All language subtitles for Marco Effekten.srt

Kom nu in därifrån, Dennis.

Kom nu in därifrån,
så pratar vi om det.

Hör du vad jag säger till dig?

Kom nu in, för helvete, Dennis.

Hej!

Vi har stannat vid danska gränsen.

Ha vänligen era id—kort
eller era pass klara för kontroll.

Till tågets passagerare: vi står
vid gränsen för passkontroll.

Passkontroll.

Öppna dörren! Lås upp!

Nu öppnar vi dörren.

Stick, era svin!

—Kom här!
—Nej! Min pappa väntar på mig!

—Jag tar honom.
—Nej!

Jag vet... jag vet.
Ja, jag sover lite.

Men man kan ju inte sova hela livet.

Så det...

Sex? Ja, ja, sex veckor...

—Hej.
—Tjena.

—Hur länge kom vi överens om?
—Sex veckor.

—Sex veckor. Precis.
—Som utgångspunkt.

Ja.
Och att det kanske kunde bli längre.

—Eller kortare.
—Det var inte det jag menade.

Vad säger psykologen?

Han säger inte så mycket.
Han frågar liksom...

—Det är så det funkar.
—Ja, jo. Det har jag hört.

—Vad frågar han då om?
—Hur jag mår.

Och hur mår du?

Jag mår skitdåligt, men jag
blir galen av att sitta hemma.

—Så därför vill du komma tillbaka?
—Korrekt.

—Så mest för din egen skull?
—Vems annars?

Inte vet jag. Kanske allmänheten
som vi ska skydda?

Just det. De också, så klart.

Så för deras skull vill du tillbaka
efter två veckor trots att vi sa sex?

Sex som utgångspunkt.
Men gärna det.

Det är Jacobsen. Ja.

Ja, Carl är tillbaka.
Ja, det vet jag. Men det är han.

—God morgon.
—God morgon.

God morgon, Carl.

Vad händer?

Jag tycker att vi tittar på fallet
med den försvunne William Stark.

De tog en romsk kille på ett tåg
med en sida av Starks pass på sig.

—Det är ett av Hardys gamla fall.
—Ja. Det är det ju.

Är det länge sen du träffade honom?

Ja, det är det.

Ja, vad fan är det nu... ?
Fyra månader?

—Hur så?
—Jag frågar bara.

Jag bara undrar om du håller kontakt.

Ja, okej. Det gör jag.

—Jag kan gå med in om du vill.
—Nej, det behövs inte.

Bara ge mig akten.

Varsågod.

—Smaklig spis.
—Tack.

—Stör jag?
—Nej, nej, inte alls.

Vad vill du?

William Stark då...
Det var ditt fall, va?

Hur så?

De har tagit en ung romsk pojke
som hade hans pass.

Han greps på ett tåg vid gränsen.

Sätt dig nu, för helvete.

—Har du slutat röka?
—Ja.

Fan också. Jag hoppades så på
att du kom med en cigg.

—Jag tar med nästa gång.
—Det var min enda tanke när du kom.

—Vad säger pojken?
—Vi har inte pratat med honom än.

—Jag ville prata med dig först.
—Kan du inte ge mig lite vatten?

Tack.

Ja. Tack. Det är bra, tack.

—Vad vill du veta?
—Jag vet inte, vad fan, men...

Allt står ju här mer eller mindre.
Jag vet fanimej inte...

Stark. Gift, pappa.
Bra karriär, simtränare.

En man kommer till Station Bellahøj.
Hans dotter har brutit samman—

—för att Stark har våldtagit henne
efter simträningen.

—Var det nåt med några romer då?
—Nej, inga romer.

—Små pojkar eller flickor, eller?
—Utredningen las ner mycket fort.

Starks fru ringde oss hela tiden.

Hon var rasande och tjatade om
att han var oskyldig.

Men vi hittade en dator
med en massa skit på.

Ni kanske ska höra med frun.

—Vem la ner utredningen?
—Jacobsen.

14 dar efter att han försvann.
Han bad oss prioritera annorlunda.

Vi hade inget att gå på.
Och Stark var borta.

Så vi efterlyste honom här hemma
och genom Interpol. Det var det.

Simtjejen som de sa att Stark våldtog
i omklädningsrummet då?

Henne hade vi ett kort samtal med,
men pappan bad oss hålla oss borta.

—Vill du ha kaffe?
—Är det bättre än på stationen?

Det är sämre.

Jaha. Nej tack då.

Barnporr? Vad fan är det
för fel på människor? Ja, ja...

Du är fanimej otrolig.

Ingen annan har sett så mycket skit
och mänskligt fördärv som du.

Men en man i rullstol
kan du inte hantera.

Nu är det ju inte vilken man
som helst. Det är ju du, Hardy.

Så...

Det är okej, Carl. Du kan gå.

Det är okej.
Ut och fånga buspojkarna.

—Jag ska komma lite oftare.
—Gör inte det.

Så tar jag med cigg nästa gång.

—Ja?
—Det är Carl Mørck.

—Det är rakt fram.
—Talar han danska?

Han talar inte alls.

Men jag är säker på
att han förstår vad jag säger.

Han sitter här inne.

God morgon. Jag heter Assad.
Det här är min kollega Carl.

Vi kommer från polisen.

Gillar du cola?

Det är inte så farligt.

Titta här.
Det här passet som du togs med...

Var fick du det ifrån?

Det här är mannen som äger passet.
Han är försvunnen.

Känner du igen honom? Titta.

Hey.

Titta nu.
Har den här mannen gjort dig nåt?

Vill du berätta
vad han har gjort dig?

Du kanske bara ska berätta
vad du heter. Till att börja med.

Vad heter du?

Har du familj här?
Har du familj i Danmark?

Titta på honom där.
Har han gjort dig nåt?

Du kan lugnt säga det till oss.
Du kan lugnt säga det till oss.

Titta på honom.
Har du sett honom här i Danmark?

