All language subtitles for The.Gaelic.King.2017.NORDiC.HDRip.XviD.DD5.1-DAWGS.sv

www.HoundDawgs.org
Newest NORDiC RETAiL!

År 790 e.Kr. Delades Skottland
i två rivaliserande kungariken.

Pikter och kelter.

Hatet sägs alltid ha varit djupt
rotat mellan kelter och pikter.

Ingen kraft på denna jord
kan ena två kungariken som dessa.

Men några försökte.

Pikternas kung Unust
erbjöd sin dotter Edana-

- till brud åt prins Alpin,
son till Eachdach, kung av Dál Riata.

Kung Eachdach gick med på unionen,
och hoppades på fred mellan rikena.

Men den makthungriga piktiska
kungen smidde andra planer.

Natten före bröllopet stormade
hans armé fortet Dunadd.

Nej!

Jag skänker dig rätten att härska.

Men två överlevde.

Medan Alpin flydde med sin späde
bror avgav han ett löfte.

Så länge någon av Eachdachs söner
fortfarande andades-

- så skulle de hämnas och
återupprätta kungariken Dál Riata.

10 ÅR SENARE

Sinead, vad i himlens namn gör du?
Du får ju inte gå hit själv.

- Jag letade efter Kyra.
- Kyra är borta.

Kom, nu.

Kyra?

Spring! Sinead, spring!

Sinead!

De tog henne!
Skuggorna, de tog henne!

Lachlan, vad ska vi göra?

Jag är rädd... att vi inte kan göra nåt.

Inte än.

Dál Riatas nordligaste utpost.
Så... vi gör som vanligt.

Var diskret, skaffa upplysningar
och stick om det går åt skogen.

- Kan vi gå nu? Jag är utsvulten.
- Vänta.

Minns du att jag skulle visa dig något
när du fyllde tio?

Ja...

Den här tillhörde vår far.

Han gav den till mig strax innan han dog.

Om nåt händer mig står du på tur.

Så... jag vill att du förvarar den åt mig.

Ge den inte till nån.

Den står för vår rätt att härska
och får inte hamna i fel händer.

Om jag dör är den beviset för att du är
den rättmätige arvingen av Dál Riata.

Jag ska vakta den med mitt liv.

Bra.

Nu går vi.

- Och vem är du?
- Jag heter Alpin.

Min lärling och jag har rest långt
och söker mat och husrum.

Vi är hantverkare. Vi kan betala med
arbete. Ni tjänar på att hjälpa oss.

Jag minns alltid vänlighet,
och ärbara män blir belönade.

Då kanske jag har nåt åt er.

Du kan få det här.

Tror du jag bryr mig om vad ni vill?
Eller var ni kommer ifrån?

Eller vad ni letar efter?
Du kommer hit och ställer krav -

- som om du var kung. Men jag ska
säga dig en sak: Jag bestämmer här.

Antingen kan du ställa dina krav nån
annanstans eller lära er var ni hör hemma.

Under min fot.

- Nå?
- Vi går.

Ja, jag trodde nog det.

Du kan berätta för alla du träffar
att Torcall bestämmer reglerna här.

Försvinn, nu!

Vänta! Ta honom, pojkar.

Du kan lämna det här.

Och... vi behåller pojken också.

Sluta! Sluta upp med
det här vansinnet, era dårar!

Jag trodde inte att ens du kunde vara
en så tjockskallig idiot, Torcall.

Gud förlåte dig för att du behandlar
främlingar på det viset.

- Har jag inte lärt er nåt?
- Mina djupaste ursäkter, mina herrar.

Följ mig så ska ni få ett ordentligt
välkomnande, långt från de här odjuren.

Betänk era synder, era usla oduglingar.

Se så ni ser ut. Ni har väl inte ätit
på flera dagar, kan jag tro.

Skörden var dålig i år.
Jag brukar ha en tunna cider liggande-

- men grödorna var dåliga
och Lachlan dricker mer...

- Vad sägs om en liten fågel till gästerna?
- En vad då?

