Original subtitles

-Hej. -Tjena.

Det är kallare än man tror.

-Jaså? -Ja, det tycker jag.

Kan du läsa mina tankar, alltså?

-Det är kallare än det ser ut, menar jag. -Ja, jag skojade bara.

Ibland är min tunga snabbare än hjärnan.

Ja. Det finns ett skämt där någonstans.

Jag pratar flera språk, så ibland...

Lustigt, jag tyckte att jag hörde en liten brytning.

-Vad är det? -Franska, Italienska. Lite tyska.

Precis vad jag tänkte gissa. En blandning.

Gissa nästa gång. Lyckan står den djärve bi.

Ja, precis.

Det är latin, va?

Jättebra, vad du kan.

Jag är bibliotekarie, så... Nån nytta ska man väl ha av det?

Jaså, verkligen? Du ser inte ut som en bibliotekarie.

Det tar jag som en komplimang, även om det inte var en.

Det ska du göra.

Det gör jag. Det gör jag.

Så... Går du hit ofta?

-På allvar? -Jag vet, det låter fånigt.

-Jag menade inget särskilt. -Ja, faktiskt. Det är min hemliga plats.

Inte direkt. Jag känner ju till den.

Från min man och familjen.

-Jag läser och vilar här, om du förstår. -Visst, jag fattar.

Så är det...

Jag är klar, så jag ska gå. Ha det så trevligt.

Du måste ju inte, om du inte har bråttom eller så.

Tack, men jag måste gå.

Det är en underbar strand. Ha en bra dag.

-Jag heter Marilyn, förresten. -Connor.

-Bra namn. -Tack. Detsamma!

NÅGRA DAGAR SENARE

UTLÅNINGSDISK

-Kan du hjälpa mig? -Visst, vad kan jag stå till tjänst med?

-Du, nu igen. -Ja, det är jag.

Du måste sluta följa efter mig. Jag skojar bara.

-Hur är det? -Jo, det är väl bra.

Det tror jag nog inte riktigt på.

Du är väldigt uppmärksam.

Det var rätt uppenbart, med tanke på hur du sa det.

-Särskilt när du har dem på dig. -Jaha...

Tänker du säga att du gick in i en dörrpost, så låt bli.

-Jag skulle inte tro dig. -Jag tänkte säga "köksskåp", men...

Du har rätt, jag mår nog inte okej.

-Jag är ledsen. -Det är inte ditt fel.

Vad bra.

Jag kanske kan vara lösningen.

Kanske.

Hur som helst, på sätt och vis var det väl du.

På stranden. Jag pratade för länge med dig och kom hem sent.

-Så... -Jag... Va?

Connor, när du är klar där kan du väl komma och ta över disken?

Absolut. Ett ögonblick, bara. Jag hjälper någon här.

-Är hon din chef? -Nej, bara en tant jag knullar med.

Precis vad jag föreställde mig.

Jag är glad att det är vad du fantiserar om. Hon är en av flera.

Som du knullar?

Nej, chefer.

-Ja, hon låter verkligen som en. -Ja, det gör hon.

Hur som helst, du är här på mitt jobb.

Hur kan jag hjälpa dig? Söker du något särskilt?

-Något om mord. -Menar du allvar?

Att läsa. En berättelse om mord. Inte ett faktiskt...

Nej, det är... Den har vi.

Connor?

-Min knullkompis flörtar med mig. -Ja, förlåt. Det var mitt fel.

Ingen fara. Jag hade suttit och pratat med dig hela dagen, om jag kunde.

Jag förstår.

Hur som helst, jag tar dig till deckarhyllan, så klarar du dig sen.

-Tack. -Visst.

Du hittar nog det du söker här uppe. Mysterieromaner, rysare och så.

Det är vårt levebröd, med tanke på stadens namn.

-Vad är det? -Twin Oaks.

Namnet på kafét i "Postmannen ringer alltid två gånger".

Tro mig, den är bra. Då var vi framme.

-Okej, tack. -Ingen fara.

-Letar du efter något särskilt? -Inte direkt. Nåt till stranden, bara.

Stranden.

-Helst någon där maken dör. -Jaså, en sån. Självklart.

Jag vill inte förstöra överraskningen, men var och varannan bok slutar så.

-Bra, då har jag några att välja på. -Ja, det har du.

-Jag borde verkligen gå ner igen. -Javisst, ja. Tack igen.

Inga problem. Ta hand om dig.

-Trevligt att träffas igen. -Detsamma.

Jag känner likadant.

Vadå?

Jag hade också gärna pratat med dig hela dagen, om jag kunde.

Okej.

-Hej. -Hej.

-Två av Cain. Bra val. -Ja.

En vän tipsade mig.

Jaha. Din vän verkar ha bra smak.

Jag hade litat på honom.

-Den där verkar också rätt bra. -Ja, den är inte så dålig.

Tack, men vi får inte ta emot dricks.

-Kom igen, ta dem. -Är du säker?

-Jag vill ju inte ta din sista dollar. -Jag insisterar.

Använd den, spendera den inte. Förstår du?

INTE LÅNGT SENARE

Tjena. Tack för att du kom, verkligen.

