All language subtitles for Journeys.End.2017.NORDiC.1080p.BluRay.x264.DTS5.1-TWA.sv

VÅREN 1918

Första världskriget är inne på sitt fjärde
år och dödläge råder i skyttegravarna.

Det ryktas i de brittiska leden

att en tysk offensiv är nära förestående
för att bryta dödläget.

Varje kompani är tvunget att tillbringa
sex dagar av varje månad vid fronten.

Ingen vet vilka som kommer att vara där
när anfallet kommer.

MÅNDAGEN DEN 18 MARS

ST QUENTIN I NORRA FRANKRIKE

- Ett till? Säkert?
- Ja, helt säkert.

Då kör vi.

- Jag fick dig igen, Hibbert.
- Jäkla fuskare.

Vårda språket.

- En sista kyss. Vi kanske inte ses igen.
- Hibbert. Dags att gå.

- Jag ber om ursäkt för min vän, fröken.
- Ingen fara, herrn.

Stanhope.

Det är dags.

Då var det dags igen.

- Den är till dig, grabben.
- Tack.

- Adjö, fröken.
- Lycka till, herrn.

Kompani, höger om!

- Alla är närvarande, sir.
- Tack, major.

Kompani, följ mitten! Rask marsch!

Höger, vänster, höger, vänster!

Vi är här för att vi är här
för att vi är här för att vi är här.

Varsågoda, grabbar.

Transportbefälet är där borta, sir.

Brittiska arméns depå i Amiens i Frankrike.

- Fänrik.
- Fänrik Raleigh, sir.

Ni ska anmäla er på officersförläggningen,
längst bort till höger.

Vet ni var jag hittar generalen?

- I stallet, men där kommer ni inte in.
- Sir.

Giv akt!

Vänster om marsch. Vänster, höger...

- Ja, sir?
- Är detta generalens kontor?

- Ja, men det passar inte nu, sir.
- Hälsa att hans brorson vill hälsa.

Ja, sir.

- Följ mig, sir.
- Okej.

- Avsluta nu. Utgå.
- Sir.

- Har din far fått dig till det här?
- Sir?

- Vad är du ute efter?
- En gammal skolkamrat är här ute, sir.

När jag utposteras undrar jag
om det kan bli i hans bataljon, sir.

- Någon jag känner?
- Knappast. En stipendiat. Stanhope.

Han fick Military Cross vid Vimy Ridge.

Vi umgicks mycket.
Han har varit här i tre år.

Du vill inte ansluta dig till dem just nu.
De kan få det riktigt jävligt.

Precis vad jag hoppas på, sir.

Varsågod, sir.

Jag bör inte göra undantag
bara för att jag råkar vara din farbror.

- Hur går det med din fars krokusar?
- Inte så bra.

Jag sa att han satte dem för djupt.

- Har du fått mat?
- Ja. På båten hit, sir.

Dåså.

- Evakuerar ni, löjtnant?
- Vi räddar det vi kan, sir.

- Herr Osborne, leta upp kapten Hardy.
- Ja, sir.

Nionde plutonen, åt höger. Kom igen.

Fortsätt. Längst bort till höger.

- Löjtnant.
- Sir.

Hardy!

Hardy?

- Är alla dina pojkar här, Osborne?
- Stanhope rustar upp skyttegravarna.

Jag skulle inte vilja vara hans
underbefäl, nykter som du är.

- Ville jag ha sympati, så bad jag om den.
- Det får du redan, kompis.

Tyskarna förväntas anfalla när som helst.
Vi kom undan i grevens tid.

De har förväntats anfalla i över en månad.

Det kommer fler tyska transporter
än vanligt. Fler tåg med förstärkning.

- De kommer nog inatt. Hur länge är ni här?
- Sex dagar.

- Då får ni dem över er.
- Tack, det ska jag hälsa Stanhope.

- Hur är det med suputen?
- Det bästa kompanibefälet av alla.

- Han super hårt.
- Nu avslutar vi det här.

Ni måste kolla hela sektorn
innan skymningen.

Vi överlever inte fem minuter
om tysken anfaller.-Bra jobbat.

Vi ordnar allt så fort vi kan.

Akta.

Vi har 180 meter av fronten, tyskarna
är bara 50 meter bort sedan över ett år.

- De splittrade träden till höger?
- Det som är kvar av lärkträden.

- Tegelhögen?
- Ja, där är den.

Mauvais gård. Två av mina killar
sköts av en krypskytt där.

Högsta befälet
och hans andrebefälhavare här inne.

Lakejer och signalister här inne.

Alltihop. Ta tekannan och allt sånt
och lägg det med kannor och det.

- Hej, Mason.
- Hej, vi kokar tevatten.

Hitåt. Andra befäl här inne.

- Vad har ni ordnat åt mannarna?
- Vet ej. Majoren sköter allt sådant.

