inleddes kom Steve Rubell ut med advokaten Roy Cohn-

- som var mycket kritisk mot skattemyndigheten.

Nämn nån annan gång som 23 IRS-agenter, i början av en utredning-

- innan de ens har pratat med företagets revisorer och jurister-

- stormar in och vänder upp och ner på ett ställe.

Det har jag aldrig varit med om förut i USA.

Var det kokain i portföljen?

Det låg inte i hans portfölj, det har de inte ens påstått.

Jag har läst anklagelsen, det har inte ni.

Vi fick bråka för att få dem att släppa in en advokat.

Jag fick gå in genom entrén. Det var första gången.

Här ligger en bit av huset.

Hur ser du på det som har inträffat, Steve?

- Hur var det med kokainet? - Det vet jag inget om.

- Finns det andra droger i lokalen? - Det vet jag inget om.

- Vet du inte om det finns droger där? - Inte vad jag vet.

Hur reagerade du när din kollega greps för kokaininnehav?

Jag och lan är goda vänner, vi har känt varandra sen college-

-och han är en bra kille.

Har det varit vanligt med kokain på Studio 54?

Nej. Som Roy sa så vill jag inte kommentera en pågående utredning, men...

- Titta hit, Steve. - Jag känner mig som presidenten i dag.

ROY COHN HAR BRÅDA DAGAR

Vi hade anlitat alla stora advokater.

Vi hade en av advokaterna som företrädde John Mitchell i Watergate-målet.

Vi hade James Neal, som satte Jimmy Hoffa i fängelse.

Vi hade Arthur Liman.

Vi hade Mitchell Rogovin från Arnold och Porter-

- där Abe Fortas i högsta domstolen kom från.

Vi rustade oss till max för strid mot myndigheterna.

Schrager och Rubell har inte mindre än 37 advokater.

Razzian mot dem väckte stor skadeglädje här i New York.

Folk tyckte att de äntligen fick vad de förtjänade.

De hade lojala vänner, men det var ingen som tyckte synd om dem.

Folk tyckte att det var ganska kul.

Vår korrespondent Laraine Newman befinner sig just nu utanför Studio 54.

Tack, Bill. Jag står här med Steve Rubell, en av nattklubbens ägare.

Hur reagerade du när du fick veta att de hade hittat kokain här?

Jag blev chockerad!

Det handlade om att ta strid mot systemet-

- vilket passade in i mytologin kring Studio 54.

Det var alla med på, och efteråt var det fest.

Folk drogs som malar till ljuset.

Det växte sig bara ännu större, som det ibland blir med kontroverser.

Många tror att det var för att Rubell sagt saker som "säg inte det här till IRS".

Så var det inte. Utredningen inleddes på grund av-

- en uppgiftslämnare som var missnöjd med bemötandet på Studio 54-

-och som visste var bokföringen fanns.

Det fanns ett undertak i källaren.

Under takplattorna hittade vi bruna kuvert med den alternativa bokföringen.

Där fanns också plastsopsäckar med kontanter.

Det fanns aldrig några miljoner gömda i taket på Studio 54. Det är bara rykten.

De hittade sopsäckar med pengar, vilka hade beskrivits i husrannsakningsordern.

Kombinationen var krånglig, så vi såg till att ha växelpengar lättillgängligt.

Mer än så var det inte. Det var de omtalade pengarna i taket.

Det fanns också kontanter i ett bankfack tillhörande Steve Rubell-

-som vi borrade upp.

Han hade också kontanter i lägenheten.

Det fanns lönnutrymmen bakom bokhyllorna.

Steve hade 900000 dollar i kontanter, i fem-och tiodollarssedlar.

Det beslagtogs.

Jag körde runt med 400000 dollar i bagageutrymmet.

Bilen kunde ha blivit stulen eller bortbogserad...

Jag parkerade ju i parkeringshus. Det var vansinnigt.

Steves mamma skötte räkenskaperna.

Steve hade alltid en budget för partydroger-

- som han delade ut gratis till vissa människor.