-Jag är jätteledsen. -Nej, snälla. Är allt bra?

Ja, men du vet...

Fan, förlåt.

-Jag fick jobba längre än jag trodde. -Äsch, min tid är ju din tid.

-Jag menar inte så. Vi hade extra jobb... -Det känns så.

Du släntrar in här när du känner för det, lite avslappnat.

Det är rätt tydligt.

Förlåt.

Jag menade att helt ärligt så blev jag sen på grund av jobbet. Det ska jag ju ha.

-Försöker du göra mig förbannad? Säkert? -Nej, sluta.

Det verkar så. Ska jag sitta här hela dan med kuken i halsen på dig, så gör jag det.

-Säg bara till. -Det behövs inte, sir.

Det där med "sir" gillar jag. Det behövs inte, men du visar respekt.

-Jättebra. -Tack.

Men allvarligt talat, säg till om jag ska komma oftare så du kan suga min kuk

så att du minns skälet till våra små möten. Vad säger du?

Vilket jävla rövhål. Herregud.

-Att snacka så på ett familjeställe. -Ja, jag vet.

Tjena, grabbar. Ni var jättebra i "Den sista färden", förresten.

-Vad fan ska det betyda? -Det betyder "visa mig".

Visa mig en familj, så ber jag om ursäkt.

"Ursäkta för mitt ovårdade språk."

Visa mig.

Jag tänkte väl det. Ät er tredollars-frukost och ge fan i mig, okej?

Vi kanske inte vill, din fitta.

Jaså, är det så? Ojdå.

Vad intressant. Fattar du det här?

Oj. Förstår ni vad jag gjorde?

Jag representerar justitiedepartementet och jag gillar inte att ni tjuvlyssnar.

Jag talar med en känd brottsling. - Förlåt, mitt fel.

Skriv ner numret på min bricka och skriv ett klagomål till Providence om ni vill,

men så länge jag är här i er lilla skitstad:

Håll käften och sköt er själva, för fan.

Var det tydligt nog för dig, fetto?

-Ja. Jag fattar. -Fint.

-Du då, pucko? -Ja, jag fattar.

Bra, ni får guldstjärnor, båda två.

Betala notan, vi ses utanför.

-Var jag för ohövlig mot dina kusiner? -Nej, det är lugnt.

Du har en naturlig charm. Du nådde nog verkligen fram.

Ja, vi möttes verkligen mot slutet.

Mår du bra? Behöver du något? Har du några frågor?

-Nej. -Säkert? Klanta för fan inte till det.

-Du vet att jag får reda på det. -Jag är säker.

Första halvåret i frihet är svårast.

Men du fick väl ett bra jobb? Du gräver ju inte diken.

Jag gillar dig, Bates, det gör jag. Tvinga mig inte att straffa dig.

Jag slår ner som Moses jävla stav rakt i skallen på dig.

-Jag svär, bara så du vet. -Jag förstår.

-Sir. -Jag gillar verkligen det där.

-Fortsätt så, så ska vi komma överens. -Tack.

Då ses vi nästa vecka. Jag skiter verkligen i ursäkter.

Kom i tid, annars får du köra till mig.

Ingen i hela den där jävla kommunen vill se din korkade nuna igen.

Fattar du?

-Nej, rör inte bilen. -Förlåt.

-Vi ses. -Vi ses, Jock. Tack.

EN ANNAN EFTERMIDDAG

-Hallå? -Hej.

Hej, det är jag.

Connor.

Jag har gjort det du bad om.

Jag bad dig inte, jag sa åt dig.

Du har en poäng. Så... Ja.

-Hej. -Tjenare.

Var är du just nu? På jobbet eller hemma?

Inte på jobbet, men inte hemma heller.

Säg inte att du är med henne just nu.

-Din chef. -Jaså, jaha.

Nej, jag åkte just från henne. Hon tröttar ut mig.

-Det kan jag tänka mig. -Gud, gör inte det.

-Nu, då? -Jag vill träffa dig.

Igen.

-Ja, jag tänkte väl det. -Visst, okej.

Ja, det...

Tja... Jag kan inte just nu, jag är med min dotter.

Jaha, det är ju...

-Jag visste inte att du hade en dotter. -Det har jag inte.

-Okej, nu är jag förvirrad. -Det är min styvdotter.

-Men hon är här hos mig. -Då fattar jag. Okej.

Och det finns inte en chans att du kan...

Inte en chans. Vi väntar på att hennes far ska komma och jag måste vara här.

Är det han? Han som har...

-Blåmärket. -Jag kan inte diskutera det just nu.

Uppfattat. Okej.

Men jag skulle vilja träffa dig igen, trots att jag inte borde.

Det vore härligt. Riktigt, riktigt härligt.

Okej, tack för att du ringde. Jag hör av mig.

Ja, hör av dig om du vill boka in en tid eller nåt.

Vad gör du här?

-Sitter. -Inget lösdriveri på området.

-Det gör jag inte. -Att sitta är lösdriveri, grabben.

Jag ringde ett samtal, bara. Sen ska jag jogga.

Jaså, du? Parken stänger vid 18.

-Då är jag långt borta. -Påstår du, jag skiter i vad du säger.