Okej.

115 granatgevär.
Använd dem inte, de är lite rostiga.

500 Mills-bomber, på ett ungefär.

- Resten, då?
- Det finns inget mer, det tar vi med oss.

De sista mannarna är beredda
att ta sig bakom frontlinjen, sir.

- Vill ni inte träffa Stanhope?
- Och hans fylleilska? Knappast.

Hej då.

- Hallå!
- Mason! Stearinljus!

Ska bli, sir! Akta.

Jösses. Dåså.

Då ska vi ordna lite ljus åt er, sir.

Okej, pojkar! Ut med er! Följ mig!

- Första gången, sir?
- Ja, det är det.

Ser ni allt det här?
Det är förgiftat, sir. Det är gas.

Ser ni? Allt är dött.

Ursäkta lukten, sir. Skyttegraven
var fransmännens tills de deserterade.

De begravde inte kropparna, de användes
för att staga upp väggarna. Stackare.

- Nytt befäl till kompani C, sir.
- Tack, Jarvis.

Följ mig, sir.

Ducka, sir. Den här delen är inte säkrad.

Passa er, befäl på väg.

- Varsågod, sir.
- Tack, major.

Bataljonens högkvarter
skickade hit mig, sir.

- Ursäkta?
- Jag blev hitskickad, sir.

- Whisky?
- Ja. Bara en liten, tack.

Säg stopp.

Stopp.

- Tack.
- Varsågod.

Skål för de kommande sex dagarna, sir.

Osborne. Jag heter Osborne.
Kalla mig bara sir inför mannarna.

De andra befälen kallar mig "farbror".

Raleigh. James. Jimmy.

- Har du varit vid fronten förr, Jimmy?
- Nej, jag kom just från Barford.

- Barford? Känner du vårt kompanibefäl?
- Ja, det gör jag.

Ja, kapten Stanhope. Han var
min ordningsman, tre år ovanför mig.

Han bodde hos mig
och min syster Margaret på loven.

Han har nog förändrats, gissar jag.

Han har lett kompaniet genom mycket
hemskheter. Det har tärt på honom.

- Ska jag duka till middagen, sir?
- Ja, gör det. Detta är herr Raleigh.

- Han har just gjort oss sällskap.
- God kväll.

- Vad lockar ni med ikväll, Mason?
- Soppa...

- kotletter och ananas.
- Ananas? Utmärkt.

- Vilken sorts kotletter?
- Där fick ni mig. Jag vet inte riktigt.

- Ransoneringskött?
- Ja, men i en ny form.

Luktar lever utan utseendet.

- Tack, Mason.
- Tack, sir.

- Ny grabb?
- Han borde ha stannat i skolan.

- Han verkar angelägen.
- Säg den grabb som inte har varit det.

Jag är angelägen att få komma hem.

Det gör du inte, utom på en bår.
Upp med dig och torka tallrikarna.

Helvete.

Jag har en otrevlig överraskning.
Ananasen.

- Det är aprikoser.
- Var burken inte märkt?

- Kapten bryter nacken på mig.
- Har du ingenting annat?

Blancmangén har inte stelnat, sir.

- Vi får chansa på aprikoserna.
- Nåväl, sir.

- Ska jag packa upp här?
- Nej, nej. Där inne.

- Ta en lykta med dig, Jimmy.
- Tack.

Trevligt att träffas, Jimmy.
Kalla mig farbror.

När du är klar här, fortsätt nedåt.
Sov lite sedan.

Tack, sir.

Usla skyttegravar, rostiga bomber,
fuktiga raketgevär. Stället är en skam.

Det stinker här.

Mason! Skit i soppan, kom med whisky!

- Stanhope.
- Jag ska skälla ut kapten Hardy.

Stanhope.

Hej, sir.

Jag blev stationerad i ert kompani, sir.

Ni sa åt mig att söka upp er
om jag tog värvning.

Sir. Godkväll.

En tragedi har inträffat.
Masons ananas visade sig vara aprikoser.

Jag föredrar aprikoser.
Ananasbitar är vidriga.

Middagen är serverad.

Farbror, sätt dig här.

Raleigh, du får sitta där.

Inte nu.

Hoppa in.

- Trotter.
- Raleigh. Hur står det till?

- Har du legat i armén i fem minuter?
- Nej. Jo. Nej.

Jag har tränats i åtta veckor vid
Salisbury Plain och var i kåren i skolan.

- Mason, vad är det här för soppa?
- Gul soppa, sir.

- En väldigt kraftig gul smak.
- Peppar, Mason.

Tyvärr, sir.
När mässen packades glömdes pepparn.

Varför packades den inte, Mason?

Man missade det, sir.

Vill du gå upp i skyttegraven igen?

Turner!

Gå till kompani A och be kapten Willis
å mina vägnar om lite peppar.