Tjeckien?
Det var därifrån tåget kom, va?

Var det ett "ja"?
Titta på mig. Var det ett "ja"?

Hey! Titta på mig.
Jag frågade dig nåt.

Hur länge sen är det du såg honom?

Den här mannen är anmäld saknad.
Han har varit borta i fyra år.

Du måste hjälpa oss få veta
vad som har hänt med honom.

Vi vet att han är ett jävla svin.
Men du måste berätta vad du vet.

Han förstår mycket väl vad vi säger.

Gör du inte det?

Ja, ja.

Jeanne. Det har kommit några från
polisen som vill prata med dig.

Jag kapade nästan 2/10 på 50 meter
de första månaderna vi tränade ihop.

—Är det mycket?
—Ja, det är mycket.

—Såg du upp till honom?
—Ja.

Han var en snäll och bra tränare.

Berätta bara hur det hela började.

Ja... Det började med...

Det började med att han ville att jag
skulle stanna kvar efter träningen.

Han ville ge mig massage.

Han ville att jag skulle klä av mig.

Jag var bara 13 år så jag visste inte
vad jag skulle göra.

Det började med det, men...

Ja, så en dag ville han...
Vill ni ha detaljer, eller?

—Nej, det behöver vi inte alls.
—Har han kontaktat dig sen dess?

Vad?

—Har han kontaktat dig?
—Nej.

—Så du har inte träffat honom?
—Men är han tillbaka?

—Vi undersöker möjligheten.
—Men jag trodde han var borta.

—Ni tror inte han söker upp mig?
—Nej. Vi måste bara fråga om...

Om jag sett honom hade jag så klart
ringt polisen. Vad fan gör ni här då?

Tack för det.
Det var bara det jag behövde.

—Så blev hon sur.
—Ja. Det gick ju jättebra.

—Hallå?
—Det är från polisen. Vi är här nu.

William var en slags eldsjäl.

Han jobbade åt NGO:er som ung,
med logistik i Läkare utan gränser.

Och så jobbade han åt Röda korset,
han var i Sudan. Det...

—Jag tråkar visst ut er.
—Nej, inte alls.

—Du får jättegärna fortsätta.
—Ja, fortsätt bara.

När vi träffades flyttade han hem.

Han hade svårt för kontorsarbete
och saknade sitt jobb ute i fält.

Ja, vi hade ju bildat familj, så...

Och så var han simmare.
Han tränade U12 och U14.

Det låter så fel nu,
men han älskade verkligen de barnen.

—Kan jag låna toaletten?
—Ja. Det är andra dörren till höger.

Är det du som är konståkare?

—Pappa har inte gjort de där sakerna.
—Va?

Det de säger om honom är inte sant.
Min pappa är världens bästa pappa.

Det tycker alla barn ju.
Har du gjort alla dessa teckningar?

Jag har inte sett nåt av det.
Jag har inte sett nåt på datorn.

Minns du när du sist pratade
med din pappa?

Du vet att när polisen frågar
så måste man säga sanningen.

Okej? Du gör inget fel
genom att prata med mig.

Så minns du när du pratade
med honom sist och vad han sa?

Jag tar bara några bilder
på din anslagstavla. Den är så fin.

—Jag tror att mamma blir lite arg.
—Jag lovar att skynda mig.

Vad fan gör du? Jag tror att vi
ska säga att det räcker nu, va?

Vi har ett par frågor till.
Jag tänkte fråga Thilde.

—Jag har inte mer att säga. Gå nu.
—Vi går, Carl.

Vi har hittat ett par
av Williams ägodelar.

—Vad menar du? Vilka ägodelar?
—Det kan vi inte säga nåt om nu.

—Men om han kontaktar er...
—Kontaktar oss?

—Då har ni plikt att informera oss.
—Plikt?

Snacka inte om plikt med mig.
Jag har försökt få tag i er i två år.

Plikt? Ni har inte gjort er plikt.
Ni ska inte förstöra vår familj igen.

—Nu går ni.
—Ja, vi går. Förlåt så mycket.

Och tusen tack för hjälpen.
— Du med, Thilde. Du var jätteduktig.

Kom, så går vi, Carl.

Jag har precis haft
två gråtande kvinnor i luren.

De frågade om det var sant
att William Stark har dykt upp igen.

Vi har inga belägg för det.

—Det är en teori.
—Sen när delar vi teorier med offer?

Har du andra teorier jag bör veta om?

Pojken har blivit sexuellt utnyttjad
och har dödat Stark.

—Som jag minns det sa pojken inget.
—Nej, inte än.

—Kan pojken bara ha hittat passet?
—Då?

Jo, den möjligheten
finns så klart också.

—Lyssna. Jag förstår det, Carl.
—Vad förstår du?

Att jobba sig ur nånting
är ofta den enda möjligheten.

Men du måste göra det ordentligt.
Annars måste jag skicka hem dig.

Så du vill inte
att jag jobbar med fallet?

Du ska uppföra dig ordentligt.

Fallet hamnade på mitt bord.
Då kan vi väl kika på det?

Jag förstår varför kvinnorna är arga
när utredningen las ner efter 14 dar.

Vad fan är det för nåt? Va?

Varför var det så bråttom
att lägga ner utredningen?

Sluta med det där, Carl.
Vad fan vill du att jag ska säga?

Sanningen — till exempel.

—Men du vet ju hur det funkar.
—Nej. Hur funkar det?

Spela inte dum nu.
Vad vill du ha?

Arbetsro. Varför tror du
att jag sitter här så här sent?

—Ni får två dar.
—Vad fan hinner jag på två dar?

Jag beklagar, men om Stark är aktiv
pedofil så är det inte vår avdelning.

—Lägg av. Tycker du det?
—Ja, det tycker jag, Carl.

Jag tycker också att du ska börja
gå på dina tider hos psykologen.

Han säger
att du aldrig har varit där.

Okej. Uppfattat.