Okej.

Jävlar.

-Jag vet vem du är, förresten. -Jaha.

Fattar du? Var inte kaxig.

-Det är jag inte. Jag sa ja. -Dåså. Vet du vem min jävla brorson är?

Ja, det gör jag.

-Så du är tuff? -Nej.

Säkert? Försök vara tuff mot mig, så får du se.

Jag är inte tuff, sir.

-De påverkade dig verkligen. -Ja, det gjorde de.

Var borta till 18. Jag kommer tillbaka hit snart.

-De låser grindarna på framsidan. -Ja, jag vet det.

Du tror att du vet en massa, men du vet inte ett skit, ditt rövhål!

NÄSTA TISDAG

Du, Kim. Jag kan göra klart här uppe om du vill ta poesisektionen.

-Är du säker? -Ja. De vill ha den klar idag, också.

Okej, men den är mycket mindre än här uppe. Det känns orättvist.

Du, jag är inte alltid så storsint. Stick medan du kan.

Visst, jag ska bara ställa undan de här.

Du, vad gör du efter jobbet?

Låt mig gissa, du ska ut och springa.

-Förmodligen, ja. -Jösses. Du älskar det verkligen, va?

Jag antar det. Det har blivit en vana.

Säkert att du inte tränar inför nästa OS?

Visst. Jag övergav den idén omkring åttonde klass.

Nu gör jag det för skojs skull.

-Jag springer också. -Gör du?

Ja. Eller jag joggar, i alla fall.

Jaha, vad... Häftigt.

-Ja, vi borde göra det ihop nån gång. -Ja.

Ja, det vore schyst.

Bara om du vill. Det är skönt att springa ensam ibland, men jag vill gärna.

Ja, nej... Nej, nej. Det gör vi.

Schyst.

Jaha, det är ju... Vad heter hon?

-Vem? -Astrid eller nåt sånt, tror jag.

Hon är i samma pilates-grupp som jag. Hon är typ en subba.

Hon är snygg och allt, men inte vidare trevlig.

-Inte mot mig, i alla fall. -Det är för att du är snygg.

-Tack. -Det blir så när snygga tjejer träffas.

Du vet, som två vilda tigrar, eller...

Som djur som jagar...

-Inte för att jag tycker att du är... -Ett djur?

Jag är färdig.

Ta hand om poesin, du, så tar jag hand om damerna.

Det låter bra. Och tack för komplimangen. Tror jag.

Hej, jag söker en bok om Chanel. Har ni nåt sånt här?

Menar du företaget eller själva kvinnan?

-Kanske lite av båda, som en biografi? -Ja, jag skriver en uppsats om henne.

Ja, det ska finnas i modesektionen en trappa ner.

-Ska jag visa er. -Kan du hämta den åt mig?

-Jag vill skicka några mejl. -Ska inte du göra ditt eget skolarbete?

Snälla?

Visst. Vi har bråttom. Vi ska träffa din far på middag på klubben om en timme.

-Äckligt. -Du gillar väl att äta där?

Ja, jag menade inte klubben.

-Hej igen. -Hejsan.

Jag är glad att vi är stans enda bibliotek.

Jag med.

Ditt öga ser mycket bättre ut.

Vill du visa var jag hittar boken?

Gärna.

Följ med ner.

Du, Kim.

Jag visar damen nedervåningen, håller du koll här uppe?

-Visst, inga problem. -Jättebra.

Det här är undervåningen.

Pjäser, underhållning och all sån skit.

En del bra grejor också. Ovanliga böcker står där borta.

-Jag älskar lukten av gamla böcker. -Jag med.

Tro det eller ej, men mitt huvudämne på universitetet var faktiskt engelska.

Hur som helst, jag ska leta efter din bok.

-Här har vi den. -Tack.

Inga problem. Det är mitt jobb.

Jag menade inte för boken.

-Jag hoppas att vi ses igen. -Gud, det gör jag med.

-Marilyn? -Jag kommer.

FLERA DAGAR SENARE

-Nå, hur var din lediga dag? -Jo, rätt bra.

Jag kom ikapp med tvätten, läste lite Vonnegut.

-Jag sprang lite... -Vänta, sprang du? Chockerande.

Gissa vem jag såg igår efter jobbet? Jared Clifton.

Verkligen? Det namnet har jag inte hört på länge.

Nej, jag vet. Du kan inte gissa vem han dejtar.

-Vem? -Hon från min pilates-grupp, Astrid.

Hon vars mamma du hjälpte hitta boken. De är tillsammans, Jared och Astrid.

-Verkligen? -Ja.

-Oj. -Jag vet. Det är vad jag har hört.

Folk har sett dem ihop ett tag.

Jag såg honom hämta henne igår efter träningen

i en väldigt fin bil. Den var inte hans, det är jag säker på.

Hon har bott här ett tag. Hennes pappa är rik och äger hus överallt.

La-di-da. Det är honom hon dejtar.

Jared Clifton.

Kan du föreställa dig det? Han är väl gammal?

-Jävlar. -Ja.

Det var ju...

-Vadå? -Ingenting. Jag dömer ingen.

Men snälla.

-Jag menar allvar. Du är inte alls som han.