En nypa peppar, det är vad ni ber om.

Kriget är illa nog med peppar.
Utan är det hemskt.

Kom igen, ät soppan.

Jag hade inte gått ditåt, kompis.

Kaptenen har skickat mig.

Du får huvudet avskjutet, för fan.

Tursamma jävel.

- Vad är det här?
- Kött, sir.

- Vilken sort?
- Nåt slags kotlett.

- Det finns kotletter och kotletter.
- Det här är en kotlett.

Trotter återgår i tjänst
så fort han har ätit middag.

Nej, med en gång, faktiskt.

- Jag har inte ätit aprikoserna än.
- De förfars inte.

Kriget förstör alla måltider.
Jag har alltid vakten när jag ska äta.

För att ni aldrig slutar äta.

Trotter avlöser det andra plutonsbefälet,
Hibbert.

Följ med honom för att lära dig.
Hämta dina saker.

Ja, sir.

Cigarett?

Sätt respiratorn under hakan,
som en servett. Sådärja.

Pinnen behöver du inte, grabben.
Om vi måste springa fort.

- Mason, låt ingen röra mina aprikoser.
- Ska bli, sir.

Tack, Mason.

- Herr Hibbert.
- Herr Trotter.

Han är knäpp, den där.
Du måste ha dem i olika fickor.

Gröna, då är allt som vanligt.
Röda är för att signalera och varna.

Jag tände fel en gång,
vi förlorade nästan kriget.

- Kom igen, prova.
- Får jag?

Skjuter jag bara uppåt?

Kom.

Är det en Lewiskulspruta?

- Bästa räckvidd?
- Drygt 1,6 kilometer, herr Trotter.

- Är det de?
- Ja.

Krypskytte till vänster om oss.
Några gevärsbrigader till höger om oss.

Tack, bra att veta.

- Soppa och en sup löser det där.
- Ingen aptit. Jag har ont i ögat.

Du går i tjänst igen vid elva.
Jag ber Mason att säga till dig.

Okej.

- Sluga lilla svin.
- Det finns inga bevis på neuralgi.

- Kom igen, han ser hemsk ut.
- Warren kom undan med det, men det räcker.

Mina mannar blir inte sjuka före anfallet.

Lilla sillmjölke.

Ducka.

Det här är löpgraven, den tar en
bara några meter ifrån tysken.

Kom.

Passa skallen.

Vad tyst det är,
förutom mullret i fjärran.

- Trupptåg.
- Tyskar?

De och vi.

Alla väntar på att det ska hända.

Och efter det har hänt, då?

Kom, vi går tillbaka
och tar en god kopp te.

Raleigh sa att han gick i skolan med dig.

- Margaret.
- Raleighs syster.

Hon är vacker. Väntar hon på dig?

Hon tror att jag är en härlig kille
som för befäl över ett kompani.

Jag vågar inte ens ta permission.

Hon får inte se hur slut jag är.

Jag klarar inte att vara medveten.

När kriget är över och pressen är borta
lägger du av med det här.

- Han lär säga att jag stinker whisky jämt.
- Nej, varför skulle han det?

Hur många bataljoner finns det
i Frankrike, farbror? Femtio divisioner?

150 brigader, 450 bataljoner,
1800 kompanier. Varför här?

- Nu räcker det. Kom och lägg dig.
- Varför nu?

Sådär, ja. Kom igen.

Såja.

Så. Sådär, ja.

- Sov, du.
- Sov själv.

- Jag låter väcka dig vid fyra.
- Stoppa om mig.

- Vad? Vad är det?
- Kyss mig.

Dina händer är kalla.

Somna nu. Sov.

Sov.

God natt, grabben.

God natt, herr Trotter.

TISDAGEN DEN 19 MARS

Det ser bra ut, mannar.

- Skakiga knän, Evans.
- Nu är det armbågarna.

De behöver bara smörjas.

- Har någon sett en sånglärka?
- De är i leper och skiter på fransmännen.

Sir.

- Befälhavaren vill träffa er, sir.
- Vadå, nu?

- Säg åt herr Raleigh att ta över, major.
- Ja, sir.

God morgon, Stanhope. Sätt er.

Kompani D: S tyske desertör
säger att anfallet kommer den 21:A.

- Torsdag. I övermorgon.
- När det kommer får vi inget understöd.

Inga förstärkningar, sir?

Ni stannar så länge ni kan och sinkar dem.

Vi har order om att stanna
och låta dem komma till oss.

- Är det allt, sir?
- Det är allt.

Adjö, Stanhope.

Adjö, sir.

- Skicka in kapten Willis, tack.
- Ja, sir. Kapten Willis.

Lediga.

Lediga.

Bra jobbat, mannar. Bra jobbat, Evans.

- Var så god, sir.
- Tack, löjtnant.

Ska jag lära dig att raka dig, grabben?

