Original subtitles

Alltihop började en tisdag, efter skolan.

Jag stod och väntade på skolgården, på min bästa vän Benke.

Jag visste inte då att det här skulle bli den märkligaste dagen i mitt liv.

- Vi får skynda oss. - Okej.

- Jag är klar. - Korn!

Vänta bara ska du få se!

Den är inte lik någon av de andra drakarna vi gjort!

Benke och jag skulle prova hans nya drake,

som han och hans pappa hade gjort.

Men först gick vi in i hörnbutiken för att köpa kex åt tant Edla.

Vanliga kex, inte sådana med salt.

- Hej, fru Lundin. - Hej på er.

- Här har du, Bosse. - Tack, fru Lundin!

Tack ska du ha, Bosse.

- Hej då! - Hej.

Jag bor hos tant Edla och farbror Sixten, för min mamma dog när jag föddes.

Och ingen brydde sig om att hitta min pappa, och tala om att jag fanns.

Jag är snart tillbaks.

Smäll inte i dörren!

Ta av dig stövlarna, och tvätta händerna, jag vill inte ha märken överallt.

Tant Edla ville egentligen ha en flicka.

Men det fanns inga flickor på barnhemmet, så de fick ta mig i stället.

Köpte du kexen? Lägg dem på bordet.

Stäng kylskåpsdörren!

Och diska glaset, ordentligt.

Bosse?

Bosse!

Varför svarar du inte?

Jag har redan diskat glaset. Benke väntar på mig där nere. Får jag gå nu?

Kan jag det? Snälla!

De här är salta, jag sa ju särskilt du inte skulle ta salta.

Men du hör ju inte på.

Vad man än säger så bryr du dig inte om det.

Du vet mycket väl farbror Sixten inte tål salt för sitt hjärta.

Det är så här du tackar för att du får bo hos oss.

Bosse! Ta den! Spring!

Ta det försiktigt!

Korn med här, Benke!

Nu är det min tur.

Det är fint! Ta in linan!

Lite till...

Bra!

I bland önskar jag att Benkes pappa också var min pappa.

Jag tänker mycket på min egen pappa. Vem han är, och var han finns...

Och varför jag inte kan få bo hos honom, i stället för hos tant Edla och Farbror Sixten.

Halv sju! Och tant Edla sa att jag skulle vara hemma till middagen klockan sex...

Jag kommer för sent!

Åh, nej!

Ge er i väg!

Ge er i väg!

Hörre du! Vad gör du där?

Ge dig i väg, bara! Ge dig i väg!

Vem fick vi tag på här då?

Ta hans mössa!

Nej, låt bli. Ge tillbaks den!

Släpp mig!

Låt honom vara!

Vet du att klockan är tjugo i sju?

Hur ofta måste jag säga till dig att torka av skorna ordentligt?

Det tog timmar att skura golven!

Och... Häng inte din våta jacka ovanpå din farbrors rock!

Varför är du sen?

Förlåt mig.

Vad är det här?

Det var inte mitt fel!

In i badrummet!

Titta här! Alldeles förstörd!

Vänta bara tills farbror Sixten kommer hem!

Gå in på ditt rum!

Ja, tant Edla.

Jag vill varken se eller höra av dig mer i kväll.

Du tog honom till ditt hem och gav honom en bra uppväxt...

Och detta är tacken man får! Det är på tiden att du tar ett samtal med honom!

- Sixten. - Mmm?

- Sixten! - Mhmm?

Han ställer bara till med bekymmer!

Vi skulle aldrig tagit hit honom!

Och nu sitter vi här med honom. Den pojken är ond, Sixten. Tro mig!

Det är ju inte så svårt att räkna ut vilken slusk hans far lär ha varit.

Och han kommer att sluta på samma sätt, precis som sin far.

Det där bara tror de!

Det är fel, det är fel, det är fel!

Jag ska hitta min far, ta hit honom!

Så får ni se hur bra han är! Vänta bara ska ni få se!

Vänta bara!

Hej Bosse!