Connor.

Du gjorde något och fick ditt straff.

Du är inte en skithög till slödder som han.

-Jag menar det, det är skillnad. -Skönt att du inte har någon åsikt.

Men han är ju det, det vet du.

Gör jag? Jag vet inte...

Connor?

FÖLJANDE ONSDAG

-Jag undrade om du skulle komma. -Skojar du?

Du ringde, så jag kom.

Du tycker väl om äldre kvinnor?

Jag kan inte tänka på någon annan sen jag träffade dig.

-Inte ens den söta tjejen du jobbar med? -Kim?

Det är... Aldrig.

Säkert? Hon såg verkligen ut att vara intresserad av dig.

Jag är säker.

Inte på att hon gillar mig, utan att jag gillar dig.

-Bra. Jag blev svartsjuk. -På allvar? Det är ju galet.

-Inte ens i närheten. -Tro mig.

Jag har bara dig i tankarna.

Jag vill att du viskar dem till mig.

-Jag vill att det här aldrig ska ta slut. -Samma här.

-Synd att det är omöjligt. -Är det?

Det vet du ju.

-Det vet du. -Nej, det gör jag inte.

Jag vet ingenting om dig, så hur skulle jag kunna veta det?

Det är samma sak för mig med dig.

Men jag älskar hur du ser ut. Sättet du är på.

Tack.

-Det är... -Vad?

Bara...

...ord jag inte har hört på väldigt länge.

Jag skulle säga dem till dig varje dag om du var min.

-Det låter bra. -Vilket då?

Att vara din.

Tänk om.

På grund av din man? Är det verkligen allt?

På grund av det och så mycket annat.

Det handlar inte bara om mig. Astrid.

Jag skulle oroa mig för henne.

Jag förstår inte.

Gångerna han har slagit mig, blåmärkena du har sett...

De flesta av dem fick jag när jag försökte skydda henne.

Herregud...

Nej, så fan heller. Så fan heller. Anmäl honom.

-Gör det idag, jag menar allvar. -Så enkelt är det inte.

Jo, så enkelt är det.

Ring polisen när någon har gjort fel, så går det undan. Tro mig, jag vet.

-Vad menar du med att du vet? -Det här handlar inte om mig.

-Jag bryr mig inte. Du kan berätta allt. -Jag vill inte förlora dig...

Det gör du inte.

Säg sanningen, bara.

Okej, då.

För några år sedan, nästan fyra nu,

skulle jag gå i college norröver.

Jag blev inbjuden till en släktträff.

Nationaldagsfirande.

Jo, min gammelmorbror bjöd in mig. Han bodde där jag gick i skolan.

Jag kände inte släktingarna och tänkte: "I värsta fall får jag lite gratis mat,"

"sprit, fyrverkerier och allt sånt."

Så, ja...

Jag var på humör, så jag åkte.

Och så dök det upp en kille.

En väns vän.

Kevin Edmonds.

Kevin börjar reta en tjej.

En vän till en av ungarna.

Jag gick fram till honom och sa: "Lägg av."

"Sluta."

Han skrattade och sa: "Tvinga mig."

Precis så.

Det räckte.

Jag bara...

...knuffade honom.

Kevin föll bakåt och slog bakhuvudet i hörnet på en dryckesfontän på golfbanan.

Han reste sig inte igen.

Det var inte så att han dog.

Han har haft

väldigt allvarliga mentala och fysiska...

Och de satte mig i fängelse i tre år.

Tre år för att ha knuffat någon.

Och vid det laget hade jag såklart hoppat av skolan.

Så jag flyttade in hos mamma igen.

Jag bor i hennes källare och tog jobb på biblioteket, ingen annan ville ha mig.

Ja.

In med stråkarna.

Du misslyckades.

-Hur då? -Du misslyckades med att skrämma bort mig.

När kan vi ses igen, då?

Kan vi ses igen?

Jag hoppas det.

Jag tar ingenting för givet längre, så jag hoppas också det.

Jag förstår.

Och?

Jag ringer dig. Snart, jag lovar.

-Mer kan jag inte lova just nu. -Alltid något.

-Jävlar. -Allt väl?

Nej. Det är mina nycklar.

Pappa gav mig nyckelringen när jag tog studenten. En femcentare med indianen på.

Änden är trasig, så de trillar av och det verkar de ha gjort.

När vi... Ingen fara.

-Jag hade gärna letat med dig, men jag... -Oroa dig inte, jag fixar det.

SAMMA KVÄLL

Han är ingen brottsling, han är vår bäste vän ombord.

-Ni behöver inte såna vänner. -Jo, när man står inför sin död i havet.

-Det är inte ett tillräckligt skydd. -Hur länge dröjer det tills vi är i hamn?

Kommer vi någonsin i hamn så är det om 14, 15 timmar.

Det är länge, det. Sitt ner, ta ett glas och njut av majorens pianospel.

-Peterson, bjud på ett glas. -Jag kan inte ta emot något från en som...

OMKRING EN VECKA SENARE

Hallå?

Hej. Hur mår du?

NÄSTA DAG

-Hej. -Hej.

Hej.

-Vad är det? -Ingenting.