Steves mamma visste inget om knarket, men hon hade koll på varenda cent.

Om 100 dollar gick till att förse en kändis med narkotika eller nåt-

- så togs det upp som representation, så allt fanns med.

Det fanns ett kuvert med tre kolumner på: Ian, Steve och Jack.

I en fjärde kolumn stod de totala intäkterna kväll för kväll.

Sen var det en femte kolumn märkt "svart".

Det fanns alltså bokfört dag för dag vad de fick in-

- och vad tog ut svart och inte skattade för.

Vem låg bakom det?

Inte jag, för det var inte jag som skötte bokföringen.

Men nån av oss var det ju.

Vems initiativ var det?

Jag minns inte...

Säkert att du inte är åklagare?

Jag vet bara att jag tog del av kakan-

-och att jag var medskyldig.

Men vem som gjorde vad vet jag inte.

UTREDNING OM FÖRSKINGRING PÅ STUDIO 54

På de 33 månader som nattklubben var igång förskingrade de 2,5-3 miljoner dollar.

Det är ett astronomiskt belopp.

Det var löjligt. Ska man förskingra kan man ta 10-20 %, inte 80!

De betedde sig riktigt illa.

Det var förskingring på Richard Nixon-nivå.

Långt över gränsen för vad som nånsin skulle kunna gå obemärkt förbi.

Steve Rubell och lan Schrager är helt oskyldiga-

-till alla påstådda former av skatteflykt.

Cohn menar att den som bär skulden för oegentligheterna-

-är Jack Dushey, som skötte bokföringen.

Han erkände sig skyldig förra veckan och kan nu få upp till fem års fängelse.

Jack Dushey gick med på att vittna mot Rubell och Schrager inför åtalsjuryn-

-och i en rättegång, om det skulle bli så.

Det som hände var inte hans fel.

Han har familj. Han skulle aldrig göra det.

Jag har aldrig frågat dig, men så har jag alltid känt.

Vad säger du, Jack?

Det är väldigt svårt att tygla en framgångssaga.

Jag var äldre än de andra och jag behövde inga pengar.

Jag gjorde det inte för pengarna, men det var en enorm framgång.

Jag ville inte tygla dem.

Vi fick betala allihop.

Visste du vad som försiggick i räkenskaperna?

Jag var ju mitt i det. Mitt i det.

Jag är lika skyldig som Steve och lan.

Du känns ju så förståndig, hur kunde du låta det bli så?

Framgången steg oss alla åt huvudet.

Jag blev placerad på roteln mot organiserad brottslighet.

Där jobbar man mest med organiserad brottslighet.

Vid den tiden var det främst den italienska maffian.

I Studio 54-fallet misstänktes ha kopplingar till organiserad brottslighet-

- genom lan Schrager, vars far var Louis Schrager-

-som i folkmun var känd som "Max the Jew".

Det hade alltid stått en massa om min far i tidningarna-

-men jag visste inget om det.

Jag avgudade min far. Jag visste att han inte var som andra fäder.

Han jobbade vid andra tider.

Jag var medveten om att det kunde bli ett problem för mig.

Louis Schrager, som hade avlidit vid den här tiden-

-hade tidigare jobbat med Meyer Lansky.

Men vi hittade inga kopplingar mellan Studio 54 och maffian.

Jag tror inte att lan ville ha nåt med sin fars affärer eller kontakter att göra.

Hans far var framgångsrik inom sitt område, han hade makt.

Och lan var ute efter makt och framgång-

-men inom andra områden.

Studio 54:S tre ägare och nattklubbschef åtalades i dag för skattebrott.

Rubell och Schrager har åtalats på tolv punkter.

Ian Schrager och Steve Rubell riskerar nu 10 års fängelse och 20000 dollar i böter.

ÄGARNA HAR FÖRSKINGRAT 2,5 MILJONER DOLLAR

De hade nåt som var så oerhört hett, som ingen annan hade.