Hej, fru Lundin.

Vänta ett tag, Bosse!

Jag visste du skulle komma.

Vill du ha ett äpple?

Javisst!

Korn in!

Tack.

Fru Lundin var alltid snäll mot mig.

Gav mig godis, frukt och sånt.

Jag har ofta undrat vem hon egentligen var...

För det var i hennes butik alltihop började.

Tar du med det här åt mig?

Javisst!

Du ska lägga på det där borta, i lådan intill.

Javisst.

Farväl, Bo Wilhelm Olsson!

"Till konungen av Landet... i Fjärran?"

"Den som du under så lång tid har sökt."

"är redan på väg."

"Han reser på dagen, han reser på natten."

"Och han bär i sitt hand tecknet..."

"ett äpple av guld."

Landet i Fjärran!

Tänk om man var där!

Ååååh, det känns mycket bättre!

Vem är du?

Jag är Anden från Landet i Fjärran!

Landet i Fjärran?

Kommer du där ifrån?

Javisst!

Då ska du tillbaka dit?

Jodå!

Åh, Ande! Kan du ta mig med?

Jag är ledsen, pojk, men jag kan inte.

Det kan du väl? Jag vet att du kan!

Snälla?

Be mig om vad som helst, men inte det.

Det står utanför min makt.

Ett äpple av guld?

Säg mig pojke! Vad är ditt namn?

Bosse!

Bo Wilhelm Olsson!

Bo Wilhelm Olsson?

Och du bär i din hand tecknet...

Ett äpple av guld!

Du är den jag kommit för att hämta!

Du är den konungen av Landet i Fjärran har sökt...

I så många år!

Ta nu tag i mitt skägg.

Håll fast ordentligt!

Var är vi?

Vi har kommit till Landet i Fjärran!

Det där är Gröna Ängars ö!

Och mannen där nere är...

Nej! Säg ingenting!

Jag vet redan!

Det är min far!

Ja, din far...

Konungen av Landet i Fjärran!

Far!

Ja!

Jag visste det! Jag visste jag skulle hitta dig!

Mio! Min Mio!

Mio?

Men mitt namn är Bosse!

Mio, min son...

Jag har sökt dig i nio långa år...

saknat min son.

Hela tiden tänkte jag...

Mio... min Mio!

Så du ser, jag vet allt vad du heter!

Som jag trodde var inte Bosse mitt rätta namn.

Jag visste det!

Det var fel!

Det med tant Edla, och farbror Sixten.

Ja. Allt har ordnat upp sig bra.

Och nu ska du bomed mig i mitt slott på Gröna Ängars Ö.

I Landet i Fjärran.

Min fader konungen tog mig i handen.

Och det kändes så fint att hålla honom i hand.

Det hade tant Edla och farbror Sixten aldrig gjort.

Jag önskar tant Edla kunnat se honom nu.

Hur underbar han är.

Det är härligt!

Åh, jag är så glad över att vara här.

Att ha hittat dig!

Allt är bra.

Är han inte fin?

Jooo!

Det här är din häst.

Han heter Miramis.

Min häst!?

Javisst!

Vill du rida?

Kom!

Böj ditt knä.

Jag kan inte rida alls!

Jag vet inte om jag törs...

Ja! Du kan göra allt du vill så länge du har mod i ditt hjärta att göra det.

Försök!

Tack, far! Tack så mycket!

Om bara Benke kunde vara här.

Benke?

Ja. Han är min bästa vän!

Välkommen till Gröna Ängars ö!

Benke!

Mitt namn är Jum-Jum.

Jum-Jum. Hej.

Jag heter Bosse.

Bosse?

Nej, det är klart!

Mitt namn är Mio!

Jag vet.

Konungen har sänt bud över hela landet att Mio skulle komma hem.

Jum-Jums far tar hand om mina rosor. Han är trädgårdsmästare.

Lyckliga du!

Miramis är den finaste hästen i hela landet.

Vill du också rida på honom?

Åh, ja!

Du är den finaste och bästa hästen i hela vida världen!