-Jo, det är det. Du är ledsen. -Nej, det är ingenting.

Min man ringde när jag var på väg hit och överrumplade mig.

Han började skrika åt mig och vi började gräla om ingenting, som vanligt.

Jag hatar den jäveln. Jag är ledsen.

Oroa dig inte.

Jag är så glad att du är här.

Jag med.

-Vi borde åka. -Vänta.

-Det här är åtminstone vårt. -Hur menar du?

Min man kommer sällan hit nuförtiden.

När han väl äger något... Bilar, kvinnor, hus...

...brukar han tappa intresset.

Han låter det här vara min tillflyktsort.

-Gillar du det inte? -Jag gillar inte det här.

Jag tänker på oss. Dig.

Din kropp inuti mig varenda sekund.

Jag undrar hur det ens är möjligt.

"Hur kan jag vilja ha honom så mycket?"

Jag känner likadant.

-Men ändå... -Precis.

-Han kanske lämnar mig. -Tills dess fortsätter han att slå folk?

Misshandlar dem?

Han kanske dör.

Knappast.

Alla i hans familj blir över 90. Tro mig, jag har kollat.

-Folk dör jämt. -Ja, det är sant.

Bilolyckor. Fall nedför trappor.

All möjlig skit.

Jag säger bara att det händer.

Tror du att ödet gjorde att vi träffades?

Ja, det gör jag. Det tror jag verkligen.

Jag med. Jag har väntat på det här i hela mitt liv.

Herregud.

Du har ett sånt vackert ansikte.

Kul att du gillar det.

-Jag vill inte pressa dig. -Jag fattar det.

-Har du allt? -Ja.

-Jag måste få den lagad. -Hade du den verkligen när vi kom?

Jag tror det, men jag klädde ju av mig och duschade med dig,

så jag vet faktiskt inte.

Den är nog hemma. Är den här, så hör du av dig.

Okej. Tack för att du är så förstående.

Jag sa inte att jag förstod.

Vi ses snart. Kanske.

Varför lät det som ett "hej då"?

Vad? Berätta.

För att det kan vara det, Connor.

Skämtar du? Skämtar du?

-Det är ju galet. Efter det vi gjort... -Det är just det.

Det var otroligt. Du är otrolig.

Folk dör inte, de försvinner inte bara. Jag kan inte lova...

Nej, Marilyn. Nej.

Det kan inte bara... Jag förstår inte. Snälla! Nej, för helvete!

Jag hoppas att det inte är över för oss. Det gör jag verkligen.

Men det kan vara det.

Du borde gå.

TVÅ ELLER TRE VECKOR SENARE

När du köpte lunch skickade min grymma kompis Walt ett meme.

-Kolla, vad kul. -Det var rätt roligt.

Hejsan.

-Hej igen. -Hej.

-Hur gick det med uppsatsen? -Det gick okej. Jag fick B plus.

-Det var rätt okej. -Bra.

Kul att vi hade nåt du fick användning av.

-Tjena, Kim. -Hej.

-Connor, vi ska nog gå. -Ja.

-Ursäkta. Jag har en bokfråga till dig. -Okej.

-Jag kan ju komma till... -Nej, det är helt okej.

Ja. Täck upp för mig nu, så tar jag andra skiftet.

Så tar vi resten på min rast.

-Blir det okej? -Visst, det låter bra.

-Ha en bra dag. -Hej då, Kim.

Tack, Kim.

-Vad händer, kompis? -Inget. Vad händer själv?

Det går rätt bra. Jag hänger med vackra damer, så livet suger inte.

-Känner ni två varandra? -Ja. Alla från Twin Oaks känner Connor.

-Du är rätt känd här själv, Jared. -Inte som du.

Han gjorde sig berömd.

-Intressant. -Inte direkt.

-Hade du en fråga om en bok? -Det var honom jag berättade om.

Ja, den du rekommenderande om de två älskande.

Båda böckerna du lånade hade älskande i sig.

Den du sa var så bra, "Postmannen ringer alltid två gånger".

Jag har inte hunnit läsa den än. Jag undrar om de kom undan.

På slutet, eller själva brottet?

-Brottet. -Ja, det gör de.

Jaha, så den slutar lyckligt?

Inte nödvändigtvis.

-Men maken, han... -Ja, han dör.

SAMMA DAG

-Hallå? -Det där var rena tortyren.

Ja, jag håller med.

Hittade du nycklarna?

Nej. Det är inte nycklarna, utan nyckelringen, men nej.

Den dyker upp, det gör den alltid.

Jag hoppas det. Du sa att den var ett minne.

Hur mår du? Mår du bra?

Har det hänt nåt mer?

Det var ett ja.

Jävla skithög.

Det kunde ha slutat lyckligt.

Förlåt, menar du mellan oss?

Det du frågade mig om idag, om boken.

Det hade slutat lyckligt om de hade hållit ihop, men det gjorde de inte.

De vände sig emot varandra och allt rasade.

Allt hade ordnat sig om de hade hållit ut.

-Vad försöker du säga? -Du vet vad jag menar.

Berätta. Säg det.

Att...

Om vi gör det...

...då är det för alltid. Då menar jag för evigt, om du förstår.

