All language subtitles for Fördom och stolthet - en queer film historia aka Prejudice & Pride Swedish Film Queer 2022

Om jag längtar efter filmögonblick
så är det när människor möts.

Det kanske är för att det var så
omöjligt att mötas när jag var liten.

Jag var övertygad om att det inte
fanns homosexuella i min värld.

Vad meddelar jag dem som tittar
om jag säger "jag är kvinna"?

Gay och lesbiska publiker har haft
förmågan, eller överlevnadsstrategin–

–att läsa in gay teman, men också
gay personligheter, i filmen.

Det är också det fina med film,
att den som tittar kan hitta saker.

En skådespelares stora uppgift är
att leva sig in i allt mänskligt.

Och där ingår ju det här också.
Könet, eller vad vi nu ska kalla det.

Pornografisk gayfilm
har funnits sen sent 1890-tal–

–och representationer
som har kunnat läsas som...

Men det här är den första.

Mauritz Stiller var en av de främsta
regissörerna under stumfilmsperioden.

Han valde att vara annorlunda–

–och lyckades balansera det med
att ändå också bli väldigt omtyckt–

–och vara en av de mest älskade
inom Sveriges teater- och filmliv.

Han var orädd vad det gällde
att klä sig i pälsar och smycken–

–och vara otroligt elegant.

Han var homosexuell
och hade relationer–

–med flera av sina unga skådespelare.

Det var nånting som han inte dolde,
men heller inte var helt ute med.

Detta då homosexualitet var illegalt.

Den homosexuella berättelsen
omges av en heterosexuell berättelse.

Det tror jag gör
att filmen kunde undgå censur.

I svensk 20-talsfilm
händer det nåt med kvinnorna.

De får rösträtt.
De behöver inte längre bära korsett.

De skildras väldigt modernt
i kvinnokollektiv.

I "Norrtullsligan" dricker de öl,
dansar, kramas och röker cigarr.

Kvinnorna har manliga attribut
som slipsar och kavajer.

I "Luffar-Petter" har vi en scen där
kvinnorna har ganska fula baddräkter–

–och de fiskar och fixar båten.
De behöver inte hjälp av några män.

Publiken som såg de här filmerna
drog nog sina egna slutsatser.

I Stockholm fanns det en ganska
utpräglad homosexuell kultur.

Den har beskrivits som elitistisk–

–med konstmedvetna, intellektuella,
men också kreativa personer.

Det är alltid viktigt att lyfta fram
homosexuella i historien–

–för att vi ska förstå historien
på ett annat sätt–

–och ge homosexuella personer
en riktig plats.

Äldre forskare valde att förbise det
och fann det ointressant för verket.

Men idag är också hela den kontext
som omger verket intressant–

–och den kontext
som verket uppkommer i.

Stiller samlade ett entourage av
queera filmpersonligheter kring sig.

Förstås Greta Garbo...

Jag är säker på att hon var bisexuell
och kanske föredrog kvinnor lite mer.

Hennes största kärlekar
var nog kvinnor.

Man får nästan inte benämna det.
Det är problematiskt.

Det är som att det är en anklagelse
att säga att nån är homosexuell.

Det provocerar när familjen Lagerlöf
säger att Selma inte var lesbisk.

Skulle deras verk vara mindre värt?
Eller deras mänskliga kvalitet?

Och så har vi författarna
Hjalmar Bergman och Selma Lagerlöf.

Selmas böcker filmatiserade
ju Stiller.

Tre av våra största
svenska queerkulturpersonligheter–

–medverkade i "Gösta Berlings saga":
Lagerlöf, Stiller och Garbo.

Hjalmar Bergman och Stiller
slogs om Nils Asthers gunst.

Stiller samlade en massa
unga fagra män omkring sig.

Einar Hanson och Nils Asther.

Asther har skrivit mycket
om deras relation i sin bok.

"Mauritz Stiller invigde mig
i konsten att älska"–

–"och njuta av mitt eget kön.
Det var inte analsex."

"Att han gjorde Garbo
till sin älskarinna är inte sant."