De hade fått nåt som var eftertraktat i hela världen i sina händer.

Det ville de inte förlora.

PANIK PÅ STUDIO 54

På mötena sa advokaterna att vi måste försöka förhandla.

Det var den 25 augusti och Steve sa: "Hoppas att det blir krig i Iran."

Jag frågade vad han menade.

"Jag vill inte att en viss annan nyhet ska få uppmärksamhet."

Justitiedepartementet granskar anklagelserna-

- mot Vita husets personalchef Hamilton Jordan-

- som påstås ha tagit kokain under sitt besök på Studio 54.

Vita huset nekar till alla anklagelser-

- och menar att anklagelserna har gjorts för att de skyldiga ska dömas lindrigare.

GENOMBROTT I JORDANFALLET

Att anklaga Vita husets personalchef för att ha köpt kokain på Studio 54...

Förstod inte Steve att han skulle få Vita huset mot sig?

Jag tyckte att Steve skulle passa sig.

Det här var mäktiga människor, själv var han bara nattklubbsägare.

Han hade makt bland kändisar, inte bland politiker.

Han bråkade med fel personer.

President Carter kommenterar Jordanfallet så här:

"Han är lika sanningsenlig som min familj."

Justitiedepartementet brukar i vanliga fall inte utreda personligt bruk-

- men är tvungna till det enligt den nya etiklagen-

-som kom till efter Watergate-skandalen.

Den kräver en utredning på upp till 90 dagar av FBI-

- när högt uppsatta regeringspersoner anklagas för brott.

Advokaten Mitchell Rogovin begick ett stort misstag som skadade oss.

Han förstod inte hur Watergate hade påverkat lagen.

Allt blev offentligt.

Tåget lämnade stationen och levde ett eget liv.

Det fanns ingen återvändo.

- Du såg alltså när Jordan tog kokain? - Ja.

- Ingen fråga om saken. - Nej, inte alls.

Vi förstod inte hur stort det var.

Vi tänkte att vi skulle lösa det.

Vi hade ju hjälp av Roy. Vi skulle lösa situationen.

Vi började till och med renovera klubben.

Vi ville signalera till alla att allt skulle ordna sig.

Vad gör man om man åtalas för skattebrott och slåss mot Hamilton Jordan?

Jo, man kan förändra sitt yttre.

600 arbetare har jobbat i skift sen förra onsdagen för att få ihop allt.

Notan för arbetet väntas bli 1,5 miljoner dollar-

- tre gånger mer än vad det kostade att öppna Studio 54 för tre år sen.

STÄNGT TILLFÄLLIGT

Ian hade en massa idéer efter att ha sett Sweeney Todd. Nu ville han ha en bro.

Är du trött på att stångas på dansgolvet? Det kan den här flyttbara bron lösa.

Den kan lyfta 25 ton och här kan 250 personer sväva över dansarna-

- till andra sidan rummet eller till balkongen i 13 meter i minuten.

Det sades att de täckte balkongen i gummi för att lättare kunna skölja av den.

Var ni medvetna om att ni byggde upp en sexhåla?

Ja.

Svaret är ja.

Jag älskar verkligen Studio 54.

Tack för att ni ger mig så roliga kvällar.

- Vad ska jag säga? - Säg bara tack.

- Säg att du är skyldig till det. - Jag är inte skyldig till nåt.

STUDIO 54:S ÄGARE TAR PÅ SIG ANSVARET

Två av det hippa diskoteket Studio 54:S ägare har i dag tagit på sig ansvaret-

- för att ha undanhållit staten över 400000 dollar i skatt.

I dag åtalades Rubell och Schrager för att ha förskingrat 2,5 miljon från Studio 54-

-och sen ljugit om det, på 12 punkter.

De erkände två skattebrott. Resten av åtalspunkterna ströks.

Vi ville inte erkänna brott, för som dömd får man inget utskänkningstillstånd.

Allt handlade om att skydda Studio, men det spårade ur.

Vi hade tagit oss vatten över huvudet och var tvungna att erkänna.