Vilken vacker häst!

Ja. Han heter Miramis. Jag är Mio.

Jag vet. Jag är Jiri.

Detta är mina två brödrar och mina två systrar.

Är det inte dags snart?

Nej. Inte än!

Dags för vad?

Du ska få se!

Vad djup den är!

Var är hinken?

Det är inte den sortens brunn. Utan en viskande brunn.

En vad då?

En viskande brunn.

Den kallas så...

Välkommen, prins Mio!

Du vet vem jag är!

Det är klart! Alla vet vem du är, Mio!

Jag har börjat förstå det. Men jag vet inte vilka alla är än.

Vad är ditt namn?

Nono, och detta är mina får.

Och den där musiken...

Vill du lära mig spela?

Javisst!

Här. De tillhör mina bröder.

Men dom kan inte använda flöjterna längre.

Sätt flöjten till läpparna och hör hur vinden sjunger i träden.

Nono lärde oss att spela den mystiska melodin.

Och han berättade att hans far lärt honom att spela, sången hade gått i arv i flera år.

I flera tusentals år, sa Nono, har herdarna på Gröna Ängars Ö spelat den melodin.

- Här får du! - Tack!

Tack!

Det är det godaste bröd jag ätit!

Vi kallar det brödet som stillar all hunger.

Ta det här. Ni kommer att behöva det.

Tack.

- Nu, snälla! - Vad är det som händer?

- Du ska få se! - Ja!

Titta ner i brunnen, och var alldeles tyst.

"Det var en gång en grym och ondskefull riddare."

"Han bodde i den svartaste och dystraste av borgar."

"Hans ondska var så stor, att han hade rövat bort alla barnen från landet de bodde i."

“Alla hans vakter och spejare hade hjärtan av det hårdaste sten."

"Och i tusentals år levde folk i skräck av den onde riddarens terror."

"De som vägrade att tjäna honom förvandlade han till fåglar."

"Dömda att kretsa runt döda sjön tills det som återstod av borgen var en hög av sten."

"Men så en dag korn en konungason ridande i månskenet."

"Han red genom dunkla skogen med sin trogna vän, på sin vita häst."

Far, var ligger den dunkla skogen?

Varför frågar du?

Jag vill rida dit. I kväll.

Så snart?

Snälla far! Jag vill det.

Så snart...

Skulle du vilja jag låter bli?

Oroar det dig om jag rider i dunkla skogen om natten?

Nej.

Varför? Borde jag det?

En skog som sover lugnt i månskenet kan inte skada dig.

Vill du att jag stannar här, hos dig i stället?

Nej, Mio.

Dunkla skogen väntar på dig.

Du kan rida så långt som Miramis bär dig.

Men... Det finns en sak du måste veta...

Det finns något som heter Landet Utanför.

Som ligger bortom dunkla skogen.

Vem bor där?

Kato! Den onde riddaren.

Du är så rar mot mig, Mio.

Men mitt hjärta... Det smärtar vid tanken på Kato.

Om ditt hjärta värker när du tänker på honom...

tänk inte på honom.

Du har rätt.

Jag ska försöka låta bli.

Och du kommer inte och bli ledsen?

Det ska jag inte.

Lovar du?

Jag lovar.

Far i väg nu, Mio!

I väg med dig.

Tack ska du ha, far.

Jag kommer snart tillbaks.

Jag lovar.

Jum-Jum!

Gissa vad jag ska göra ikväll!

När månen gått upp, ska jag rida genom den dunkla skogen.

- Äntligen... - Ja!

- Vill du följa med? - Om jag vill följa med?

Klart jag vill! Titta vad jag har!

Dessa håller oss varma. Och jag har av brödet som stillar all hunger.

Det är den längsta bron i världen.

Det är en del av din fars kungarike.

Liksom landet på andra sidan vattnet.

Är det min fars vakter?

Ja.

Om natten drar de upp bryggan så att ingen kan komma över till Gröna Ängars Ö.

På så sätt kan vi sova lugnt om natten.