Känner ni lukten? Inget är som
en ranson bacon när man är utsvulten.

- Kom, herr Raleigh.
- Bacon, Mason!

- Bröd, sir.
- Skicka marmeladen.

Det är jordgubbssmak.

Skönt att hallonmarmeladen är slut.
Fröna fastnade i gommen.

Då var jag klar.

Muntergök.

Det känns som att jag har varit här
i evigheter och det är fem dagar kvar.

- Lustigt att tyskarna är så nära.
- Ja, en halv rugbyplans bredd bort.

- Spelar du?
- Nej. Jag gjorde det förr.

- Jag var domare i skolan de senaste åren.
- Var du magister?

Jag har ingenting emot magistrar.

Jag spelade för Harlequins förr.

- Och för England vid ett tillfälle.
- Spelade du för England?

- För länge sedan. Haka inte upp dig.
- Vet ingen annan om det?

Det spelar ingen större roll här ute.

Jag ska nog skriva till min syster.

Det kommer på torsdag.

- Den 21:A?
- Ja.

Min födelsedag är den 22:A.

Tyskarna har nog räknat med det.

Alla mina paket blir försenade.

Om någon fortfarande älskar dig, Trotter.

Mannarna förbereder taggtråden.

När de är klara längs med fronten
lägger de ett minbälte på bägge sidor.

- Bägge sidor?
- Kompani A och B kan inte hålla flankerna.

Jaha.

- När förväntas anfallet komma?
- Torsdag.

Vad märkligt.
Jag är glad att det kommer till slut.

Jag är trött på att vänta.

Vi får ingen hjälp bakifrån.
Vi ska inte ge efter.

Jag förstår.

Ja?

- Vad säger ni om några sardiner, sir?
- Att det låter vidrigt.

Nåväl.

I övermorgon.

Helvete.

Stanhope?

Mason.

Lite tidigt, men det är förbannat kallt.

Såg du några föreställningar
på permissionen?

Jag önskar att jag gjorde det.
Jag höll på med stenpartiet i trädgården.

Din fru måste ha blivit glad.

June, jag och pojkarna
låtsades att det inte var krig.

Det var underbart.

Jag ska inspektera gevär.
Var lägger vi brev?

- Lämna det på bordet åt intendenten.
- Låt det vara öppet.

Jag måste censurera alla brev,
enligt reglerna.

Ge mig brevet. Förstår du order?

Gå och inspektera gevären nu.

Ja, sir.

Jag gör dig nog sällskap.

För guds skull, Stanhope.
Du kan inte läsa hans brev.

- Läs det du, då.
- Jag vill inte.

Det är ingenting. Hur han kom hit,
utan ortsnamn. Det vanliga.

- Läs det.
- Okej.

"Jag togs längs skyttegravarna och anmälde
mig hos den äldre andrebefälhavaren."

"Då kom han, Stanhope."

"Trött för att han sliter så hårt,
på grund av ansvaret."

- Det räcker.
- "De säger att han är bäst i bataljonen."

Får jag försegla det nu?

Sir, befälhavaren vill träffa er direkt.

Jag känner att ni luktar whisky, Stanhope.

- Ni måste skärpa till er.
- Var det allt, sir?

Brigadgeneralen vill att vi gör en räd

för att se hur många fiender
som har kommit. Inatt.

- Det är absurt.
- Ja. Han gick med på imorgon eftermiddag.

En överraskningsräd under rökridå,
två officerare och tio man.

Ikväll skjuter vi sönder tyskarnas
taggtråd och klipper upp vår egen.

Harrison från artilleriet
kommer på middag. Gör oss sällskap.

En officer ska leda räden och en
ta sig in för att tillfångata tyskar.

Vill ni att jag går in, sir?
Vem föreslår ni annars?

- Osborne är skärpt och kan leda räden.
- Vem mer?

- Trotter kan inte springa. Hibbert?
- Knappast.

- Varför inte en bra sergeant, sir?
- Mannarna väntar sig en officer.

- Den nye ynglingen, då?
- Han är för grön.

Desto bättre, då har han starka nerver.
Vem annars?

- Tycker ni om fisk?
- Fisk, sir?

Vi får hit färsk fisk per tåg
till middagen.

Utgå.

Bry er inte om träet, herr Raleigh.
Bara slutstycket, magasinet och pipan.

- Ta över.
- Okej.

Strålande rent, soldat.

Lysande.

Jag klarar det tyvärr inte längre.

Visst är det hemskt? Jag har det illa.

- Verkligen?
- Jag har haft det i veckor.

Jag måste tyvärr till sjukhus
och få någon slags behandling.

Ni stannar här. De skickar tillbaka er,
bespara er promenaden.

Jag har rätt till vård.
Om mannarna får, varför inte jag?

Ni stannar här och härdar ut,
precis som vi andra.