—Jag menar det, Carl.
—Ja. Uppfattat, för helvete.

—Jag skickar hem dig.
—Du sa det.

—Jag vill bara att du förstår det.
—Det är uppfattat.

Det är bra, Carl.

Tror du inte
att du ska börja röka igen?

Det är fanimej det klokaste
som du har sagt hittills.

Vänta! Sluta!

Stanna, stanna! Nej!

För helvete, stanna!

Stanna!

Stanna!

—God morgon.
—Kan du ta en mugg kaffe?

Öppna ögonen, den står framför dig.
De andra kommer om tio.

Varför la han ner utredningen?

Han bad Hardy prioritera om.
Det fanns väl viktigare fall.

Vad säger Jacobsen om
att vi tar upp fallet igen?

Vi har hans stöd till att gå vidare
efter det med pojken och passet.

—Det är bra.
—Okej.

—Vi tar fram allt vi har på Stark.
—Vi kollade allt. Det är så lite.

Stark anklagas, bevisen finns, det
läggs ner. Men jag hittade nåt annat.

En svensk journalist.
Thor Samuelsson heter han.

Han har skrivit en blogg om
att Stark kanske röjdes ur vägen.

Allt är lite foliehattsaktigt, men...

När Stark försvann hade han
precis kommit hem från Afrika.

Han skulle undersöka pengar som
försvann från olika nödhjälpsprojekt.

Jag tror att det finns nåt i det,
för hans samtalslistor har vi här.

Han ringer utrikesdepartementet
17 gånger innan han åker hem.

Det är en vecka innan han försvinner.

Så jag tycker
att vi ska prata med journalisten.

Vi pratar med honom. Och fixa
ett möte med Starks chef på UD.

Det är Carl Mørck.

Jävlar. Vi är på väg.

—Vad händer?
—Pojken har rymt.

Han hoppade ut genom fönstret.
Vilka jävla amatörer.

—God morgon.
—Hej, Mona.

—Fick du ur honom nåt som helst?
—Inte ett ord.

Jag har en flickas teckningar här.
Vi letar efter hennes pappa.

Du kanske kan hjälpa mig att kolla
om flickan varit sexuellt utnyttjad.

Här ska du se...

—Just nu?
—Ja, pojken kan vara inblandad.

Det behöver inte bli nu. Jag kan
skicka dem. Vad är ditt nummer?

—Alltså...
—Eller epost eller vad fan.

Jag har ett kort som du kan ta.
Allt står där.

Mona Ibsen?
Det är ett fint namn.

Assad, vi är färdiga här.
— Jag hör av mig.

Hej.

—Står du och limmar på henne?
—Va?

—Nej.
—Lite grann?

Vi får ut en efterlysning på honom.

Ställ ner den!

—Stanna och fixa lasten, lillebror.
—Ska jag inte med i dag?

Är du döv? Du fixar lasten!

Pappa?

—Marco?
—Pappa!

Marco, vad gör du här?
Vet mamma att du är i Danmark?

—Vet hon det?
—Mamma är död.

Är hon?

Herregud. Min lilla pojke.

Jag ska stanna här hos dig.

Jag är ledsen att mamma är död,
men du kan inte vara här.

Jag är ledsen, men det går inte.

Om Zola får veta
att du är i Danmark igen...

—Jag vet vart vi kan sticka.
—Är du galen?

Zola dödar dig. Och mig med.

Jag är inte längre rädd för honom.

—Jag kommer och hämtar dig i kväll.
—Gå nu.

Jag kommer tillbaka och hämtar dig.

Min lilla pojke...

—Marco...
—Jag kommer i kväll.

Var inte rädd, pappa. Okej?

Tack ska du ha, Anna.
— Välkomna till utrikesdepartementet.

—Rene Eriksen.
—Carl Mørck.

—Vad gäller det?
—William Stark.

Jaha. Ja, det var en otäck historia.

Sätt er.

—Hur kan jag hjälpa er?
—När pratade du med honom sist?

Dan innan han försvann.
Han satt precis där.

Får jag fråga
varför ni tar upp det här igen?

—Vi letar fortfarande efter honom.
—Det är klart.

Han var en duktig
och mycket omtyckt medarbetare.

Allt det andra, det...
Ja, det kan jag inte förstå alls.

Jag hoppades han skulle dyka upp
och att allt skulle vara lögn.

—Varför skulle det vara lögn?
—Det var en tragisk chock för alla.

—Vad pratade ni om sista gången?
—Jobb.

Han höll på
att undersöka svindlerier.

—Är det nåt fel?
—Nej, men... hur vet ni det?

—Så han undersökte inte svindlerier?
—Nej, det stämmer. Det gjorde han.

Vårt jobb är inte lätt. Vi försöker,
men vi kan inte kontrollera allt.

Det krävs bara några få rötägg
för att projektpengar ska försvinna.

—Tråkigt, men vad ska man säga?
—Ni hittade aldrig några rötägg?

Det är inte helt sant. När William
försvann satte vi en ny man på det.

Han kom på att det var svindel,
men allt sköttes lokalt.

—Kan du förklara det?
—Korruption och mutor är standard.

Entreprenörer som stoppar pengarna
i egen ficka.

Ni måste förstå att vi har att göra
med en helt annan moral än hemma.

Den nye som ni satte på det
har du så klart namnet på?

Självklart. Teis Snap heter han. Jag
har hans rapport, om ni vill se den.

—Det vill vi.
—Min sekreterare tar fram den.

Den är inte för lekmän, med all
respekt, men den kanske ger er nåt.

Teis Snap.

Tack. Tack så mycket.
Ni är allför vänliga.

Det här året har varit... Ursäkta.

Det här året har för DanAid varit
vårt mest framgångsrika år nånsin.

Vi har samlat in 50 miljoner dollar—

—i donationer
till vårt arbete i Västafrika.

... men också
för att vi på DanAid har drivits—

—av indignation över orättvisorna
i världen.