En fågel. Vi kan väl hitta nåt bättre
än buljong med tanke på vilka de är.

Vad tänkte jag på? Jag går ut
och plockar en liten... kyckling.

Min fru och jag är inte så van vid
att ha gäster.

- Jag förstår.
- Det är så lite, ni har rest långt.

Vi är väldigt tacksamma för er gästfrihet.

Tja... Ni får förlåta Torcall
och hans män.

De är misstänksamma mot främlingar.
Särskilt nu.

- Så ni ser inte många resande här?
- Nej...

Sanningen är att platsen... är hemsökt.

- Hemsökt?
- I några år har folk sett -

- konstiga, överjordiska saker.
Andar, säger vissa.

Där borta vid träden i Dorcha-skogen.

Och här i byn ibland.

De kallar dem... Skuggor.

Skuggor?

Och våra barn...

Våra barn har... tagits.

Vår egen vackra dotter
Sinead tillfångatogs.

Biddy var där när det hände. Hon såg det.

Hon fick bara en skymt av dem, Skuggorna.

Men hon har aldrig varit densamma
sen dess.

- Vad har gjorts för att ta tillbaka dem?
- Inget.

- Folk är rädda för att gå ut i skogen.
- Det är ju vansinne.

- Kidnapparna måste fångas.
- Hur fångar man en överjordisk fiende?

- Andar, menar du? De är bara sagor.
- Är de?

Jag såg dem.

De var svarta som natten.

Snabba som vinden.

Som om de drevs av en osynlig kraft.

Och Sinead...

Och min Sinead...

Min kära, tänk inte på det.
Tänk inte på det.

Jag vet vad sorg kan göra,
men nåt måste göras.

Jag vet vem som ligger bakom det.

- Pikterna.
- Pikterna?

Vem skulle det annars vara?
Du är druid, vem tror du att det är?

Vissa säger att det är en ond häxa
som kallar andar att utföra hennes verk.

Vissa säger att det är legosoldater
från havet som letar efter slavar.

- Jag tror att det är Olc-Mòr.
- Olc-Mòr?

- Tror du det?
- Du bad om min åsikt.

- Tror du verkligen det?
- Vad är det för nåt?

Följ med mig.

Den här vägen.

Välkommen till mitt kloster.
Lite dragigt, visst, men fridfullt.

- Tycker du om mina bilder?
- Har du gjort de här?

- De är fantastiska!
- Ja, det är de.

- De flesta är mina.
- Vad är det för orm? Den är bäst.

Ja, det är inte en av mina.
Nu så, titta på det här.

- Vad ser ni?
- Det är kungens symbol.

- Kungariket Dál Riatas symbol.
- Kungens symbol, precis.

Det finns en historia bakom den.

Legenden om kung Conall som härskade
över Dál Riata för 200 år sen.

Det där är han, kung Conall själv.

- Är det där drottningen?
- Nej, det är Sankt Columba.

- Vem då?
- Sankt Columba.

Guds välsignade man som förde med sig
Jesus gospel till våra hedniska stränder.

Inte?

Heliga Guds moder.
Nå, strunt samma.

Han var en helig man
som kung Conall kallade på-

- när Dál Riata var i akut nöd,
förtryckta av en ond trollkarl.

Och trollkarlens namn -

- var Olc-Mòr.

Du har gjort ett misstag här.

- Misstag?
- Kungen knäböjer inför trollkarlen.

Nej, det är inget misstag.

Det var det som hände.

Columba sa till Conall att det enda sättet
att rädda Dál Riata -

- var att ge upp sitt eget liv.
Så det gjorde han.

Så trollkarlen dödade honom.

Men det är inte slutet på historien.

I det ögonblicket fylldes Conall
av en övernaturlig kraft.

Kungens kraft.

Han reste sig åter
och spärrade in Olc-Mór -

- i en grav under bergsfortet Dunadd -

- och förseglade porten
med kungens symbol.

Sen böjde den onda makten.

I ett valv långt under jord.