Smärtan gör mig galen.
Ni kan inte hindra mig.

Släpp!

Ni stannar.

Jag kan låta skjuta er för desertering,
men besparar er hellre vanäran.

- Ni vågar inte.
- Ni får en halv minut att ta reda på det.

Tjugo sekunder.

Tio.

Fem.

Såja.

Såja.

Jag går aldrig upp för trappan.

Mannarna ser på mig. De vet.

Jag dör hellre här. Snälla.

- Jag vet hur det känns.
- Hur då?

Jag känner exakt likadant.

Varenda litet ljud där uppe
gör mig illamående. Jag avskyr det.

Ibland vill jag lägga mig i sängen
och låtsas vara förlamad.

Bara ligga där tills jag dör.

Vad spelar det för roll?

De har skickat oss hit för att dö.

Säg att man slogs ut.

Då slapp man
att utstå det här helvetet mer.

Men är det inte värt något att stå
sida vid sida med män som Osborne?

Trotter?

De känner likadant som vi, det gör de.
Men de håller ut.

Det är det enda en hederlig man kan göra.

Du berättar väl inte för någon
vilken vekling jag är?

- Inte om du inte gör det.
- Bra.

Vi går in tillsammans
och håller varandra i handen.

Vi hoppar till varje gång en råtta piper.

Jag tänker överleva det här. Du, då?

Ja, sir.

Sir, ska jag göra lite gott, varmt te?

- Kan ni garantera att det är gott?
- Ärligt talat så smakar det lite lök, sir.

Aha. Okej, Mason.
Två koppar lök-te, bröd och marmelad.

Det ska bli, sir.

- Ursäkta.
- Vi måste göra en räd, farbror.

Imorgon eftermiddag under rökridå.
Två officerare, tio man.

- Vilka ska med?
- Ni.

Och Raleigh.

- Varför Raleigh?
- Ni leder, Raleigh går in.

Aha.

- Ska jag berätta för honom?
- Jag berättar.

Imorgon? Hur dags?

- Klockan fem.
- Jaha.

Upp med hakan.

- Vi måste göra en räd imorgon eftermiddag.
- Allihop?

Nej. Bara jag, Raleigh och tio grabbar.

Raleigh? Han kom ju just hit.

Och ni med?

- Så irriterande.
- Ja, det tyckte jag med.

Herr Hibbert!

- Beredd?
- Ja.

Bra.

- Har ni berättat för dem?
- Ja.

Osborne tog det väl.
Raleigh tyckte att det lät spännande.

Bra.

Jag vet att det är svårt för mannarna,
så jag talade med kvartermästaren.

- Jag slänger med mina egna godbitar.
- Tack, sir.

Det var det minsta jag kunde göra.

Precis i tid.

- Måste ni inte se att de gjort jobbet?
- Delegering, Stanhope.

De träffar alltid koordinaterna,
nio gånger av tio.

Tack.

Mina herrar. Skål för kompani C.

- Kompani C.
- Kompani C.

ONSDAGEN DEN 29 MARS

Ransoner från översten på väg.

Jävlar, förlåt.

Ransoner och post här.

Akta er. Ransoner och post här.
Jävla höns.

Ursäkta. Jag går förbi.
Ursäkta. Förlåt. Tack.

Sir.

- God morgon, Jarvis.
- God morgon, sir. Akta, grabbar!

Där är han ju.

- Hej, Jarvis. En kopp te?
- Ja, tack.

Jaha, Bert.

Du vet vad du ska göra.

Väntan är som att bli kallad till rektorn.

Jag trodde inte
att jag skulle känna så igen.

De skulle skjuta
ett dussintal spridda hål.

Det tog tre timmar att skjuta det där.

Vi måste göra en överraskningsräd
längre bort, efter skymningen.

Jag föreslog det, men brigadgeneralen
vill fortsätta enligt plan.

För fan, tyskarna har ett dussin
maskingevär riktade mot vårt enorma hål.

Hör här, Stanhope. Jag ska rapportera
till högkvarteret innan sju.

Väntar vi till skymningen så är det för
sent. Det är konferens med servicekåren.

Middag vid åtta, menar ni.

Högkvarteret behöver all information
så tidigt som möjligt.

Därför kan vi inte vänta
till efter skymningen. Såna är orderna.

Det är bara omkring 50 meter.
Röken täcker er väl.

- Kunde jag ställa in det, så skulle jag.
- Självklart, sir.

Skönt i solen, Roberts?

Kära Joan.

När du läser detta känner du nog
inte bitterhet eller ilska...

God morgon, Wilkins.

Men du finner nog ingen tröst i att
jag stupade när jag stred för mitt land.

Det är du för klarsynt för, min älskling.

Peters.

Det finns ett jobb att utföra. Det borde
aldrig ha förts på tal, men det kvittar.

Jag har fått ut så mycket av livet.