Jag har träffat Stark några gånger.

—Du tog över hans utredning?
—Ja, bland mycket annat.

—Hur utredde ni Kamerun?
—Är det inte rapporten du har där?

—Jag orkar bara inte läsa den.
—Gör det. Den är bra. Välskriven.

—Kan du ge mig en resumé?
—Det är inget bra tillfälle just nu.

Det stör inte oss så mycket.

Stark undersökte massor där nere.
Han var lite paranoid, kan man säga.

Det var närmast hans syn på världen.
Det känner ni kanske igen?

Inte konstigt om man är rädd att bli
ertappad med att tafsa på eleverna.

Eller har flera hårddiskar
fulla med barn som blir...

Förlåt. Jag har bara inte så mycket
till övers för såna människor, så...

Det är berömvärt
att ni fortfarande letar efter honom.

Kort sagt: massa pengar saknades
och Stark ställde en massa frågor.

Sen försvann han, jag tog över
och gjorde min egen undersökning.

—Det var de lokala som gjorde det.
—Teis? Vi behöver dig.

Om det inte var fler frågor... ?
Ta er tid att läsa rapporten.

Kom igen nu.

Om du vänder på handen
så sätter jag kanylen.

Så där.

—Sover du gott nu?
—Ja. Vi ses i morgon.

Jag såg ditt tal.
Hade du övat in det?

De flesta skriver och skriver på sina
tal och övar aldrig. Det är viktigt.

Se på mig när jag talar till dig.

—Du tycker inte om att vara här, va?
—Nej, jag...

Jag har förstått
att du hade besök av polisen.

—Ja, det hade jag.
—Vad ville de?

Rutinbesök. De har satt två nya
på fallet, men de famlar i blindo.

—Så jag behöver inte oroa mig?
—Nej, nej.

Det är bra.
För om det kommer ut nu...

Det gör det inte. De vet bara det
som jag vill att de ska veta.

Det är bra, Teis.
Snart är jag på benen igen.

—Då ska jag städa upp din röra.
—Min röra?

När man har nått min ålder
är eftermälet viktigare än du anar.

—Det behöver du inte oroa dig för.
—Det säger du alltid.

—Vad fan ska det betyda?
—Du har slarvat!

Du är oduglig, Teis,
och det har du alltid varit.

—Kan jag ens räkna med dig, Teis?
—Har du inte alltid kunnat det, Jens?

Va?

—Det är här inne vi är.
—Hej. Välkommen.

—Rose. Du pratade med mig på telefon.
—Hej. Assad.

Jamen... Carl? Kommer du?

—Ni kommer att ta upp fallet igen.
—Vilket fall?

Sjukhuset i Marua.

Sätt du dig bara,
så tar vi det från början, okej?

Det bara fortsätter.
Hetsen bara håller på.

De är fullständigt skrupellösa,
de där jävla svinen.

Det är hundratusentals människor
som behöver hjälp som de inte får.

—Hey, lyssna. Andas lite.
—Jamen, allting står ju här.

—Det står här. Det är bara att läsa.
—Har du mjölk i kaffet?

—Sätt dig och ge oss en resumé.
—Vänta. Det är inte så det fungerar.

—Man måste gå på djupet med det.
—Vi provar. Ta det från början.

Okej.

För fem år sen... skulle de bygga
ett sjukhus i norra Kamerun.

Danmark, de var väldigt involverade.
Det handlar om många, många miljoner.

De skickade upp bilder
för att se hur mycket de byggde.

Men pekade man med kameran tre meter
till vänster så fanns där ingenting.

Sjukhuset blev aldrig färdigt. Det
var en ren fasad, pengarna försvann.

Och det uppmärksammade du?
Vart försvann pengarna?

Det fick jag aldrig veta. Korruption,
förskingring, lokala som fuskade.

Eller så har folk från donations—
länderna svindlat med medlen.

Upprättat blufföretag i landet
som fick kontrakten och så vidare.

Det är bara siffror och tal för er
och för många andra.

Tusentals barn dog av svindleriet.
Och ingen jävel gör nåt åt det.

Vet ni vad det värsta är?
Att den här skiten pågår fortfarande.

Det har bara förflyttats vidare
till andra länder.

—Vad har det med Stark att göra?
—Alltså, Stark, han var ju bra.

Han var nånting på spåren.
Precis som jag. Innan han försvann.

Nu har jag läst på lite om dig.

För två år sen påstod du
att den danska statsministern—

—hade beställt ett mord
på en turkisk diplomat.

Det står jag fast vid.

Men du rök i rätten för det
och fick ta tillbaka det, va?

Så varför skulle vi tro på det här?

Varför har du inte sagt nåt om Stark?

Jag har sagt det många gånger.

—Till ministeriet, till polisen...
—Du har sagt det till polisen?

Ni har aldrig hört om det här?

Nej, det är väl så klart.
Det finns väl en mening med det.

Vilken mening?

Allt svindel med bistånd
hålls ju hemligt. Det är förståeligt.

Om folk tappar tron på att deras
pengar inte hamnar på rätt ställe—

—så slutar de ju att ge.
Och de här pengarna behövs.

När de bankar på från Folkekirkens
Nødhjælp vill man ju veta—

—att ens pengar inte går
till nån svindlares swimmingpool.

Varför packar du?

—När pratade du med din son sist?
—Min son?

Det kan jag säga dig.
Du pratade med honom i dag.

Han har kommit hit, va?

Hans mamma dog, därför kom han.

Varför ljuger du för mig?

Jag har också saknat honom.
Jag vill bara prata med honom.

Du är säker på att han kommer hit?

Han kommer. Vi kom överens om
att sticka tillsammans.

—Titta här.
—Vad händer?

—Polisen tog honom, men han rymde.
—Min son tjallar inte.

Samuel, ta med killarna ut och hitta
honom innan han ställer till trubbel.

Om han strular till det,
så dödar jag er båda.

Kom ihåg det.