"Han hyste en platonisk kärlek till
henne och hennes säregna begåvning"–

–"men någon sexuell böjelse till
henne hade han inte, påstod han."

Vi har här i kväll den första svensk–

–som blev storstjärna i Hollywood,
Nils Asther.

Oj, tänk att man har sett ut
på det där sättet.

–Ni slog igenom som en storstjärna.
–Nej, det är lite överdrivet.

När Greta Garbos första
Hollywoodfilmer kom till Sverige–

–"Vilda orkidéer" och andra,
var ert namn det stora namnet.

Hur var det att spela mot Garbo?
Hade hon utstrålning?

Jo, det får man nog lov att säga.
Hon var väldigt vacker.

Där fanns också Anders de Wahl,
Gösta Ekman den äldre...

Gösta Ekman bör lyftas fram.
Han är en väldigt queer person.

Det var mycket ask i ask i ask
i hans liv. Mycket skulle döljas.

Och vad som dolde vad...

Om det fanns ytterligare en mask
bakom, det vet jag inte.

Några starka individer är,
i alla fall inom sin egen krets–

–öppet homo- eller bisexuella.
Och utländska influenser kommer in.

Svensk Filmindustri,
som samarbetat med Danmark och Norge–

–börjar också samarbeta med Tyskland.

Kokain, berättade farmor, blåste man
ut i restauranglokaler ibland.

För att få liv i luckan så att folk
beställde mer. Det blev trevligt!

Man levde för dagen, och upptäckte
på alla möjliga områden...

Både droger,
nöjesindustrin eller könet.

Andan under mellankrigstiden
tror jag inbjöd till...

Man jumpade mellan skyttegravarna.

"Flickorna Gyurkovics"
är en tysk-svensk samproduktion–

–där både den manliga
och den kvinnliga huvudrollen–

–klär sig i
det motsatta könets kläder.

Målet är att hon ska försöka
få tag i en klänning–

–så att hon ska kunna förföra
mannen hon älskar.

Men i scenen flirtar hon
med den kvinnliga modellen.

Man får se en point-of-view shot–

–där hon med kikare synar
den andra kvinnan från topp till tå.

Den klassiska manliga, heterosexuella
blicken, men av en kvinna.

Min far gjorde
"Fram för lilla Märta".

Jag har inget personligt minne så
att jag kan säga: "Åh, det var då!"

Att nu vågar man visa det här med
att ändra om sexualitet eller queer–

–eller en man som spelar dam.
Det var väl mer fars och komedi.

Det är alltid att en hetero-man
ska bli "lurad" och blir skitsur.

Ska ni inte komma in till mig–

–titta på fotografialbumet
och dricka ett glas vin?

Det där tricket känner man nog till.

Den allmänna uppfattningen anses vara
att en man som feminiseras–

–automatiskt blir lite löjlig
och vi kan skratta åt honom.

Det är ett problematiskt område.

Ska vi skratta åt "manhaftiga"
kvinnor? Är det automatiskt kul?

Du ser riktigt söt ut!

–Jag ser inte klok ut.
–Det gör du visst. Ta och gå ett tag!

När män antar kvinnliga manér–

–händer nånting
samhälleligt med dem.

Per automatik hamnar de
i en lägre position–

–eftersom kvinnor har behandlats
på ett sånt sätt.

Vi vill ju ha kärlek!

Har han blivit bög?

Skulle inte du ut och dansa?

Vissa av de här sakerna är att man
ger sig ut i nån sorts social lek.

Där befinner sig
kanske homosexuella män–

–eller även kvinnor som antar
manliga klädslar och beteenden.

Hon är en riktig ikon för det gamla
Hollywood under 20- och 30-talet.

Hon är viktig för olika publiker–

–som inte identifierade sig
som heterosexuella.

En väldigt stor del av publiken
kunde identifiera sig med henne–

–som en icke-heterosexuell person.

Som lesbisk i publiken kunde man
nånstans veta: "Garbo är som jag!"

Hon fick bara spela vampar i början.