Varför?

Vem bor på andra sidan?

Kato. Den onda riddaren av Landet Utanför.

Kato!

Jag måste över till den andra sidan.

Kom igen!

Stopp! Vänta! Stanna!

Vänta!

Mig!

Åh, nej!

Stanna, Miramis! Stanna!

Miramis!

Det var precis som att flyga!

Jag visste inte Miramis kunde det!

Det är inte mycket du vet, Mio.

Vart leder stigen?

Jag vet inte.

Vi tar reda på det!

Vänta här, Miramis.

Mio och Jum-Jum.

Vad ni har dröjt. Stig in!

Var inte rädda.

Stig på!

Årstiderna har passerat medans jag väntat.

Väntat på prinsen och hans trogna följeslagare.

Varför sitter du här om nätterna?

Och väver?

Jag väver av drömmar, och det kan man bara göra om natten.

Resår av sagor, sömmar av drömmar, vävs alltid om natten.

Ge mig din mantel, Mio. Den är trasig.

Varför sjunger den fågeln så?

Varför?

Det är en sorgfågel. Den sjunger för mitt barn...

Min dotter.

Som förts bort.

Vem har fört bort henne?

Vem? Nej! Säg inget!

Jag vet redan. Snälla!

Säg inte det hemska namnet.

Nej»-

Då slocknar månskenet.

Det var Kato.

Och var gång jag hörde hans hemska namn...

kände jag mig så rädd.

Jag visste inte varför. Inte heller vad jag skulle göra.

Men allt eftersom jag hörde på sorgfågeln...

sättet den sjöng på...

kände jag något märkligt hända inom mig.

Jum-Jum.

Jag tänker resa till Landet Utanför.

Ja, jag vet.

Hur kan du göra det?

- Jag visste inte själv förrens nyligen. - Jag har länge vetat du ska dit, Mio.

Alla vet!

- Alla? - Ja!

Sorgfågeln vet.

Nono också.

Hans flöjt sjunger om det.

Och Jiri, och alla hans brödrar och systrar.

Den viskande brunnen vet det också.

Alla vet!

Och min far?

Konungen?

Han har alltid vetat.

Och han vill jag ska åka?

Ja.

Jag är rädd, Jum-Jum. Varför jag?

Endast en son av kungligt blod kan kämpa mot den onde riddaren.

Endast en konungason.

- Farväl, Jum-Jum. - Jag följer med dig!

Nej.

- Du kan inte följa mig dit jag ska. - Jag följer med dig.

Legenden säger "En konungason ridandes på sin vita häst, följd av en enda vän."

Det förutspåddes för tusentals av år sedan.

Det kan du inte förändra.

Du är en sann vän, Jum-Jum.

Mig!

Din mantel...

Den finaste väv jag någonsin gjort.

Och det ger jag till den som ska rädda min dotter...

Milimani.

Tack.

Är vi redo?

Ja det är vi.

Och vi satte av mot Landet Utanför, för att kämpa mot den onde Kato.

Och för att rädda Milimani, väverskans lilla dotter,

Nonos båda bröder, Jiris lillasyster,

och alla andra barn som Kato fört bort.

Landet Utanför.

Vi har kommit till Landet Utanför.

Kom!

Katos borg!

Du behöver ett svärd!

Ja!

- Snälla, hjälp mig! - Vad var det?

Jag är så hungrig!

- Det kan vara en fälla. - Om det inte är det då?

Vem det än är... måste vi hitta honom och hjälpa honom.

- Jag är så hungrig! Snälla hjälp mig! - Vänta här, Miramis.

Var inte rädd.

Vi dröjer inte länge.

Här.

Mio! Hjälp mig, Mio!

- Är du oskadd? - Ja.

Tack.

I Hjälp mig! “ Kom!

Slå mig inte!

Slå mig inte!

Vi tänker inte slå dig. Vi hörde dina rop på hjälp.

Vi hörde hur hungrig du var.

Vi tog med oss lite bröd.

Ta det! Var inte rädd!