Han sina barn symbolen gett -

- av sin kungliga... ätt?

Tack för godnattsagan och sången, men...

- vi är utmattade...
- Jag är inte trött.

- Vi måste hitta nånstans att sova.
- Ni måste komma och bo med oss.

- Vi har plats.
- Tack.

- Ja, tack, men...
- Det gör vi gärna.

- Vi vill inte vara till...
- Perfekt, det är avgjort. Vi går tillbaka.

Okej.

- Kungens symbol?
- Ja.

Alpin, är legenden om kung Conall sann?

- Spelar det nån roll?
- Ja, det gör det.

Finn, syftet med legenden är inte att
berätta historien precis som det var-

-utan att... förmedla ett budskap.

- Vad då för budskap?
- Vad tror du?

Jag... jag trodde att det var
en sann historia.

Varför berättar vi inte
vad som faktiskt hände?

Det var länge sen, ingen vet säkert.

Lachlan verkade säker.
Han är druid, så han borde veta.

Legenden är inget mer än en historia.

- Vi kan ta med oss det vi vill av den.
- Och vad är det?

Att Conall var en bra kung. Han brydde sig
mer om kungariket än om sitt eget liv.

Det ska vi också göra.

Men kungens kraft, då?

- Vad är det med den?
- Är den äkta?

- Nej.
- Men du har samma symbol som på bilden.

Du kanske har samma kraft.
Du kanske har kraft över döden.

Finn, den enda kraft som är säker
i världen är den här.

Det är det här som avgör om vi lever
eller dör, det är den enda makt vi har.

Styrkan i våra armar bestämmer
om vi faller eller står kvar.

- Men...
- Jag gav inte broschen till ett barn.

Jag gav den till en kungason.

Det är dags att växa upp, Finn.
Vi kan inte lita på barnsagor.

Det är de! Det är Skuggorna!

Jag säger ju att det är honom
vi har väntat på. Jag måste gå!

- Det är vår enda chans!
- Jag har redan förlorat en dotter.

- Du överlever aldrig där ute.
- Min pojke är borta.

Nu vet du hur det känns. Men för oss
var det vårt eget kött och blod.

Han är min bror.
Och vi är inte hantverkare.

Jag sa ju att han ljög.
Ingen ofrälse har ett sånt svärd.

Kom igen, berätta vem du är, då.

Vem är du?

Jag är er kung.

- Vår kung dog för många år sen.
- Jag är hans son, Alpin Mac Eachdach.

Jag har sett detta förtryck, och måste
hitta kidnapparna och få hem era barn.

- Vem följer med?
- Varför skulle vi?

- Du förde hit Skuggorna igen.
- Jag är inte er fiende. Den är där ute.

Om vi käbblar blir vi svagare,
men om vi förenas kan vi besegra dem.

Tror du inte att vi har försökt?
Min lille pojke togs.

Vi kan inte besegra dem.
De är inte från denna värld.

Det är feghet och vidskepelse.
De kan hittas och dödas, det vet jag.

Vem följer med mig?

Jag följer med.

Nån mer?

Jag...

Jag...

- Kung, alltså?
- Det är sant.

Jag tror dig. Du är en bättre kandidat
än Torcall, i alla fall.

- Torcall?
- Ja.

Alla män och deras bröder vill bli kung i
dessa dagar, om du ursäktar uttrycket.

Det visste jag inte.

De flesta antar att Eachdachs söner
alla dödades i massakern.

Ändå är du här.

Vad har du gjort de senaste tio åren?

Överlevt.

Din fega stackare.
Nu har du tappat bort din druid.

Släpp! Släpp mig!

- Håll honom stilla.
- Bind fast honom. Genomsök området.

Det måste finnas fler. Döda dem!

- Gart? Vad gör du?
- Vi kan inte döda en helig man.

Även om han vore ett andeväsen
skulle han dö.

- Du får inte döda honom!
- Håll klaffen!

Nå, kelt. Är du ensam?