När hon fick lite makt i Hollywood,
när hon är på toppen runt 1931–32–

–ville hon spela starka kvinnor.
Så kommer "Drottning Christina" till.

Bara nåt år innan hade det getts ut
en bok om den queera Kristina–

–alldeles i början på 30-talet,
och utifrån den blev de inspirerade.

Sen lär de ha haft en batalj med MGM–

–om huruvida ambassadörshistorien
skulle vara med. Det tvingas de till.

Hon vill vara sann mot sig själv.
Hon är "stealth", går under radarn.

Hon gör markeringar som man bara
fattar om man är "in the know".

En av de mest queera Hollywood-
filmerna hade inte kunnat göras–

–utan två svenska drottningar:
drottning Kristina och Greta Garbo.

Välkommen hem, Mai Zetterling!

Snart ska ni basa för en långfilm,
men det är ingen regidebut.

Det är en debut i Sverige för mig,
och det är min första långfilm.

–Vad kommer filmen att heta?
–Arbetstiteln är "Älskande par".

Det kommer från en bok
av Agnes von Krusenstjerna.

Agnes von Krusenstjerna skrev ju
i en värld som var väldigt...

...brutal och tung vad gäller synen
på homosexualitet – och sexualitet.

När jag var yngre var det spännande
att läsa Agnes von Krusenstjerna.

Det var saker som man inte riktigt
fattade, men som var lite spännande.

Nu kan du vända dig om.

Men älskling, du fryser ju.

Åh, en sån liten hand.

Har du sett så stora händer
Stanny har? Riktiga drängnävar.

Åh, nu har jag sårat dig.
Det vill jag inte.

Men jag blev själv så sårad som barn.
Ni flickor betyder så mycket för mig.

Jag var mycket ensam.
Jag var fosterbarn, förstår du.

Och mycket olycklig.

Hennes böcker är genomsyrade av sex.

Hon beskriver ett kvinnligt
surrealistiskt sexuellt universum.

Det var Mai oerhört fascinerad av,
och gestaltade väl.

Jag hade scener tillsammans med
Janne Malmsjö som var den här gay...

Eller han var nog lite åt båda
hållen. Lite grann i alla fall.

Vilket några äldre
gaya herrar påstår...

"Bisexualitet finns inte.
Är man gay, är man gay."

Ringen, då?

–Den har jag sett förut.
–Gusten har nog ingenting emot det.

Han gav den till oss
bägge två, söta du.

Var du hos nån homofil farbror?

Nej då, det var länge sen
en annan slutade sno bög.

Flera 50-talsfilmer
är "ungdom på glid"-filmer–

–som ska varna för allt som kan hända
om man är för sexuellt lössläppt–

–eller hänger sig åt kriminalitet.

Vi ses på det vanliga lilla stället!

En kväll gjorde en annan 80 spänn!

Ja, du är driftig du, Kina.
Fast på lite fel sätt.

De homosexuella som dök upp
på film på 50-talet var...

...nån sorts sexuella rovdjur.

De låg och väntade på att försöka
fånga unga män och kvinnor–

–och dra ner dem i fördärvet.

Det är väl inte fler homosexuella
människor som kastar sig över andra–

–än vad hetero
kastar sig över hetero!

Det är nån underlig uppfattning
som icke-gaya personer har.

Jag undrar om det är en rädsla.

Strunta i det.

–I vad då?
–Det ni funderade på.

–Han är inte värd det.
–Det finns ingen han.

"Flicka och hyacinter"
är en klassiker–

–när det gäller skildring
av hbtq-personer på film i Sverige.

Även om den innehåller ett självmord.

Det dyker upp så många gånger att det
blivit en schablon inom hbtq-film.

Men "Flicka och hyacinter"
börjar med självmordet.

Och så försöker man rekonstruera
vad som har hänt i hennes liv.

Man skulle kunna kalla den
en lesbisk "Citizen Kane".

"Vad handlar det egentligen om?"

Och i slutet säger man:
"Jaha, så var det alltså!"