Ja.

Och?

Jag håller med.

Det är för alltid.

Okej.

Okej, bra.

Jag gör allt för att få vara med dig.

Samma här.

Jag är i stugan imorgon.

NÄSTA EFTERMIDDAG

Jag tar Astrid till Boston i två dagar nästa vecka.

En shoppingresa, han lovade för två månader sen.

Intressant.

Tja, om han håller vad han lovat.

Det är inte hans starka sida.

Händer det ofta?

-Oftare än jag skulle vilja. -Det är ofta.

Om det händer, var är han då?

-I huset. -Vilket av dem?

Det är sant. Ute på udden.

-Och larmet? -Inga larm, han tror inte på dem.

Han sover med en pistol under kudden jämt, så han känner sig manlig.

Uppfattat.

Ska vi verkligen göra det?

Om du inte säger åt mig att låta bli nu,

så blir det av.

Säg att det inte är för pengarna.

Hans pengar.

Om det är så, ens delvis, ljug och säg att det inte är det.

-Självklart inte. -Behöver du inte ens fundera?

-Nej. -Inte ens en sekund? Han verkar rik.

Ja, han har miljoner, men inte till mig.

Jag förstår inte.

En del får jag ju, som ett månatligt arvode,

men större delen går till Astrid. Jag är bara förvaltare tills hon fyller 25,

sen är allt hennes.

Sa jag något fel?

-Börjar du ångra dig? -Angående dig? Aldrig.

Jag gör det för vår skull, jag ångrar mig inte.

Jag vill aldrig veta något mer om honom. Någonsin.

Jag vet bara hur han behandlar dig och henne.

Det räcker för mig.

Ja, det kommer att hända medan ni är i Boston.

När det händer, så är vi fria.

Jag borde gå.

-Jag vill inte att du gör det. -Snart behöver jag inte göra det.

Vi bör inte höras på ett tag.

Jag vet inte hur länge, men tills vi vet att det är säkert.

Jag förstår.

Om någon frågar, så handlade alla våra telefonsamtal om jobbet.

Du fick mitt nummer så du kunde fråga om författare och få information.

Ja, jag ska.

Bra.

Det finns ett uterum på sidan av huset.

Dörren går inte att låsa.

Vi ska åka på tisdag.

Trevlig resa, då.

Jag vill att du gör en sak till. Gå och köp en kontantkortsmobil.

Händer något medan jag är borta, så kan du messa.

Då vet jag om du har problem eller behöver nåt.

Skicka bara ett enda ord, ordet "böcker", så vet jag.

Då hittar jag dig, jag lovar. Ring inte.

Messa, så ses vi på parkeringen till skogen där vi träffades, okej?

Gör du det, så lovar jag att jag kommer.

Vad som än krävs, okej? Vi får i alla fall vara tillsammans.

-Förstår du? -Inget ska hända...

Säg det inte. Det betyder otur.

-Lova att vi får vara tillsammans. -Jag lovar.

FLERA TIMMAR SENARE

-Hejsan. -Vad händer?

Det tänkte jag just fråga. Vad knasigt.

Var har du varit hela dagen?

-Kul att se dig med. -Var inte kaxig.

Kaxiga idioter får höra sina rättigheter med ansiktet mot min motorhuv.

-Ser du hur han tilltalar mig? -Svara på frågan.

-Jag var ute. Det är min lediga dag. -Ute? Var då?

-Och sprang. -Sprang? Hela dagen?

Ja. Och? Vad gäller det?

-Kanske något, kanske inget. -Vi har haft flera inbrott på sistone.

Igår kväll var det tre.

Varför frågar ni mig?

Du är en dömd fånge som bor här. Vi frågar alla med ett kriminellt förflutet.

-Jag förstår. -Ja, säkert.

Lugna dig. Han är inte dömd för stöld eller inbrott.

-Han har suttit i fängelse. -Martha Stewart med, har ni frågat henne?

-Var inte kaxig, din skithög! -Lugna ner dig. Du har ingenting.

Eller hur? Du har väl alibi för igår kväll?

-Ja. -Vad är det?

Middag. Med mamma.

Sent inpå kvällen. Vad händer?

-Hur sent? -Ett eller två.

Vi såg någon film på TV, "Lady från Shanghai".

-Var är hon? -I Shanghai, antar jag.

-Din mamma, din jävel! -Jaha, mamma. På jobbet.

På sjukhuset. Ring henne.

-Varför svarade du inte när jag ringde? -När då?

Kolla din telefon. Kolla telefonen.

-Sex. -Den är avstängd.

Ha den påslagen från och med nu. Jag gillar inte att köra hit mer än jag måste.

Även om det är skitsnack. Du klantar bort alla chanser jag ger dig.

Förlåt.

Okej, vi borde åka. Kan vi åka?

Vi ses på frukost snart. Bli inte sen.

TISDAG

-Hur som helst, bla, bla, bla. Nog om mig. -Nej, jag är intresserad.

Nej, det är du inte. Det vore kul, men nej.

Du ser dig omkring, kollar telefonen.

Du är inte närvarande.

-Det stämmer inte. -Inte?

Ja, visst är jag lite distraherad, men jag är intresserad.