MANHATTANS FEDERALA DOMSTOL

Var det nåt som gick snett i förhandlingarna, Roy?

När 37 advokater är inblandade i ett fall är det alltid nåt som går snett.

- Varför gjorde ni det? Av girighet? - Jag begick ett misstag. Gör ni det?

- Är ni och Schrager fortfarande vänner? - Han är min bästa vän, jag älskar honom.

STUDIO 54: FESTEN ÄR SLUT

När vi fick problem vände sig presskåren mot oss.

Det var första gången Steve och jag inte kunde snacka oss ur en situation.

Vi kunde inte skaka av oss det.

Vi trängdes in i ett hörn.

När man går igenom en sån sak blir man antingen tajtare och starkare-

- eller så slits man isär. Vi blev starkare.

Vi följdes åt i både uppgång och fall.

En federal domare har dömt Stephen Rubell och lan Schrager, Studio 54:S ägare-

- till 3,5 års fängelse för skattesmitning på nästan en halv miljon dollar.

De fick dessutom böta 20000 dollar var.

Jag tog inte in det.

Jag var helt nollställd känslomässigt.

Jag var avtrubbad. Våra liv var över, och vi visste inte ens om det.

Festen kvällen innan de skulle buras in-

- var nog minst lika fantastisk och rolig som premiärkvällen.

Andy Warhol och Calvin Klein var där.

Diana Ross sjöng, och Liza Minelli med.

Jag minns att Steve hade en Frank Sinatra-hatt-

-och att de spelade "My Way".

Vad menade vi med det?

När jag tänker tillbaka på det nu känns det helt absurt. Hur tänkte vi?

Den kvällen var musiken och dansen fortfarande väldigt laddad.

Det var fantastiskt!

Den festkvällen... Det enda jag ville göra var att dansa.

Jag var så hög att jag inte hade nån koll.

Jag trodde inte att festen skulle ta slut.

Känslan av oövervinnlighet genomsyrade alltihop.

Det var så mycket förnekelse, från början till slut.

Jag vet inte om jag skulle ha firat att jag skulle buras in dagen efter.

De förberedde sig nog inte alls.

Att sen åka in i fängelse tror jag blev en enorm chock för dem.

New York-diskoteket Studio 54:S ägare överlämnade sig i dag till polisen.

De inställde sig i morse på kriminalvårdsanstalten.

Samtidigt har de anmälts för sju brott mot alkohollagen.

Hur var den första natten på kriminalvårdsanstalten i New York?

När dörrarna stängdes-

- är det otroligt vad snabbt man inser att man inte är fri längre.

Det finns inget som är värre.

Vi delade inte cell, men vi var i samma fängelse.

Det ville vi så klart båda två, men det var ju ingen självklarhet.

Jag vet inte hur det skulle ha gått annars.

Vi blev behandlade som alla andra där.

- De brydde sig inte om kändisvännerna? - Nej, det är en annan värld.

Det är som det är, det gäller att hålla tyst.

Säger man nåt så dör man.

Killen i cellen mittemot-

-hade dödat nån med ett bowlingklot.

Jag tänkte att det var en bra person att bli kompis med.

Vi kom överens om att vi skulle ge hans fru pengar om han skyddade oss.

Vi handlade på ren instinkt, för att överleva där inne.

Vi fortsatte ett par månader till, men det var inte detsamma utan dem.

När vi förlorade utskänkningstillståndet fanns det inte mycket att göra.

Medan vi satt inne sålde vi Studio 54.

Jag förhandlade om kontraktet, vilket hjälpte mig att behålla förståndet.

Att sälja klubben var det svåraste jag nånsin gjort.

Jag älskade Studio 54.

Nu är allt det borta för alltid.

Jag säljer min del och kommer att betala av mina skatteskulder-

-som jag borde ha betalat in tidigare.

Vänligen, lan Schrager.

RESTAURANGMAGNAT KÖPER STUDIO 54 FÖR 5 MILJONER DOLLAR

Alltihop var som en cyklon som drog fram, och sen försvann.