- Är du ensam, frågade jag?
- Nej, jag är inte ensam.

Jag sa ju det. Ställ upp er, var beredda.

- Hur många är ni?
- Det är en klurig fråga.

Först har vi Gud själv, som även om
han är en också är tre personer.

Det beror väl på hur man ser på
den aspekten av gudomen...

Svara bara på frågan! Hur många?

Då så, vi säger att det är tre.

Sen har vi änglarna. Om Herren öppnar mina
ögon som han gjorde med Elishas tjänare -

- kan jag berätta hur många.
Hundratals, kanske tusentals...

Det räcker! Ska vi se
hur mycket din Gud kan, nu?

Deamhain?

Ta honom till lägret.

- Du kan väl prata.
- Vi borde släppa honom.

- Han kanske gör dig stum.
- Gå, nu!

Vad heter du, kelt?

- Lachlan.
- Är du munk?

Mitt folk kallar mig druid,
men jag är kristen, ja.

- Jag följer Sankt Columbanus ord.
- Vad är din avsikt med att komma hit?

- Hur så? Det är inte din skog.
- Det är inte din heller.

Mer min än din. Den ligger i kungariket
Dál Riata, som tillhör kelterna.

Inte längre.

Han är ofarlig. Täck över hans huvud
och ta honom till brynet.

Vänta! Du vill veta vad jag gör här.
Då ska jag berätta.

Jag söker kidnapparna
till barnen i min by.

- Kidnappare från den här skogen.
- Och du misstänker oss?

- Nej.
- Inte?

Jag tror att det...

Jag tror att det är Olc-Mòr.

Ser du? Jag sa ju det.
Visst gjorde jag det?

Det är lögner. Han är kelt.
Han har sänts hit för att spionera på oss.

Det är deras magiska krafter.
Han ser rakt in i min hjärna.

Jag tror dig.

I så fall -

- kan du släppa mig?

Jag sa att jag tror på dig.
Det betyder inte att jag litar på dig.

Vi är säkra här en stund.

Vem är du? Är du en älva?

- Vad heter du?
- Finn. Finn Mac Eachdach.

- Trevligt att träffas, vad heter du?
- Jag heter Nathara.

- Det var ett fint namn.
- Tack.

Det är trevligt att träffa dig också,
Finn Mac Eachdach.

Vi kan inte stanna här, Finn.

Jag kan ta dig till mitt hem, där du är
trygg. Men det ligger djupt inne i skogen-

-och det finns många faror.

Jag tvingar dig inte, men blir glad
om du vill göra mig sällskap.

Jag är inte rädd.

Å, prisad vare Herren.
Han brukar inte besvara böner så snabbt.

Men vem är jag att döma? Fast ett snabbt
svar på en bön då och då, speciellt...

Lachlan. Jag lämnar dig gärna här.

Gå till byn och säg åt dem
att komma med så många män de kan.

Varför då? De här är inte kidnapparna.
De är krigare, inte tjuvar.

- Och ser du några barn här?
- Lyssna på mig. Jag känner pikterna.

De är förrädare och skulle inte tveka
att strypa ett spädbarn om det är en kelt.

Gå nu, innan jag binder fast dig igen.

Var ska du?

- Jag ska döda min trolovade.
- Jaha.

- Du?
- Så du minns mig, alltså?

- Jag minns allt.
- Gör du?

Minns du marken färgad av blod?
De oskyldigas skrik?

En döende kung som ville skipa fred
med sin fiende?

Minns du hans söner?

En av dem spädbarn, tvungna att fly-

- och att leva i exil och misär
i sitt eget kungarike, minns du det?

Prinsessan.

- Jag vet vad du känner.
- Lägg av.

Det gör jag!

Jag vill ha ett slut på det här.
Precis som du.

Kelter! Kelter!

Sluta! Sluta!

Om du dödar honom är vårt sista hopp ute.

- Du! Hur tog du dig loss?
- Man ska inte spärra in Kristus lärjunge.

- Läs Apostlagärningarna...
- Håll klaffen! Du står näst på tur.