Här!

Det är...

bröd!

Bröd som stillar all hunger.

Varför har ni kommit hit?

Vi har kommit för att kämpa mot den onde Kato.

Åk tillbaka dit ni korn ifrån! Åk tillbaka innan det är för sent!

Det tänker jag inte göra! Jag korn för att kämpa mot Kato och det kommer jag göra.

Nämn det inte så högt!

Hans spejare hör er.

De kanske är där borta... Eller kanske... här inne!

Där borta eller var som helst. Spejare överallt!

Du menar... Katos spejare?

Håll tyst!

Är du trött på att leva?

Vad ni än gör. Lita inte på någon!

Gå inte in i någons hus!

Även om ni tror ni är bland vänner är ni inte det. De förråder er.

De lämnar över er till honom.

Lita inte på någon! Någonsin!

Förstår ni?

Inte ens på mig...

Hur vet ni att jag inte skickar spejarna på er?

- Pojk? - Det vet jag inte.

Men jag tror inte du gör det.

Kanske inte.

Det finns fortfarande de som inte förråder er...

Och det finns fortfarande de... som kan smida vapen.

Du har rätt.

Vi behöver ett vapen.

Mio behöver ett svärd.

Vad var det?

Det korn därifrån!

Hur korn den hit?

Ta honom till borgen!

Du sade att det fortfarande fanns folk som kan smida vapen?

Gå till Svärdsmidaren...

och säg honom att jag, Eno, har sänt er.

Hur hittar jag Svärdsmidaren?

Leta i den djupaste hålan, i det svartaste berget.

Gå genom den döda skogen.

Gå nu!

Jum-Jum!

Något har hänt Miramis!

Kom!

Korn här, Jum-Jum.

Miramis!

Tyst! Annars fångar de oss också!

Miramis!

Miramis!

Gråt inte, Mio.

Vi måste hitta Svärdsmidaren.

Du behöver ett svärd.

Ja. Men först måste vi igenom den döda skogen.

Stackars Miramis. Hur skulle vi ta oss till Svärdsmidaren utan honom?

Jag ville vända, men som en konungason, och för Miramis skull fortsatte jag.

Och för alla de barns skull, som Kato fört bort.

Nåväl...

Nu är vi i inne i den döda skogen.

Äntligen.

Undrar om vi någonsin kommer ut igen.

Det är så tyst och läskigt.

Vänta.

Jag hörde något.

Jag också.

Det korn därifrån!

Nej. Jag tror det korn där ifrån.

Titta mellan träden!

Katos spejare!

De har redan sett oss.

Var kan vi gömma oss?

Det finns ingenstans!

Jum-Jum! Det är ute med oss!

Mio! Titta! Här!

Trädet räddade oss!

Undrar varför...

Kanske hatar det Kato.

Det måste vara hans ondska som dödat alla träden i skogen.

Jag tror inte ett träd någonsin kan förlåta någon för en sådan sak.

Korn! Vi måste hitta Svärdsmidaren!

Titta där! Det svartaste berget!

Det måste vara det!

Kom!

Nu har vi hittat berget, Jum-Jum. Men hur kommer vi in?

Här borta!

Jum-Jum!

Titta! Korn!

Nåväl...

Nu är vi inne i det svartaste berget.

Men kommer vi någonsin att hitta ut?

"Den djupaste hålan, i det svartaste berget."

Så sade Eno.

Där bor Svärdsmidaren.

Jum-Jum?

Jum-Jum?

Var är du?

Mig!

Jum-Jum!

Jum-Jum!

Mig!

Jum-Jum!

Mig!

Jum-Jum...

- Är du oskadd? - Ja.

Men nu när vi hittat varandra, vilket håll ska vi gå åt?

Jag vet inte. Men det spelar ingen roll så länge vi går tillsammans.

Vem är det som spelar i mitt berg?

En prins och hans följeslagare.

En prins från Landet i Fjärran.

Prins Mio.

Det är han som spelar i ditt berg.