De unga inser inte vilken otur de har.

De har inte funnits länge nog.

Evans.

White.

Peters.

Smith.

Watson. Wiggins.

Tyler. Draycott.

Stafford och Hawkins.

Vi ses, kompis.

- Är allt redo, Osborne?
- Jag tror det, sir.

Rökbomberna faller på slaget.
Ni ger klartecken när röken är tjock nog.

Ska bli.

- Har mannarna fått sin rom?
- Sergeanten ordnar det nu, sir.

Vill ni tala till mannarna, sir?

- Vill de inte hellre lämnas ifred?
- De uppskattar nog om ni säger några ord.

Tror ni det, så.

Lycka till, Osborne.
Ni gör nog bra ifrån er.

Och ni, Raleigh. Gå in med full kraft,
ta tag i en tysk och släpa hit honom.

Ta med er en i reserv om ni hittar en.
Mycket hänger på att ni tar en tysk.

Man vet aldrig. Det kan ge oss segern.

- Stanhope.
- Kommer strax, sir.

Ringen är till Charlie,
klockan får Richard

och det här är till Joan.

Du kommer tillbaka.
Vad skulle jag göra utan dig?

Snälla.

Vi ses vid löpgraven innan ni ger er av.

Fan ta er, överste.

Åtta minuter.

Tid nog för en liten pipa.

Tack, Mason.

- Det är bäst om de inte ser våra grader.
- Ja, såklart.

Du ska nog tömma fickorna också.

- Vill du ha lite rom i kaffet?
- Det kan göra oss lite på lyran.

Ja. Vi tar det när vi kommer
tillbaka, för att fira.

Bra idé.

- Jag skulle vilja börja nu.
- Sju minuter. Ta en sista titt på kartan.

Det är mycket enkelt.

När röken är tjock nog springer vi in här,
du hoppar ner och tar första bästa tysk.

Jag blåser i visselpipan och vi springer
som tokar. Allt är över på tre minuter.

- Så snabbt?
- Så snabbt. Vi glömmer det i sex minuter.

- Det kan jag nog inte.
- Det måste du. Är kaffet sött nog?

- Väsnas rökbomberna mycket?
- Föredrar du kaffe framför te?

Vid frukost. Undrar vad tyskarna gör nu.

- Själv föredrar jag choklad till frukost.
- Ursäkta.

- Varför skulle jag inte föredra choklad?
- Jag vet inte varför jag pratar...

- Hämnas de?
- Det lär de göra.

"'Det är dags', sa valrossen,
'att tala om mycket.'"

"'Skor, skepp och sigillvax,
kål och konungar.'"

"'Och varför havet är skållhett
och varför grisar har vingar.'"

- Svarta eller vita grisar?
- Svarta. De springer i New Forest.

- Känner du till New Forest?
- Jag bor i Allum Green utanför Lyndhurst.

Jag känner till det. Jag vandrade där
med ryggsäck och smörgåsar. Jag trivs där.

Stanhope, min syster och jag
gick i dagar i den skogen.

Du borde hälsa på någon gång.

- Det vore trevligt.
- Jag kan visa ställen ingen känner till...

där skogen blir mycket mörkare,
tätare och svalare.

Där jag bor, i Sussex

finns en romersk gata
som heter Stane Street som är spikrak

ända från kusten till London.

Nära mitt hus går den gamla vägen
över Bignor Hill. Den nya går runt kullen.

Den gamla har inte använts på åratal
och är alldeles överväxt.

Gräs, buskar och träd växer mitt i den.

Jag tog bara av mig allt det där
för att inte riskera att bli av med det.

- Okej, vi får väl göra oss i ordning.
- Ja.

Jag har inte skärpet på mig,
jag tar bara revolvern.

- Det känns mycket bättre att hålla i den.
- Ja, något att hålla i. Är din laddad?

Ja.

Jag hatar att gå när den fortfarande
glöder. Tre minuter. Vi måste gå.

Du, Raleigh.

- Jag är glad att vi gör det tillsammans.
- Jag med.

- Nu ska vi visa dem.
- Ja, det ska vi.

- Lycka till, sir.
- Okej.

- Lycka till, herr Raleigh.
- Tack, Mason.

- Lycka till, sir.
- Tack. Tack, Jenkins.

- Mina lyckönskningar, sir.
- Lycka till, sir.

- Kom tillbaka helskinnad, sir.
- Tack, Andrews.

- Hej, pojkar.
- Ni klarar det, sir.

- Lycka till, sir.
- Tack.

- Spöa dem, sir.
- Jag ska försöka. Vädret håller i sig.

Pojkar.

- Var försiktig, sir.
- Lycka till, sir.

Titta åt höger. Bättre än att pissa på sig
där borta, sir. Ursäkta språket.

Jaha.

Det är dags.

Ja.