Zola, jag lovar, han säger inget.
Han är en bra pojke.

Kom hit nu.

Hey. Marco. Spring inte.
Vi är väl vänner, okej?

Stanna!

Stanna!

Hey! Marco! — Ta honom! Jävlar!

—Ta honom!
—Stanna, Marco!

Jag dödar er om han slipper undan.

Jävla skit!

Carl? Två sekunder. Rose skickade
precis en övervakningsvideo.

Titta där.

Det ser ut som vår kille, va?
Det är på Ingerslevsgade.

Det är alltså här du gömmer dig!

Vänta!

Stanna!

Vad glad jag är att se dig!

—Du golade ner oss.
—Släpp mig!

Lugna ner dig.
Säg sanningen. Annars släpper jag!

Har du sagt nåt till polisen?
Du golade, din lille skit!

—Nej!
—Nu åker du ner!

Hey! Sluta med det där!

—Prata!
—Släpp! Jag har inte gjort nåt.

Den lille skiten bet mig!
Ni täcker åt andra hållet.

Kom hit!

Jag ska ta dig!

Sa jag inte
att jag var glad att se dig?

Var inte dum. Vi är släkt.

Jag ska inte göra dig illa.
Jag lovar.

Hey!

Stopp! Stanna där!
Jag ska inte göra dig illa.

Hoppa inte!

Vi är här för att hjälpa dig.
Sluta upp med det där.

Var inte dum!

Stanna, polis!
Assad, det är en på översta!

Assad! — Hey.

Hej.

Stanna! Polis! Släpp vapnet!

Släpp vapnet!
Lägg ner vapnet!

Vänd dig om.
Lägg dig ner på magen.

Lägg dig, sa jag!

Kom!

—Tar ni hand om honom?
—Jag gör det.

Hur är det med dig?

—Vart kör de honom?
—Hvidovre.

—Jag måste prata med honom.
—Han är medvetslös.

—De får väcka honom. Han vet nåt.
—Våra kollegor håller honom där.

—Jag måste ändå prata med lillskiten.
—Vi åker dit när han vaknar.

—Hej.
—Vi ska prata med honom. Ensamma.

—Han är väldigt medtagen.
—Du kan trösta honom sen.

—Jag måste prata med honom ensam.
—Det är okej, Mona. Ingen fara.

Han här...

Titta på mig när jag pratar med dig!

Titta på honom.
Jag vet att du känner igen honom.

De på bygget, vilka är de?
De jagar dig, va?

De slog ner mig också. Förstår du?
Då är det inte roligt längre.

—Nu tittar du fanimej på mig. Du!
—Carl.

Hey. Titta på mig.

Jag försöker faktiskt hjälpa dig.
Förstår du det, din lille skit?

—Lugn och fin, Carl.
—Du kan inte sticka nånstans.

Nu är du här med poliser där ute.
Nu pratar du fanimej med mig.

Nu säger du fanimej nåt!
Jag är trött på din skit!

Stick! Jag vill inte prata med dig!

—Kom, vi går. Carl.
—Ditt svin! Stick härifrån!

—Carl. Vi går nu.
—Svin! Du sabbar allting!

Stick härifrån nu, ditt svin!

—Min rygg... Vad är det nu?
—Tycker du att det är okej?

Det är en liten pojke.
Han slog inte ner dig.

Tycker du att det är okej?

Att han inte pratar med oss
och att folk överfaller oss?

Nej, men ditt sätt
att prata med honom är inte okej.

—Vi fick en reaktion från honom.
—Som du kan använda till nåt?

Mona? Kan vi prata lite?

Det vet jag inte. Kan vi det?

—Du kan inte prata så med pojken.
—Hoppa in. Bara två minuter.

Jag vill säga förlåt
för det som hände där uppe.

Det är inte okej.

Jag får inte säga så till dig.

Så det vill jag säga förlåt för.

Ja.

Det är...

... ja, en sida av mig som inte är så
intressant eller användbar i längden.

Så jag vill säga förlåt.
Det kommer inte att hända igen.

Okej. Det är lugnt.

Men du ska veta att vi försöker
hjälpa pojken, tro det eller ej.

Om vi inte hade kommit till bygget
så hade pojken säkert varit död nu.

Jag blev överfallen. Men jag ska
inte bortförklara mitt uppförande.

Som jag började med att säga:
det är inte okej.

Och det vill jag säga förlåt för.
Att... jag överreagerade.

Du gör ett jättejobb där uppe.
Du är en otroligt proffsig människa.

Så...

—Förlåt, Mona. Jag är ledsen.
—Ja. Men det är uppfattat.

Tack. Tack för det.

—Så, ja...
—Vi ses.

Mona? De där... de där teckningarna.

Jag har inte kikat på dem än.
Men jag ska kika på dem.

Tack. Förlåt.

Det hör inte hemma nånstans.
Det gör det inte.

Det duger inte. Det duger inte, Carl.
Jävla dravel.

—Vi pratar med simmar—Jeanne igen.
—Varför?

Pappan har fått konstiga, rätt höga
belopp kort efter våldtäktsanmälan.

—Varför plockar ni inte in pappan?
—Dog för två år sen i en bilolycka.

—Är det konstigt?
—Lite.

Vi ska kika på det. Men vi börjar med
att prata med henne.

—Vi nämner inte pengarna direkt.
—Nej, nej.

Den ligger där inne.

Jeanne? Det är polisen!

Jeanne?

Jeanne, det är från polisen.

Jeanne?

Jeanne?

Assad.

Vad har du ställt till med?

Och de ska köra iväg henne nu.

Det är för tidigt att säga,
men det ser ut som självmord.

Ja. Vi hörs, Carl.

—Rose? Nu åker vi.
—Ja. Vad sa han?

—Vad ska jag säga? Du känner honom.
—Ja.

—Assad, det där var inget självmord.
—Vi får se vad rättsläkarna säger.

—Gordon.
—Ja?