Vilka näpna små barn. Vilka näpna ögon!

Och vad vackert ni spelar i mitt berg.

Jag har kommit för att fråga efter ett svärd.

Eno har sänt mig.

- Vad skulle du med ett svärd till? - Jag ska kämpa mot den onde Kato.

Död åt den onde riddaren!

Död åt Kato!

Ser ni svärden där?

De är de finaste och skarpaste svärden i världen!

Smidda med dessa händer. Åt Kato smider jag alla Katos svärd.

Varför skrek du då “Död åt Kato“?

För att... Ingen hatar Kato mer, än jag gör.

Varför är du fastkedjad vid berget?

Varför smälter du inte bara kedjan, och går din väg sedan?

Jag kan inte!

För att Kato har själv gjort denna kedjan.

Ingen bult hård nog att klippa den, ingen hammare hård nog att krossa den.

- Inget biter på hat-kedjor. - Varför hat-kedjor?

Jag smider alla Katos svärd. Jag smider svärd som dödar de goda och oskyldiga.

Kato behöver mig. Han behöver mina svärd. Därför håller han mig kedjad dag och natt!

Men...

Det finns en sak han inte vet om...

Han vet inte om det här!

I över 1000 år har jag smitt på ett svärd som kan skära genom hårdaste sten.

Äntligen, i går natt, blev det färdigt.

Bara för en natt sedan.

Detta smiddes inte för att döda de goda och oskyldiga...

Detta svärd smiddes för att döda Kato!

Men varför måste det skära genom sten?

- För att Kato har ett hjärta av sten. - Har han?

Ja.

Och en järnklo. Han har ingen vänster hand, han har en järnklo.

Och med den sliter han ur hjärtat på alla han fångar.

Och han sätter in ett hjärta av sten. Precis som sitt eget.

Ge mig svärdet.

Den kommer du aldrig behöva igen.

Kom!

Ser ni? Detta är vägen ut ur berget.

- Den är för trång! - För mig ja, men inte för er!

Följ strömmen. Den leder till viken vid döda sjön.

Det finns en flotte där som kan ta er över vattnet till Katos borg.

Lycka till! Lycka till!

Snart! Snart...

Är din sista strid kommen, Kato!

Var på din vakt, prins Mio!

Akta dig för järnklon!

Och när du ser den, hugg till!

Annars kan det vara för sent! För sent, prins Mio!

Vi måste klättra upp dit.

Det är det enda sättet att komma in.

Kom!

Räck mig din hand!

Ge mig en fackla, snabbt! Jag hörde något!

Bara en liten bit till!

- Var är facklan jag bad om? - Vakterna!

Här!

Det är någon där nere!

Jag kan inte se någon.

Sänk ner facklan.

Lite till!

Jag sa ju till dig där är ingen!

Ja, jag hörde något.

Jäkla fågel!

Stackars fågel!

Skaffa hit en till!

De kanske kommer på andra sidan. Vi kollar.

Kalla ut vakterna!

Korn, Jum-Jum.

Mig!

Jum-Jum! Räck mig handen!

Kato!

Välkommen, prins Mio!

Det här är det farligaste svärd jag sett i min borg.

Det kan inte döda de goda och oskyldiga.

Vad ska jag göra med det?

Jag kastar det i den döda sjön. Det är det farligaste svärd jag hållt i min hand.

Vad skall jag göra med mina fiender?

Vad skall jag göra med mina fiender som kommit så långt... för att döda mig!

Ska jag ge dem fjäderdräkt?

Ska jag förvandla deras armar till vingar och låta de flyga skrikandes runt borgen?

Ska jag slita ut deras hjärtan och ge dem hjärtan av sten?

Och låta dem tjäna mig?

Jag kan låsa in dem i tornet tills de dör av hunger.

Ja...

Jag ska låsa in dem i tornet.

I min borg tar det bara en natt att dö av hunger så lång är natten.

Och när natten är över...

finns det inget kvar av Mio och hans vän utom en hög av vita ben.

För iväg dem.