- Ta med er en hjälm tillbaka, Raleigh.
- Med en tysk i, ja.

- Visa dem vad kompani C går för.
- Jag ska göra er stolt, sir.

Ducka.

- Blicken framåt, se inte tillbaka.
- Då kan man snubbla, sir.

Ner. Ducka.

- Jag sparar choklad åt er.
- Det var snällt av er, sir.

Kom.

Se på mig.

Okej, pojkar.

Kom igen nu!

Se upp, ryck framåt!

Fortsätt! Håll huvudet kallt!

Håll ihop!

Kom igen, kom ikapp!

Varsågod, sir.

Ner! Ner med er!

Skjut inte!

- Watson!
- Kom igen, Raleigh!

Kom igen!

- De kommer, sir! Här kommer de!
- Var beredda!

Kom igen! Kom igen nu!

- Watson, sir! Evans, sir!
- Stevens!

- Spring! Några fler?
- Inte än, sir!

- Kom igen! Major, kommer det någon?
- Jag ser inte. Röken är för tjock, sir.

Sätt honom ner.

- Nej!
- Sluta.

Ge tillbaka hans andra saker.

Vi fick allt vi ville ha.
20:E Wurttembergplutonen.

Regementet kom igår, de sätts in här nu.
Brigadgeneralen blir nöjd.

Så trevligt att brigadgeneralen blir nöjd.

- Hur många klarade sig tillbaka?
- Hur många väntade ni er?

Fyra mannar och en officer
tog sig i säkerhet.

Raleigh. Bra gjort, Raleigh.

Ni förtjänar medalj för det här.

Lediga.

Måste du sitta på hans säng?

- Sedan bjöd jag ett par slampor på middag.
- Nu börjas det.

- Jag drack nog för att sänka ett fartyg.
- Hålla ett fartyg flytande, heter det.

Hålla ett flytande, då.
Sedan tog vi en sväng till Maidenhead.

- Stal du en bil?
- Vi dansade, drack en massa portvin.

Jag körde vilse på vägen hem och slamporna
började svära, så jag sa "håll käften".

"Annars kastar jag ut er och lämnar
er här." Sedan var det inga problem.

- Duktiga flickor.
- Du gör tjejer svåra att tillfredsställa.

Har du inte fått nog med champagne?

Du skulle inte känna igen fin champagne
om någon spottade den på dig.

Varsågoda, grabbar. Hugg in.

Gör oss sällskap, sir.

Varsågod.

Tack.

Ni gjorde bra ifrån er, sir.

- Ni kämpade hårt, sir.
- Ni med.

- Såg ni vad killen kämpade emot?
- Nej.

- Han anade inte vad som komma skulle.
- Din fot.

Gott, va?

- Vad är det i?
- Häst. Nej, jag skojar.

Jag hoppade ner och tog honom.
Jag klantade mig. Tog tag i honom.

Sparkade honom i ändan några gånger.

Henne provkör jag gärna.

Jag föredrar bilder av Southport Pier.

Du begriper dig inte på konst.

- Mason, whisky!
- Är det så klokt, skeppar'n?

Ovanpå champagnen.

Det är mycket klokt.

- Sir, efter den är whiskyn slut.
- Vi hade sex med oss.

Fem har gått åt, sir.

- Te, tack.
- Javisst, sir.

Jag får byta av unge Raleigh.
Han har inte fått någon middag.

- Han är nog hellre där uppe med mannarna.
- Har han sagt det?

- Inte rakt ut.
- Jag hade velat ha en sån grabb.

Om vi hade fått barn. Karsk.

- Har jag berättat om tjejen i Soho?
- Gå och lägg dig.

Gå och lägg dig, sa jag.

Vilket sätt att avsluta en trevlig
kväll på. Jag behöver inte lägga mig.

- Stick härifrån.
- Vad menar du? Jag har rätt att vara här.

Försvinn ur min åsyn! Stick!

Försvinn ur min åsyn.

Den masken. Han går mig på nerverna.

Gör inte hans motbjudande lilla hjärna
dig illamående?

Det måste vara skönt att vara du, Trotter.
Du tröttnar aldrig på något.

- Du anar inte.
- Du är dig lik, fantasilös.

Säg till Mason att han får mitt te.

Du inser väl
att du är min andrebefälhavare nu?

Jag sviker dig inte, skeppar'n.

- Mason.
- Sir?

- Städa upp röran.
- Ska bli, sir.

- Och ta in herr Raleighs middag.
- Bert.

Här, grabben. Duka åt herr Raleigh.

Duktig pojke.

Kapten Stanhope vill träffa dig.
Gå du, jag tar det där.

Lycka till.

Turner, mugg!

Middagen var vid åtta.
Vi har hållit den varm.

Tack, men jag fick något att äta där ute.

Tror du att de vill ha befäl
som stryker omkring och smörar för dem?