—Jag behöver få nåt utskrivet.
—Okej. Du skickar det bara.

—Va?
—Du skickar det bara till mig.

Det vet jag inte...
Jag måste få det här utskrivet.

—Okej?
—Ja.

—Inte det här.
—Han där?

Nej. Thildes teckningar. De där.
De ligger här inne.

Perfekt.
Skicka dem till min intramail.

—Jag klickar på den? Inget händer.
—Då klickar du två gånger.

—Ja, ja.
—Är det allihop? Okej.

—Vad letar vi efter?
—Ja, det vet jag inte.

Vad i hela helvete
är det där för en massa tjafs?

William Stark och Malene.

—Hur många barn hade de?
—Ett, tror jag.

—Ja.
—Thilde.

—Inga döda barn, aborter, eller?
—Nej, inget som är registrerat.

För att...

Pappa, mamma och Thilde.
Och en extra. Fyra.

Thilde, mamma och pappa.
Och en extra där bredvid Thilde.

Pappa, mamma och Thilde.
Och en liten extra där, okej?

Pappa, mamma och Thilde.
Och en extra. Fyra.

Hej, Malene.
Du får förlåta för sist.

Hej, Malene.
Du får förlåta för sist...

... för att jag tog bilderna.
Det var oartigt.

Jag borde ha bett om lov.

Han togs på tåget på väg in i landet
med en sida av Williams pass på sig.

Det kan vara en märklig slump.

Jag jobbar utifrån en teori om
att William inte var pedofil.

—Men jag behöver din hjälp.
—Ja. Självklart.

Thilde, jag tog kopior
på dina fina teckningar.

Du kanske kan svara på mina frågor.
Det där är du, va?

Och din mamma och pappa.
Du och din mamma och pappa.

Men figuren där som går igen
på alla teckningarna, vem är det?

—Det är en pojke.
—En pojke? Det var det jag trodde.

Kan det vara... kan det vara han här
på bilden där?

Titta noga på bilden.
Kan det vara han där?

Ja, kanske.

Är det pojken ute i trappen
som du berättade om?

Ja.

Hade han med sig halsbandet
som pappa visade dig?

Vad är det för halsband?

Just det halsbandet
visade pappa mig på Facetime.

Det var en present till mig.

Som William hade köpt till henne
i Afrika.

Den här pojken gav dig
ett halsband ute i trappen?

Som din pappa visade dig på Facetime?

—Har du kvar halsbandet, gumman?
—Ja.

Jag trodde hon hade hittat på det
för att hon saknar William så.

—Och pojken gav dig halsbandet?
—Ja.

—Kan du hjälpa mig i morgon?
—Ja.

—Åker du fortfarande konståkning?
—Ja, det gör jag. Så klart.

Sätt dig här.

Kan du inte säga vad du heter?

Flickan där... Minns du henne?

Det här halsbandet här...

Det gav du till henne, va?

Marco.

Marco?

Du visste vad som hade hänt
med hennes pappa, va?

Därför är du på flykt, va?
Du såg nåt du inte skulle ha sett.

Är han död?

Marco.
Jag behöver verkligen din hjälp nu.

När såg du honom sista gången?
Minns du det?

Kan du hjälpa mig med
att ta reda på var det var?

Ja.

Polisen tror den döde är den f. d.
UD—tjänstemannen William Stark—

—som anmäldes saknad
efter en pedofilianklagelse.

—Hur hittade ni Starks kropp?
—Vi har inte fler kommentarer.

William Stark. Han har mördats
på beställning och mot betalning.

Okej. Intressant. Men av vem?

Han här.

—Varför?
—Varför inte?

—Vad är hans motiv?
—Fimpa "djävulens advokat"—skiten.

Du såg det också. Han blåljög.

—Han svettades ju som en gris.
—Det räcker inte.

Marco har pekat ut honom: Zola.
Han slog Stark medvetslös.

Men vi kan väl för fan enas om
att han inte kan vara hjärnan bakom?

Det går högre. Okej?
Det sa foliehatten också.

—Han måste grillas. Vi tar in honom.
—Det gör vi.

Är det lite varmt här?

Jag har alltid beundrat de som
ägnar livet åt att hjälpa folk i nöd.

Det är imponerande
hur mycket du har jobbat med.

Skolor, sjukhus, bevattning.
Säkert mycket vi inte känner till.

Känns det inte bra? Är du inte
bara pyttelite stolt över dig själv?

Det hade jag varit.

Jobbet som vi gör känns ibland lite
meningslöst i det stora perspektivet.

Förhör av Teis Snap,
måndagen den 3 februari.

Klockan är 13. 28.

Närvarande är polisassistent H. Assad
och kriminalkommissarie Carl Mørck.

Vad anklagar ni mig för? Jag förstår
att det här är ett gripande.

—Det kommer vi till.
—Ni måste vara galna.

—Min advokat är på väg.
—Ja, det vet vi.

Men innan han kommer
kan vi väl prata lite?

Er konferens... Hur mycket pengar
är det som kanaliseras till Afrika?

Jag vet inte. Det är många miljoner.

Ja, många miljoner kom vi fram till.
Det är bara nåt jag inte får ihop.

Stark åker alltså till Afrika för att
undersöka många försvunna miljoner.

Sen åker han hem igen
och blir mördad. Varför?

För att han är pedofil?
Det är det ju ingen som tror på.

—Vart vill du komma med det?
—Det ska jag säga dig.

Vi tror att du konstruerade pedofili—
historien och lät mörda Stark.

—Ni är ju galna.
—Ja, det har vi hört förut.

Hur kände du till Starks hårddisk?

Hur visste du att bilderna inte låg
i datorn, utan på externa hårddiskar?

—"Flera hårddiskar", sa du väl?
—Jag har väl läst det i pressen.

Det tänkte vi, så vi kollade
vad som skrevs om fallet.

Inget har offentliggjorts
om var bilderna fanns.

Vad vill du att jag ska säga?