Alla återgick till där de kom ifrån.

Det kändes som att man fick vänner för livet, som älskade en.

Sen märkte man att det inte var sant.

Telefonen slutade ringa och festinbjudningarna sinade.

Allt tog slut, och det var ett hårt slag för mig.

Diskoeran var över.

Diskomusik blev ett skämt.

På Comiskey Park massakrerades diskomusik mellan matcherna.

Radioprofilen Steve Dahl sjunger med publiken-

- och avslutar med att spränga diskoskivor som åskådarna haft med sig.

"Disko suger" -rörelsen var en motreaktion mot Studio 54.

Man får väga in hur ekonomin såg ut i USA.

Det var den värsta lågkonjunkturen sen den stora depressionen.

Tänk hur Studio 54 och "diskolivet" såg ut-

- för nån som just förlorat jobbet och aldrig fick en andra chans.

Då skyllde man på homosexuella, mörkhyade och kvinnor.

Förbittringen växte sig allt starkare.

Folk var förbannade.

Vi rubbade status quo.

Vi visste att Rubell och Schrager kunde hjälpa oss-

- och ge oss information om andra som de visste begick skattebrott.

Vi fick då idén om "det stora kinamatsförsöket".

Åklagarmyndighetens kontor ligger vid Chinatown-

- och IRS-tjänstemännen vet vilka restauranger som är bäst.

De gick och beställde en massa olika rätter.

Jag tog dit Steve och lan, och hade ställt två stolar precis utanför kontoret-

-så att doften vandrade ut i korridoren.

De satt där och var hungriga.

Vi försökte med allt.

Vi var pressade från flera håll.

Myndigheterna hade alla våra papper.

Det var inte så att vi nämnde några namn-

- men vi skulle begå mened om vi inte svarade på frågor-

- om ägarna av nattklubbar som Bonds, Infinity och New York, New York.

De var lite som fiender.

Vi misstänkte ändå att de var ute efter att skada oss.

Det var väl ett enkelt sätt att rationalisera det hela, kan man säga-

-men pappa skulle inte ha gillat det.

- Varför inte? - Det är inget man gör, bara.

Alltså... Man ska sitta av sin tid.

Han skulle inte vilja att jag gjorde nåt sånt.

- Påverkade det dig? - Givetvis.

Jag hade svårt för det, jag skäms fortfarande.

Jag hoppades att du inte skulle ta upp det, men det...

Jag...

Det är ju en del av historien.

STUDIO 54-ÄGARNA LÄCKTE INFORMATION

Vi kunde sitta i fängelse i 3,5 år. Vi gjorde det som krävdes.

Vi fick straffet förkortat.

När vi kom ut 1981 såg världen helt annorlunda ut.

Guvernör Reagan, vi vill visa er hur USA-kartan ser ut klockan 20.

Vi fick nytt styre i början av 80-talet och nu handlade allt om att tjäna pengar.

Det handlade inte längre om frigjordhet och likställdhet-

- utan om att lyckas stort. Dollar framför allt.

Innerstaden blev mer koncentrerad, the Mudd Club blev ledande-

- i protesterna mot yuppierna och Reaganadministrationen.

När vi kom ut var vi väldigt sårbara.

Vi kände oss osäkra.

Det är svårt att beskriva ödeläggelsen.

Man förlorar allt.

Jag blev av med min juristlicens och fick inte rösta.

Till och med körkortet och kreditkortet togs ifrån mig.

Att bli fråntagen rösträtten... Det går inte att förstå vad det innebär.

Och skammen, det var det värsta.

Det är märkligt att fängelsestraffet inte verkar vara stigmatiserande för dig.

Det går inte en dag utan att jag tänker på det.

- Är det jobbigt? - Verkligen.

Upp till för ett år sen drömde jag mardrömmar om att jag var fast på en ö-

- och jag vaknade genomsvettig. Man kommer inte över det.

Steve trevade lite, han visste inte hur folk skulle reagera.