- Varför delade de med sig av maten, då?
- Skulle du känna mannarna bättre än jag?

- Sätt dig.
- Tack, det är bra.

Tack, Mason.

Du förolämpade Trotter och Hibbert
genom att inte komma ner.

Mina officerare samarbetar.
Jag vill inte veta av något snobberi.

Jag ber om ursäkt. Jag ska tala med dem.

Vad stirrar du på?
Är det något lustigt med mig?

Förlåt om jag har irriterat dig
genom att ansluta mig till kompaniet.

Vad i hela världen pratar du om?
Ät middagen innan den kallnar.

- Jag är inte hungrig.
- Sitt ner och ät!

- Hur? När Osborne ligger där ute!
- Ditt lilla jävla svin.

Tror du att du är ensam om att bry dig?
Den ende jag kunde lita på!

Den jag kunde tala med man till man,
som förstod allting!

Du tror att en man tål vad som helst!

Gud! Gud!

Herregud.

Ut. Försvinn.

TORSDAGEN DEN 21 MARS

- En kopp te.
- Härligt.

Jaha, Bert. Då var vi klara.

Sir.

Ni ska få en härlig, varm kopp te, sir.

Det är rätt lugnt nu,
men det märker väl inte du.

Sånt ska soldater ha, en god kopp te.

Fyra smörgåsar, sir.
Hälften sylta, hälften sardiner.

- Ingen gåsleverpaté?
- Mjölkbudet är sent, sir.

Tack, Mason.
Städa upp köket och gör Trotter sällskap.

Ska bli, sir.

Ja, då var jag färdig.

Hej då, skeppar'n.

Hej då.

Hej då, Stanhope.

Hej då, Raleigh. Jag kommer strax.

Hej då, sir.

- Sir.
- Hammond.

Hibbert!

Hibbert!

- Kom.
- Det är ingen brådska.

- Ju längre du stannar, desto värre är det.
- Varför gå upp innan jag mår bra?

Drick det här. Sedan måste du gå upp.

Allt är klart, sir. Jag kommer ner igen
vid tio och skalar potatisen.

- Okej, Mason. Herr Hibbert visar vägen.
- Sir.

- Hej då, sir.
- Hej då, Mason.

Allt väl? Var beredda.

Nej!

Ducka! Ducka!

- Håll positionerna!
- Ligg kvar!

Ta skydd!

Håll era positioner!

Ligg kvar! Ligg kvar!

Har alla klarat sig?

Sir! Herr Raleigh är träffad, sir!

- Vi måste ta in honom!
- Ryggen är träffad, vi behöver en bår!

Hjälp mig att få upp honom!

- Kom igen!
- Bårbärare!

Bårbärare!

Okej, du kan gå.

- Vi måste ta honom ifrån fronten!
- Vi kan inte! Vi har stängt in oss, sir!

- Hämta bårbärare!
- Sir!

- Bårbärare!
- Det är ingen fara.

Det går snart över.

Du fick en biljett hem, Jimmy.
Du får åka hem igen.

Jag skickas väl inte hem
för en liten knuff i ryggen?

Det är som i rugby.

"Ställ dig upp och borsta av dig,
grabben."

Det lär göra lite ont, Jimmy.

Det är något som trycker ner mina ben.

Det är bara chocken.

Jag kan... Jag kan inte vara här nere
när alla andra strider.

Det är inte ditt fel.
Det är inte ditt fel.

- Vänta inte på mig om du måste gå.
- Det är ingen fara, Jimmy.

- Det är ingen fara.
- Kan du stanna?

Det är klart att jag kan.

Jag är här.

Jag... Jag...

Jag fryser.

Sådär, ja. Sådär. Är det bättre?

Jimmy?

Jimmy.

Majoren undrar om ni kan komma omedelbart.

- Sir!
- Okej, säg att jag kommer.

FREDAGEN DEN 22 MARS

Tack.

Kära Margaret.
Jag är vid fronten, till slut.

Jag togs längs skyttegravarna

och anmälde mig
hos den äldre andrebefälhavaren.

Då kom han, kapten Stanhope.

Trött för att han sliter så hårt,
på grund av ansvaret.

Vid tjänstgöringen vid fronten sa alla
att han är bataljonens bästa befäl.

Mannarna avgudar honom.
Jag kan stolt kalla honom min vän.

Varma hälsningar, din bror Jimmy.

Hitåt! Ja!

Här framme!

Ulrich, kom hit!

Tyskarnas anfall blev början
på det som skulle kallas "Våroffensiven".

Den varade i tre månader och över
700000 man blev dödade på båda sidor.

En månad senare återtogs området
av brittiska och allierade trupper.

En miljon till skulle dö innan kriget
tog slut den 11 november 1918.

.:: TWA - Your Source Of Quality! ::.
www.nordicB.org

Översättning: Emil P.W.S Holmgren