Var skulle de annars vara?
Släpade ni hit mig för det?

1 200 människor sitter
och väntar på mig.

Herrejävlar.

—Hej.
—Rose. Vi måste få tag på Carl.

—Jag tror han sitter i ett förhör.
—Det vet vi, men var?

—Jag kan kolla lokalkartan och se...
—Det måste bli nu. Kom igen nu.

—Ja, vi försöker hitta honom. Hej.
—Ja, det är bra. Lite fortare.

Nu ska du få höra, Teis.
Vi går till botten med det här.

Och när vi gjort det så är du slut.

Som i helt slut. Inget mer DanAid,
inget mer nånting som helst.

Men just nu har du chansen att
göra det rätta och hjälpa dig själv.

Du har barn, va? Tre barn, fru.
En välfungerande familj.

Om jag var du
skulle jag börja tänka lite på dem.

Okej. Jag tänker att vi slutar här
och väntar på min advokat.

—Hur började svindeln?
—Titta på honom här.

Titta på honom.
Du känner honom.

Du tror väl inte Zola skyddar dig?
Han dödar utan anledning.

Och du står på tur.

Berätta hur du vet
var Stark hade bilderna.

Hur visste du det?
Är andra än du inblandade?

—Jag...
—Kom igen. Hey, hey! Sätt dig.

—Vi vet ändå allt.
—Kom igen nu, Teis, för helvete!

Hallå?

Nej.

Carl? Oj, förlåt.
Var fasen kan han vara?

Har du träffat honom?
Var har du träffat honom?

Fick du honom att döda Stark?
Kom igen nu!

Fick du honom att döda Stark?
Kom igen nu, Teis!

—Carl?
—Lejde du honom för att döda Stark?

Vad visste Stark? Kom igen nu!

Nu slutar det här.

Beklagar besväret. Följ med.

—De är helt vansinniga.
—Ja.

Och du kommer upp på mitt kontor.

Jag höll dem så länge jag kunde.

Fan.

—Vi har honom.
—Carl, du har inte ett skit.

Jag måste skicka hem dig.

—Det menar du inte.
—På obestämd tid.

Det var en miss att låta dig komma
tillbaka. Jag tar ansvaret för det.

Ge mig en halvtimme till med honom,
så knäcker jag honom.

—Nu slutar du.
—Vi har honom.

Du har inte ett skit.
Var fan är bevisen?

Du är helt fel på det. Du kan inte
gripa statstjänstemän utan bevis.

—Carl, för helvete.
—Du rör mig inte.

Lämna in alla dina saker i dag.
Jag tror att du kan rutinen.

Och se till att prata
med psykologjäveln.

Jag lägger hela mitt liv på vad?
Ingenting. Ingen fattar nånting.

Det är ingen som fattar
ett skit av... hur allt hänger ihop.

Vi hade honom ju, okej?
Vi hade honom ju.

Varför fattar du inte det, Jacobsen?
Hur svårt kan det vara?

Spola tillbaka och kika på det.
Om inte det är ett erkännande...

Den avdelningen är inte ett skit
utan mig.

—Carl?
—Hej, Rose. Jag vet att det är sent.

—Men en tanke slog mig.
—Det är okej.

Skogsområdet där Stark hittades,
vem äger det?

Området hör till...
Dröj två sekunder.

Tranfeldts gods.
Det ligger visst bakom skogen.

—Och vem äger godset?
—Karrebæk Group International.

Ett internationellt
bygg— och fastighetsbolag.

Grundare och styrelseordförande
är Jens Brage—Schmidt.

Han verkar bo på godset, för han
har varit skriven där i många år.

—Sen 80—talet.
—Tack, Rose. Förlåt igen. Sov gott.

SAMARBETSPARTNERS

—Assad! Jag har kommit på det.
—Nu slutar det, Carl. Inte mer.

—Lyssna...
—Sluta. Stick hem och sov.

—Han här, okej?
—Stick hem och sov. Du är ledig.

—De kollar mig. Släpp det.
—Han här heter Brage—Schmidt.

Han äger bolaget
som ska bygga sjukhusen i Afrika.

Han äger också lustigt nog skogen
och området där Starks kropp låg.

Det blir bättre.
Vår gode vän Teis Snap—

—har jobbat för och med Brage—Schmidt
i tio år.

Han var hans högra hand
tills han gick från bistånd till UD.

Huvudmannen, mellanmannen,
hantlangaren.

En helvetes massa pengar.
Och sen är det han här.

—Pojken som har sett allt?
—Ja. Okej?

—Du har inte sagt nåt till Jacobsen?
—Nej, för jag är hysterisk.

—Och sjukskriven, otillräknelig.
—Så vad hade du tänkt dig?

Jag tycker att vi ska åka ut
och kika på Brage—Schmidt.

—Okej?
—Då gör vi det.

—Teis?
—Förlåt att jag stormar in.

Det är okej.
Har du styrt upp allt nu?

Ja, det tror jag.

—Inga lösa ändar?
—Nej. Fullständigt som avtalat.

Det finns inga skvallerbyttor kvar.

Kommer du ihåg det här?

Klinikerna i Uganda.
Det första projektet du var med på.

Jag trodde verkligen på det då.

Är det det nya ljudet i skällan?
Nostalgi, ånger, skuldkänsla.

Du är en ung man och förstår inte
hur det är att blicka tillbaka.

Bespara mig det dravlet.
Du har fått som du ville.

Det var aldrig meningen
att det skulle bli så här.

Nej, du säger det.
Det är okej att jag tar en konjak?

Jag beklagar, Jens.

Idiot.

Sen börjar han fanimej yra om Afrika
och den gamla goda tiden.

Fy fan. Vilken jävla fjant.
Kan du hjälpa mig med de här?

—Tala om honom med större respekt.
—Vad fan menar du?

Allt som han har skapat,
allt han har gjort för Danmark.

Och för Afrika.
Skolor, brunnar, sjukhus.