Den där thriller-effekten var väl
väldigt viktig. Den byggde på det.

Du får aldrig lämna mig, Alex.
Lova det.

Jag älskar dig så mycket.

Ingen kan ens tänka sig–

–att Alex, som är den stora kärleken,
kan vara en kvinna.

Dagmar Brink tar inte livet av sig
för att hon är lesbisk–

–utan för att hennes älskade
har svikit henne, och sig själv.

Kom så dansar vi.

Hos Ingmar Bergman fanns
några homosexuella karaktärer–

–men de var vanligtvis olyckliga,
aparta, ensamma...

Se så jag darrar på händerna.
Jag känner att jag vill gråta.

Ni bär lösskägg
och era ögonbryn är färgade.

Nu är ni er själv,
och ändå inte er själv.

Man hade velat fråga Bergman, om
inte censuren hade varit så sträng...

De klippte i flera av hans filmer.

Han hade kanske vågat sig på ännu
kraftigare homosexuella skildringar.

Till exempel i "Persona", där
originalmanuset innehåller en scen–

–som inte blev av i filmen.

Är de två kvinnorollerna tänkta
som två sidor av samma människa?

Hörru du, låt mig slippa tala om
vad jag ursprungligen har tänkt–

–för det är av sån
oerhört liten betydelse.

Man har en arbetsteori när man gör
nånting, men det vore oerhört dumt–

–att trycka den
på andra människors uppfattning.

Var och en ska uppleva detta
så som den känner det.

Mian Lodalen: Att inte se en lesbisk
underton är för mig helt omöjligt.

Men jag vill vara lite självkritisk.

Inga har sån livlig fantasi
och förmåga att byta kön på folk–

–och se vad som helst på duken,
som vi queera människor.

Men jag måste vara kritisk
mot heterosexuella och säga–

–att de inte har förmågan
att se det fullständigt uppenbara.

Man måste ha grava synskador
för att inte se!

Ett steg vidare. Det homosexuella
förhållandet är väletablerat–

–och pojkarna sammanbor
i en trivsam lya på Söder–

–som inte skiljer sig
från vilket ungt pars hem som helst.

Det fanns en nästan
revolutionär anda–

–i utforskandet av sexualitetens
möjligheter och variationer–

–som förstås ledde till en synlighet
även för hbtq-personer.

Censurgränserna ändrades,
så i början på 70-talet–

–fick man för första gången
visa en erigerad penis i närbild.

"Kärlekens språk"-filmerna
var upplysningsfilmer–

–men eftersom människor var svält-
födda på att få se sexskildringar–

–var det ju av en annan anledning
som man gick och såg filmerna.

Då blev både erotisk film
och upplysningsfilmer väldigt heta.

Det ska visa de upproriska att de
skadar sig själva genom sitt uppror.

Ditt uppror mot dina föräldrar
är din nymfomani.

Den sexuella revolutionen
blev ganska snart solkig och smutsig–

–och porrens baksida
dök upp ganska snabbt.

Filmerna sålde den manliga
fantasin om kvinnors kroppar–

–och om en sexuell revolution.

Men det ledde inte
nödvändigtvis till–

–att samhället accepterade
lesbiska personer.

Vilken typ av förtryck utsätts
ni för, som lesbiska i Sverige?

Vi har dels förtrycket som kvinnor,
dels förtrycket som lesbiska.

Det finns väldigt många lesbiska
som inte vågar gå ut–

–därför att porrindustrin gör
sån stor business av dem.

De är skraja för sin homosexualitet.
Jag snackar om killar.

De är skraja för en massa saker som
det innebär att leva homosexuellt.

Vi var livrädda!
Vi var skräckslagna för att visa oss.

Jag vågade knappast krama en kille.

Vi var allmänt utstötta
och kallades fula saker–

–som inte var nånting positivt.

Jan Hammarlund: Vi arrangerade
vår första demonstration 1977.

Jag var jättenervös.

"Vi måste gå även om vi bara
blir 20 pers." Och så blev vi 400!

En ovanlig demonstration
drog igenom Stockholm.