Men inte på allvar, som jag.

Vad menar du, Kim?

Som jag är. Av dig.

Jaha.

Ja, "jaha".

Hur som helst, vi byter ämne. Varför ikväll?

Jag har bjudit ut dig ett par gånger... Inte ut, men att springa ihop.

Varför nu? Varför middag?

Inget särskilt skäl. Bara...

Och du måste inte, du vet det, va? Byta ämne.

Jag visste bara inte att du kände så för mig.

Jag trodde att vi bara var vänner, eller nåt.

Det är vi. Men kom igen, Connor.

Du vet vad jag menar, det vet jag.

Ja...

Kim...

Du, jag älskar att vara din vän. Jag behöver vänner.

Allvarligt talat, du är fantastisk.

-Men jag... -Nej. Jag fattar.

Ja.

Ursäktar du mig ett ögonblick?

MIDNATT

Du är en sån liten...

Nej! Jag kunde inte sova, så jag gick ner till marinan.

Okej, ja. Baren nere vid marinan.

Va? Nej, de har jag ute på udden, det vet du ju.

Nej, jag bara...

Ja, ett par glas.

Men nu är jag hemma igen, så säg god natt till pappa och somna.

Ja.

Ja, sa jag ju.

Det stämmer.

Vi ses snart.

Ja.

God natt.

Du är död, din jävel.

Jag hoppas vid gud att det var värt det.

-Sätt dig ner för helvete! -Vänta! Det är jag, Jared!

-Jared? Vad i helvete gör du här? -Samma sak som du, vad tror du?

-Berätta! -Jag gör inbrott. Sikta inte på mig!

Sa din lilla jävla flickvän åt dig att göra det?

Nej! Hon hatar sin farsa och har visat alla hans prylar

men jag gör det i hela stan, det är min grej.

Det var inte det jag frågade, för fan. Det var inte det jag frågade!

Jag var här uppe, hörde någon komma in och gömde mig.

Jag hörde er slåss och gick in hit och han tänkte... Jag räddade dig.

Sikta inte på mig, snälla!

Fy fan.

Okej, okej. Ta den här jäveln.

Var i helvete är min mask? Okej.

Okej...

Helvete. Var fan är min mask, din jävel?

Vad i helvete?

Fan också.

Jävlar.

Helvete!

Helvete! Helvete!

ETT TAG SENARE

Ja, vägspärrarna är på plats.

Vi bevakar tågstationen och han gömmer sig inte i skogen.

Hallå?

Connor?

Connor, är du där?

Jag sa att du inte skulle ringa mig.

-Förlåt. -Du behöver inte be om ursäkt.

-Men vad sa jag? -Att inte ringa.

Precis. Men nu gjorde du det.

-Jag ringer med telefonen du bad mig köpa. -Det var inte det jag sa.

Det var inte det jag sa. Jag sa: "Ring mig inte på den här telefonen. Punkt."

Men nu gör du det.

-Varför sa jag så? -Det är farligt.

För att sånt gör att man åker fast.

Men nu har du ringt ändå, så varsågod.

Han är död, om du undrar.

-Gör du det? -Nej.

Jag behövde veta att du mår bra, att du lever.

Okej, varför skulle jag inte göra det?

Jag vet inte, jag bara...

Du är så hemsk mot mig nu.

Kanske för att jag dödade någon för fyra timmar sedan. Det kan vara det.

Han blir hittad snart, om han inte redan är det.

Har ingen kontaktat dig?

Nej.

Okej, då har vi tid.

-Innan vad? -Innan världen rasar över oss, Marilyn.

Varför var han där?

Jag sa att han skulle vara där, han äger huset.

Jag menar inte din man.

Förlåt, jag förstår inte vad du menar.

Jag var där, inte han.

Han såg mig, vi sprang upp och slogs om pistolen.

Han vann och tänkte skjuta mig,

men det gjorde han inte. Vet du varför, Marilyn?

Nej.

För att någon annan var där.

Jared Clifton, din styvdotters pojkvän.

-Skämtar du? -Varför skulle jag skämta om det?

Men jag vet inte!

Han sa att han bara gjorde inbrott och att allt var ett sammanträffande.

Det är ett stort jävla sammanträffande.

Säg att det var allt det var.

-Ett sammanträffande och inget mer. -Det var det, Connor.

-Menar du att jag skulle kunna... -Jag vet inte.

Men hennes pojkvän och din bröt sig in i samma hus och en dödade din man.

Det är jävligt lägligt.

Jag gillar inte det du säger.

Jag vet bara att Jared Clifton var där och att han räddade mitt liv.

-Och sen sköt jag honom. -Va?

Ja, varför inte? Det är ju det perfekta alibit.

Din man var borta och lösningen på problemet satt på knä framför mig.

Så jag fick det att se ut som att de hade dödat varandra.

Det var min kväll. Hur har din varit?

Kul att shoppa?

Jag vet inte vad jag ska säga till dig just nu.

Säg att du behöver mig. Säg att det var värt det.

Det var det.

Okej. Bra.

Lägg dig och ring mig inte igen.

Messa om du verkligen behöver nåt.

Var beredd att ljuga röven av dig i två månader.