Folk visste inte om de kunde lita på honom, efter Hamilton Jordan och allt.

Att lyckas går enkelt, men att misslyckas är tufft. Jag har gjort både och.

Det var nog det värsta de hade upplevt. Oron för hur de skulle gå vidare.

I början hade de inget att förlora. Allt var en förbättring.

Att komma tillbaka krävde mod.

Ian ville inte ge upp.

Stevie ville inte ge upp, på sitt sätt.

De hade samma DNA när de åkte in och när de kom ut.

De tog sig an alla utmaningar.

Jag gissar att de planerade återtåget redan i fängelset.

Så klart! Så fort de åkte in började de fundera på fortsättningen.

Trots Rubells planer blev tiden efter fängelsestraffet tuff.

Det tog tre år innan de hittade kapital till nästa projekt.

Ett antal lyxhotell som har samma eklektiska målgrupp som Studio 54.

De satte genast igång att köpa fina adresser på Manhattan-

-och blev delägare i flera fina hotell-

- som Royalton och Morgan's Hotel på Madison Avenue.

Vi ville in i hotellbranschen-

- men vi fick visa bankerna att vi kunde låna och betala åter 14 miljoner dollar.

Det var därför vi öppnade nattklubben Palladium.

De djärva, de modiga och de vackra kom på Palladiums premiärkväll.

Det är otroligt att Steve och lan var borta i sex-sju år-

- och att ingen har kunnat ersätta dem. Nu är de tillbaka, bättre än nånsin.

Jag tvekade inför varenda beslut.

Jag gjorde ett misstag och har inte mått så bra.

Jag fick en chans till och hade inte kunnat önska mig nåt mer.

När vi öppnade Palladium var det här det första omslaget.

Jag klev ut ur skuggorna.

Artikeln handlade lika mycket om mig som om Steve.

Det gjorde Steve lite upprörd.

Artikeln påverkade balansen mellan oss som funnits där i alla år.

Han hade ju fått all uppmärksamhet och jag höll mig i bakgrunden.

Dynamiken förändrades. Det tog ett tag innan han vande sig.

Vi kanske ska säga att Studio 54 inte finns längre.

- Nej, jag läste att de hade stängt. - Hur känns det för dig?

Det tillhör det förflutna och jag vill inte bli kvar i det som varit.

Jag gillar att tänka framåt och se vilka möjligheter vi har nu.

Livet är spännande.

Hur fick ni reda på att Steve hade smittats av hiv?

Jag tog blodprov på honom.

Misstänkte du att han hade drabbats av det?

Han hade en del symtom, inte av hiv, men det var vaga symtom.

Det var jag som berättade för honom att han hade aids.

På den tiden var inte aids en sjukdom, utan en dödsdom.

Jag fick inte säga nåt till våra föräldrar.

Han höll minen, men säkert inte när jag hade gått därifrån.

Alla blev sjuka.

Det var skrämmande.

Jag är fortfarande skakad av det, sorgen var total.

Det var en massa unga killar som bara försvann.

Hälften av alla bartenders, hälften av hantverkarna...

Killarna som målade finns inte mer.

Det är fruktansvärt.

Den enorma påverkan som de här människorna hade på samhället och kulturen-

- och på hela New York... Det var en enorm förlust för kulturen.

Det förändrade allt.

Steve var sån att om han hade gjort nåt lite pinsamt kvällen innan-

- så låtsades han som ingenting dagen efter, det var aldrig några problem.

Han kom aldrig med svansen mellan benen och han kom alltid undan med det.

Den här gången kom han inte undan.

Steve Rubell förändrade New Yorks nattliv fullständigt-

- när han öppnade Studio 54 för några år sen.

Rubell dog i morse här på Manhattan efter hepatitkomplikationer.

Steve Rubell dog av komplikationer av hepatit och septisk chock.

Steve Rubell dog i går av leversvikt.

Det ryktas om aids, men officiellt dog Rubell av hepatit och septisk chock.