Homosexuella män
och lesbiska kvinnor demonstrerade–

–för homosexuell frigörelse och rätt
att bli accepterad i vårt samhälle.

Bakom stod Riksförbundet
för sexuellt likaberättigande–

–Lesbisk front
och Homosexuella socialister.

Det var en protest mot
vad grupperna upplever som förtryck.

Varje gränsmänniska är ensam,
men tillsammans är vi starka.

Tillsammans är vi en makt.
Tillsammans är vi gränsfolket!

Jag var utklädd till transa
med långt vitt hår.

Jag tyckte att jag såg ganska bra ut.

Men med det här silverhåret
var det ju lite maskerad.

Jan Hammarlund:
Den kom precis parallellt med–

–att vi för första gången framträdde
och sa: "Nu ska vi visa vilka vi är."

Och så kom det här hopkoket–

–som riskerade att ta fokus
från vår verkliga frigörelsekamp.

Bad ni flickan smeka er penis?

Han var en ung advokat
som slogs för transvestiter.

Han tittade väl på det som udda djur.

Som nån sorts exempel som lever...
Olika arter på nåt sätt.

Vilgot kanske ville lite för mycket.

Han ville visa upp blottare,
nekrofiler, sadister... Alla sorter.

Nån sa att han var tidigt ute,
men han fattade ju ingenting!

När vi demonstrerade var det
nån hamburgerkedja som hade nyöppnat–

–och där kastade de muggar med is
och Coca-cola-burkar och buade.

Vi pratar ju om en tid när såna
som jag var klassade som mentalsjuka.

En väldigt orolig medarbetare
rusade in på mitt tjänsterum och sa:

"Socialstyrelsens trappa
är ockuperad!"

–Vad är det som ska bort?
–Sjukdomsstämpeln!

När jag kom ut på trappan
skanderade man:

"Vi är inte snälla,
vi är homosexuella!"

Vi är arga, inte snälla,
vi är homosexuella!

Jag frågade: "Vad är det ni vill?"
Då kom en person fram som sa:

"Vi har i fem års tid
försökt få Socialstyrelsen"–

–"att stryka homosexualitet
i klassifikationen över sjukdomar."

"Och nu menar vi allvar."

Och det gjorde vi.

När hiv och aids dök upp sa man,
inte minst från religiöst håll–

–att det var Guds straff
för att vi, och jag i synnerhet–

–hade tagit bort sjukdomsbegreppet.

Då kom det ett hat som verkligen
slog en hårt i ansiktet.

Jag kunde sitta och äta och folk sa
"hur känns det att sprida aids?"–

–och fimpade i min mat. Sen fick jag
skäll av restaurangägaren för det.

Det var så det var,
det är nog lätt att glömma.

"Torka aldrig tårar" hade svårt att
bli finansierad på SVT. Nån chef sa:

"Vem vill se bögar som dör i aids?"

Vi trodde att den skulle svischa
över världen–

–men den är på tok
för kontroversiell och explicit–

–för de public service-system
som kan tänkas visa den.

Den var fin, tröjan.

Jag kan ha den till de nya byxorna
och den nya skjortan.

Och jag ska inte alls dö än.

Jag tillhörde första generationens
öppna, politiskt medvetna bögar–

–som fick se halva bekantskapskretsen
ta livet av sig eller dö i bögpesten.

Ur den förtvivlan föddes "Ömheten",
att få berätta hur det faktiskt var.

Rasmus, älskade...

Det var viktigt att det inte handlade
om deras komma ut-process.

Det som troligen gör den helt unik–

–är att du aldrig problematiserar
pojkarnas homosexualitet.

Den filmen var ett slags murbräcka,
att gå ifrån små exklusiva artfilmer–

–till att försöka komma med nåt som
var väsentligt för en bred publik.

Zac!

Mårten kan hjälpa till med fönstren.

Det finns säkert en del saker
att göra i mitt rum också.

Att vi flirtar öppet i en film–

–som sågs av bortåt två miljoner
människor i Sverige var storslaget.