—Oavsett vad som senare har hänt.
—Nu får du ge dig.

Vi kan gott bevara
en smula anständighet i detta.

Det tycker jag är en smula sent.
Vad fan är det med dig?

Tror du att det här är på skoj?

Ni visste båda vad ni gav er in i.

Det är bara handling och konsekvens.
Inga fina tankar, vackra intentioner.

Han såg en chans och tog den.
Precis som vi.

Han trodde inte det skulle gå så här.

Men om man stjäl ur kassan
så måste man ta konsekvensen.

Så lägg ner snacket om anständighet
och vem som gjort vad för Danmark.

Och kan du nu, snälla, söta, rara,
hjälpa mig med det här?

Du har rätt. Jag hade fel.

—Du, Teis...
—Vad är det nu?

Det var problem med passen.
Jag har gjort allt jag kunde göra.

—Vad då för problem?
—Logistiska.

—Förklara vad det betyder.
—Du kan ju se själv.

Titta där.

—Ett pass? Ska du inte med?
—Adjö, Teis.

—Zola, vad gör du?
—Du slår ihjäl henne.

Släng in henne i bilen.

Skynda er.

Kom.

Jag uppskattar verkligen
att du följer med, Assad.

Självklart.

Han måste vara inblandad i det.
Det kan inte vara en slump.

—Nej.
—Vad fan händer?

Blända av då, ditt pucko.

Stark hittades i hans skog.

Om inte det hänger ihop så får du
kalla mig Mads. Ett fint namn.

—Då kan du ringa Jacobsen.
—Vad ska jag säga?

Säg som det är.

—Ja?
—Hej, Rose. Du är på medhörning.

Jag såg övervakningsvideon.
Det är Zola och hans gäng.

—Jävlar.
—Det är inte så bra.

—Överlever Mona?
—Det är rätt våldsamt.

—Överlever hon?
—Det vet jag inte, Carl.

—Hur långt har ni kommit?
—Vi är tio minuter från dem. Ni?

Vi kör genom skogen nu.
Vi försöker ta dem på andra sidan.

—Vi ses strax.
—Yes.

Jävlar. Det är polisen!

Jävlar.

De svinen.

Jävla skit!
Ni har klantat till det.

—Vi måste sticka.
—Glöm det. Stanna här.

Ta det lugnt och stäng av motorn!
Kliv ur bilen och lägg ner era vapen!

Stanna bilen och kom ut!

Kom ut ur bilen!

Kom ut ur bilen nu!

—Vi går ut.
—Ingen går ut.

—Du kan gå ut. Ingen annan.
—Händerna över huvudet!

—Pappa! — Få hit en ambulans!
—Skjut inte! Jag ger mig!

Kom hit! Ner!

—Stanna!
—Carl, in i skogen!

Skjut på däcken!

—Pappa!
—Fan!

Släpp mig!

Hjälp! Hjälp!

Vi har en skadad. Ambulans
och förstärkning till skogen nu.

—Hej.
—Släpp pistolen!

Okej. Lugn. Lugn nu.

Lyssna, Zola, jag vet
att du inte tänkte döda Stark.

Du skulle pressa och sätta honom
på plats och så spårade det ur.

Det var så det gick till, va?
Precis som nu.

Nu har du mig. Så låt pojken gå.

Låt honom gå. De andra är på väg.
De har dig säkert i siktet redan.

Om du har mig så skjuter de dig inte.
Det lovar jag dig.

De skiter i zigenare.
Det vet du redan, va?

Men poliser är de rädda om.

Låt honom gå.
Låt pojken gå. Låt honom gå.

Stick, Marco. Spring!

Pappa!

—Tack.
—Pappa!

—Jag är inte dum, okej?
—Det säger ingen.

—Jag gjorde det inte.
—Det var en olycka, sa vi.

Släpp pistolen, annars dör han.
Jag räknar till tre.

Assad, släpp den. Assad, släpp den!

Släpp den, Assad!

Ett. Två...

Är du okej?

Är du helt galen?

Det där gör du inte om.

Teis Snap är efterlyst i hela landet.

Vi måste dementera
alla pedofilianklagelser mot Stark.

—Alla anklagelser tas tillbaka.
—Vi måste få ut ett pressmeddelande.

Den familjen ska inte ha
nåt hängande över sig.

—Hey.
—Ja?

Marco och hans pappa...
Kan vi hjälpa dem på nåt sätt?

Jag ska se vad jag kan göra.
Vi ses på måndag.

Den efterlyste Teis Snap på DanAid
hittades sent i går kväll död...

—Du liknar henne.
—Va?

—Ni har samma frisyr.
—Lägg av.

... ha anlagt branden
och fångats i lågorna.

Snap misstänks för två ytterligare
mord, däribland på William Stark.

Det är en otäck historia.

Han var en duktig
och mycket omtyckt medarbetare.

Och allt det andra, det...
Ja, det kan jag inte förstå alls.

Det är en tragisk chock för alla.
Nu får ni ursäkta mig.

Morden tros ha kopplingar
till en stor utredning om svindel—

—med biståndsmedel
i miljonklassen...

—Hej.
—Gordon, jag måste fråga en sak.

Är inte våra bilar utrustade
med kamera?

Jag ska kolla din bil.
Två sekunder.

Du kör en Audi A4, 2009.
Jo, du bör ha kamera i den.

—Jag har kamera i min bil?
—Kolla backspegeln. Där sitter den.

Där bak är lådan med hårddisken.
Där hittar du guldet.

Ja, den har jag sett.

—Bra. Ring om det är nåt.
—Ja. Hej då, tack.

Jag har bara kommentarer om...
Ursäkta.

Kriminalkommissarie Carl Mørck
väntar på er

Ja...
Ni får ursäkta, jag måste gå.

Då var det ändå de lokala
som hade gjort det.

—Här.
—Tack.

Titta på vattenfallet där.

Vi är snart hemma.