Han ville inte att pressen skulle gå ut med att han dött av aids-komplikationer.

Det sa man inget om.

Jag försökte få alla att komma till begravningen, det skulle Steve ha velat.

Som en stor avskedsfest. Jag ringde och kollade så att alla kom.

På begravningen kom New Yorks hippaste, som Calvin Klein och Bianca Jagger-

- och hans kollega lan Schrager, som såg tagen ut.

Att förlora Steve var som att förlora en familjemedlem.

Det var en mycket jobbig dag och period.

Alla i Studiogänget kände likadant.

Efter ceremonin sa några av Rubells vänner att en tidsepok gick i graven med honom.

Han gav stan magi. Stan behöver magi.

Den hittar sina källor, och Steve var en av dem under många år.

Steve Rubell har dött, 45 år gammal.

Steves mamma Ann sa till mig: "Varför gifte han sig aldrig?"

Då slog det mig att hon kanske inte visste att han var gay.

Så var det på den tiden. Då var mamma kanske den sista som fick veta.

Steves död och sjukdom var ett hårt slag mot lan.

Deras kärlek och deras band till varandra var så starka-

-att han nog var skärrad långt efteråt.

Jag var 18 eller 19 år när jag träffade Steve, och vi blev vänner på en gång-

- och förblev vänner hela tiden ända till 1989.

Jag har tur som har haft en sån vänskap. Det är få förunnat.

Steve och jag köpte det här huset 1985.

Det bär på en rik historia.

Det är som en släktklenod.

Det gör det vackert.

Hur påverkades du av din bästa väns död?

Jag blev förkrossad.

Steve och jag var som man och hustru.

Vem som var man och vem som var hustru vet jag inte.

Vi åkte på semester ihop, vi hade ett hus ihop, vi arbetade ihop-

- och han var den sista jag pratade med innan jag somnade.

Så det var framför allt en personlig förlust.

Affärsmässigt hade jag kvar samma glöd efteråt, som jag haft när Steve levde.

Jag bär fortfarande på samma hunger, så vi har helt enkelt fortsatt.

Det är inte lika roligt och jag har ingen att dela det med, men man fortsätter.

- Har du tvivlat på om det skulle gå? - Det gör jag än i dag. Det är min motor.

Det förvånar mig inte att lan under alla dessa år har vuxit och utvecklats-

- och har kommit dit där han är i dag tack vare sin essens.

Jag har försökt fånga energin på hotellen-

- på samma sätt som man kan fånga energin på gatorna i en stad.

Det finns en energi där som lyfter allt, ett högvatten som drar in.

Det var samma sak med Studio.

Studio var allt för oss efter allt vi hade gått igenom.

Vi genomsyrades båda två av en strävan efter framgång.

Jag lyckades inte som advokat och han inte som restaurangman-

-men vi lyckades tillsammans med Studio.

Ingen har kommit i närheten av det som de skapade.

Det fick ett abrupt slut, det var nåt som gick förlorat.

Ett paradis som gick förlorat.

Jag tror inte att de anade att de skapade nåt världsberömt.

Nåt som skulle ha så stor betydelse för vår kultur, för New Yorks historia-

- och kanske för det som skedde runtom i världen.

Studio var inte en nattklubb, utan ett slags socialt experiment.

Därför har ingen kunnat efterlikna det.

Det var roligt att försöka tygla blixten.

Steve och lan öppnade två hotell ihop och skapade konceptet livsstilshotell.

Schrager har sen dess öppnat 38 till och revolutionerar alltjämt hotellbranschen.

Schrager benådades av president Obama i januari 2017.

Åklagaren i Studio 54-målet förordade benådningen:

"Han är i grund och botten en bra människa med imponerande bedrifter."

"Jag ger mitt odelade stöd till hans benådning."

"Hans misstag kom av att han som ung slukades upp av en plötslig berömmelse."

"Studio 54 var ett helt unikt fenomen."

Mikä tekee paikasta suositun

Översättning: Karl Hårding