Att vi kommer där i våra utstyrslar,
de här främmande människorna.

Jag är en av de första homosexuella
karaktärerna som inte är ett offer.

En person som folk är lite rädda för,
men som de framför allt respekterar.

Jag fick säga:
"Nu ska det bli ordning!"

Är du...?

Jag tror det.

–Kastar ni ut mig nu?
–Du ser för många dåliga filmer.

I framtiden ska man inte
behöva komma ut.

Världen kommer
att vara regnbågsfärgad.

Helt normalt är det väl inte?

Ingen vill väl att ens barn
ska vara bög eller flata?

Komma ut-filmerna har varit
otroligt viktiga genom åren.

–Ligger ni där och...
–Vad då?! Jag älskar faktiskt Eva.

Herregud... Du har ju alltid
varit en riktig flicka.

Är riktig att knulla med killar?!

Det är så himla starkt,
att få identifiera sig.

Att inte behöva läsa alla berättelser
genom heterosnubbar.

Skäms du för mig?

–Jag vill bara att du ska må bra.
–Jag har inget val, pappa.

Det var en film som vi bara
var tvungna att göra.

Kärnan var väldigt likt det
jag höll på att gå igenom själv.

För oss var det väldigt viktigt att
det skulle vara ett lyckligt slut.

Det var inte så lätt att hitta.

Det är roligt att den är så omtyckt
fortfarande och reser så mycket.

Men det är också sorgligt,
för det betyder att det finns så få.

–"Fucking Åmål" är ett mästerstycke.
–"Fucking Åmål", alltså...

"Fucking Åmål" är filmhistoria.

Jag vet inte om det kommer nån svensk
film igen som har den slagkraften.

–Jag gillar inte att ni går på rave.
–Det är bara en vanlig fest!

Tonårsskildringar
är oerhört viktiga i den åldern.

Heterosexuella lever på en räkmacka
i det avseendet.

De hinner inte se allting som finns
skildrat om dem! Så oerhört viktigt.

Varför bor vi
i fucking jävla kuk-Åmål!

Det var faktiskt med klassen jag såg
den. På VHS-kassett i klassrummet.

Då hade jag inte kommit ut. Jag var
så nervös för karaktärernas skull.

Men det handlade om mig.
Jag såg nån som var queer.

Jag gick hem
och funderade otroligt mycket.

Efter "Fucking Åmål", det är då
man kan se de stora framstegen.

Nu är vi inte bara utanförmänniskor–

–utan får ha samma rättigheter
som de heterosexuella.

Från samboskap till partnerskap
och nu könsneutralt äktenskap.

Första gången jag ser Eli är jag 17.

Jag ser honom på avstånd.

Jag blir fascinerad över hans
androgynitet och röda, långa hår.

Han hade satt namn på sitt motstånd:
pojktant. Jag tror jag är kär.

Vi har kommit långt
när vi pratar om sexualitet–

–men inte när det gäller identitet.

Jag hade kommit ut som trans
ett år innan.

Jag var ung, naiv
och jävligt förbannad på samhället.

Det var ett sätt för mig
att ta tillbaka kontroll.

Vill inte du ha frukost?

Jag är inte bög.

Jag är inte heller bög.

Nähä, vad fan är du för nåt, då?

Jag har alltid känt mig mest svensk,
men har haft en annan kultur också.

Det har nog inte påverkat så mycket.
Däremot har min uppväxt påverkat mig–

–eftersom jag växte upp parallellt
både i Danderyd och i Botkyrka.

Det har påverkat mig ganska mycket.

Just att få vara i två olika världar.

Den kintouriska dansen i filmen–

–startade från en queersubkultur
i Tbilisi vid förra sekelskiftet.

Det har man helt suddat ut i dag.
Har man med sig det–

–är det väldigt intressant hur han
återapproprierar den dansen i slutet.

Det är ett uppror
mot det snäva utrymme–

–som han hela sitt liv
har fått vara i.

Textning: Helena Habermann Sahlén
© Sveriges Television AB 2021