Sätt sju gånger sju vakter i korridorerna mellan tornet och mitt rum.

Och när natten är över ska jag gå till tornet och beskåda den vita benhögen.

Farväl, prins Mio.

Farväl.

Ner med dig.

Den andra också!

Skrik så högt ni vill, det är ingen som hör er.

När natten är över är allt som är kvar av oss en hög av vita ben.

Jag ville inte dö...

Jag ville inte sluta som en hög av ben...

Jag ville vara tillbaks på Gröna Ängars ö. Med min far.

Och nu... Skulle jag aldrig få se honom igen.

Eller Miramis.

Jag är trött.

Och jag är hungrig.

Jag har aldrig varit så hungrig i hela mitt liv.

Jag är också hungrig.

Om vi bara haft kvar lite av brödet som stillar all hunger.

Mig!

- Mio, var är du? - Här!

- Var? - Precis bredvid dig!

Jag kan inte se dig!

Du skrämde mig!

Vad hände?

- Var gömde du dig? - Det är fodret väverskan gjorde åt mig.

När jag vänder insidan ut blir jag osynlig.

Kolla!

Om vi bara kunde öppna dörren.

Då hade du kunnat ta dig förbi vakterna och fly till Landet i Fjärran.

Du då, Jum-Jum?

Jag får stanna här.

- Du har bara en osynlighetsmantel. - Ja. Och bara en vän.

Ska vi dö, ska vi dö tillsammans.

Mitt svärd!

- Nu kan jag slåss mot Kato! - Låsen på dörren, då?

Hur ska du ta dig förbi sju gånger sju vakter på väg till Katos rum?

Mitt svärd skär upp låsen. Och min mantel håller mig gömd.

Och om jag inte återvänder...

kommer mina sista tankar vara på dig...

och min far...

Lycka till, Mio.

Lycka till.

- Jag hörde något! - Vad var det?

Vänd dig om, riddar Kato. Din sista strid är kommen.

Du har besegrat mig, prins Mio.

Korn igen. Hugg till! Hugg till hårt.

Jag har väntat på att denna stunden skulle komma, men komihåg, prins Mio...

även om du dödar mig, kan ondskan inte förintas.

En annan Kato kommer, och en till, och en till. Vad kan du göra åt det? Ingenting!

Låt mig leva! Ta din trogna vän och din vita häst...

och lämna detta stället. Åk hem till din far.

Han väntar på dig.

Åk hem!

Innan det är för sent.

Åh nej. Jag har kommit för att förgöra dig och det ska jag.

Och även om du dödar mig, kommer en annan prins, och en till, och en till...

Då måste du dö.

Äntligen är jag fri från detta hjärta av sten.

Det har skavt och smärtat mig så länge...

Förtrollningen hade brutits.

De var alla där nere.

Men de var inte fåglar längre.

De var fria!

Väverskans dotter.

Nonos båda bröder.

Jiris lillasyster.

Och alla andra barn som Kato fört bort.

Vad var det jag sa?

Tiden hade kommit för Katos sista strid, och jag hade rätt, inte sant, prins Mio?

Titta! Titta! Det växte i den döda skogen!

Där hittade jag det!

Det var bra, att du lyckades!

Far!

Ja!

Mio...

min Mio!

Det är ett tag sedan jag korn till Landet i Fjärran nu.

Och jag undrar fortfarande vad tand Edla och farbror Sixten sade...

när jag aldrig korn tillbaks.

De brydde sig så lite om mig.

Jag tvekar de ens märkt att jag försvunnit.

Tant Edla tror säkert jag fortfarande sitter på den där parkbänken.

Men hon har fel. Hon hittar inte mig där för jag är här.

I Landet i Fjärran...

tillsammans med min far...

som jag älskar så mycket, och som älskar mig lika mycket.

Så är det.

Bo Wilhelm Olsson är i Landet i Fjärran.

Och han trivs så bra hos sin far.

Konungen.

Översatt komplett från grund av ST0RM 2004.

Timestamps and translation © ST0RM 2004