-Jag älskar dig. -Jag älskar dig.

-Lovar du? -Jag lovar.

NÄSTA MORGON

Nu börjar det likna nåt. Du väntar på mig.

-Ja, sir. -"Ja, sir", dessutom. Vilken jävla turdag.

-Din med, verkar det som. -Hur så?

-Kom igen, du måste ju ha hört. -Hört?

Den lilla skiten som mördade den rike ute vid vattnet, Jared Clifton.

Vad han nu heter.

Det var ett riktigt jävla kaos igår kväll. Skjutning, knivhugg och allt möjligt.

Killen fick en eldgaffel i bakhuvudet och lyckades ändå skjuta skurken.

Hur fan gick det till?

Hur som helst är inbrotten lösta,

det var det jag menade med att det var bra för dig.

Jaha, jag förstår. Ja, jag hörde nåt om det på jobbet. Hemskt.

Brott lönar sig inte, sägs det.

De har rätt också.

-Men det vet du väl redan, Bates? -Ja, verkligen.

Vad har du gjort? Skurit dig när du rakade dig?

Ja, jag... Du vet.

-Vad var det? -Du vet... Ett träd.

Jaha, du springer fortfarande.

Kommer du i tid till jobbet?

-Kör du samma skrothög? -Ja, alltihop. Jag lever livet.

Du, är det något du vill berätta?

-Nej. -Du, är du säker?

Jag är här, jag lyssnar.

Jag lyssnar. Jag är på din sida.

-Nej, det är bra. -Är det verkligen bra?

Okej, då äter vi.

Gissa vem som bjuder. Det är du. - Fröken.

NÄSTA MÅNDAG

NÅGON DAG SENARE

KVÄLLEN DEN TORSDAGEN

(Hej, Kim.)

NÅGRA DAGAR EFTER DET

Ingen kommer undan med det. De tar mig.

Var inte dum. Du är tillräckligt lik honom med samma hudfärg och kroppsbyggnad.

Se, så bra kläderna passar. Du lurade mig.

Väx upp. En far känner igen sin son.

-Det måste finnas fler släktingar. -Fadern måste inte känna dig.

BÖCKER

Vart ska du, grabben?

-Ut och springa. -Så tidigt? Med en väska?

Ja, jag ska jobba sen. Vad...

Jag ska inte vara här. De låter mig prata med dig ett par minuter.

Snälla, gör inget dumt.

Okej? Snälla. Jag ber snällt.

Ja, jag lyssnar.

De har stenhårda bevis mot dig, så gör det inte värre.

De vet att någon mer var där, de har blod under en fingernagel.

Inte från offren, utan det matchar ditt.

Det saknas en massa värdesaker som inte finns på den döda skurken.

De vet att ni två jobbade ihop, okej?

-Jag vet inte vad du pratar om. -Snälla.

Okej, du...

Jag vet inte vad du pratar om.

Men ja, jag följer med.

För helvete. Bates!

Bates!

Bates!

De kommer att döda dig! De längtar efter det!

Jag bönfaller dig, lägg dig på marken och sluta med den här skiten!

Nu, för helvete! Gör det, grabben!

Lyssna nu, okej!

Lyssna!

-Vad har du gjort? -Vad menar du?

Hur visste du att jag skulle komma hit om du inte...

Hur kan du veta det? Hur?

Vi fick ett tips, okej? Ett anonymt samtal.

-Någon kvinna. -Ljug inte för mig!

Jag förstår inte vad du menar. Hon sa precis var du skulle vara.

-Jag tror dig inte. -Ner på marken, för helvete!

En sekund! Snälla! - De är väldigt nervösa!

Gör som de säger, bara! Snälla, gör inget du får ångra!

Jag kan inte.

Hör på. De har en bit av din nyckelring.

De har det lilla indianmyntet.

-Min nyckelring? -Du måste ha tappat den på brottsplatsen.

Jag vet inte, men de har den.

-De hittade den inne i huset. -Nej, nej, nej.

-Bates! -Det... Det är omöjligt.

-Jag säger ju att de har den! -Du...

De har den! Gör det inte värre än det är!

Du! Lägg dig ner, bara! Lägg dig!

Okej. Okej.

Bates. Lägg dig ner.

Nej! Lägg dig bara ner.

Svara inte!

-Jag måste! -Du!

Bates, nej! Bates, nej! Nej! Bates!

Nej, Bates!

Bates! Sänk vapnet!

Bates! Bates!

Han är död.

EN SOLIG EFTERMIDDAG

-Hej. -Hej.

-Hur var det i vattnet? -Kallare än man tror.

-Stal du den här? -Jag lämnade inte tillbaka.

Det är skillnad.

Vad händer på slutet?

Jag vet inte. Jag läste inte ut den.

Precis såhär har jag velat att vi skulle ha det sedan vi träffades.

-Du och jag tillsammans. -Jag med.

Det är som en dröm.

Nu är det verklighet.

Ingen kommer någonsin att komma emellan oss igen.

-Jag älskar dig. -Jag älskar dig också.

-Lovar du? -Jag lovar.

Översättning: Emil P.W.S Holmgren www.firstlightmedia.com