Fergus!

Gör som munken säger.
Vi behöver honom levande.

- Mylady?
- Lite vett, till slut.

- Jag visste att det var nåt med dig...
- Bind fast dem båda till i morgon.

- Är det nödvändigt? Han är helt borta...
- Få tyst på den här.

Vi kan väl prata om det här tillsammans...

Det är förstått.

Finn, mår du bra?

Jag är hungrig.
Du har väl ingen mat, antar jag?

Hur långt är det kvar nu?

En dag, kanske mer.

- Fryser inte du?
- Inte direkt.

Kan vi göra upp eld?

Jag vet inte hur man gör.
Jag gör aldrig upp eld.

Jag kan lära dig.

Barken på det här trädet är bra fnöske.

Har du nån kniv?

- Det var en vacker brosch.
- Min bror gav den till mig.

Var fick han den?

Vår far gav den till honom när han dog.

Och din bror...

Gav han den till dig när han dog?

Ja.

Jag beklagar.

Får jag se på den?

Fergus, knyt loss hans händer.

Natten då min far tog Dunadd från din far-

- fann han en förseglad kammare
i gångarna under fortet.

Porten var märkt med samma symbol
som du har i nacken.

Han trodde att den innehöll guld,
och öppnade den.

Men det var inte guld.

När han öppnade den släppte han ut
en fruktansvärd ondska.

En trollkarl med överjordisk kraft.

Han släppte lös hämnden på sig själv.

Men skulden från den natten
har hemsökt mig i tio år.

Det är slut nu.

Ta upp det.

Ta svärdet.

Stå upp.

Jag erbjuder mitt liv
som betalning för min fars skuld.

Han är död.

Så utkräv din hämnd på mig.

- Varför?
- Jag vet hur det är att förlora en far.

- En trollkarl?
- Tror du mig inte?

Må så vara.

Om det du säger är sant
är skulden betald.

- Min strid är inte med dig.
- Det menar du inte.

Nej, det gör jag inte.

Men jag säger det ändå.

Ta svärdet, bara. Snälla.

Nu vill jag ha mina vapen tillbaka.

Och min druid.

Vi ska lära dig hur man slåss
mot Deamhain.

- Varelserna som hemsöker skogen.
- Fergus!

Fergus ska träna er båda. Deamhain
är dödliga, så vi måste vara mer så.

Perfekt.

Släpp mig!

Släpp!

Det fungerade visst inte.

Du är inte den sanna arvtagaren.
Din bror lever.

- Det var ett misstag.
- Om det är så -

- vad har jag för användning av dig?

- Nå?
- Mylady.

Du hugger bara ved när du är frustrerad.
Så vad är det?

Det mumlas.

Männen är missnöjda.

Varför göra så här?
Varför enas med kelter?

- Varför välkomna vår fiende?
- Vi har en gemensam fiende nu.

Betyder de senaste tio åren inget?

Vi kan inte lita på dem.

Det är en risk vi måste ta.

Så snabbt du glömmer Unust.

Inget gott kommer av det här blå märket.

Edana. Männen behöver en ledare
de kan respektera.

En stark ledare.

Inte en som knäböjer inför sin fiende.

Fergus. Jag är din drottning.

Men jag är inte min far.

Nej.

Det är du inte.

Kliv undan, Fergus.
Hon är i allians med kelterna.

Hon är inte längre vår drottning.

Kliv undan!

Deamhain slåss med två svärd.

Deras främsta taktik -

- är snabbhet!

Känn din fiende.

Din tur, munk.

Igen!

Er bästa chans att överleva
är tillsammans, i formation.

Deamhain kommer att försöka skilja er
från varann. Om de lyckas är ni döda.

Du är död!

Vind. Vind?

Vind!

Bra.

Nu övar vi på riktigt.

- Är de redo?
- Nej.

- Inte?
- Nej.

Blir de nånsin det?

- Nej.
- Bra gjort att lära upp dem så här långt.

- Jag lydde dina order.
- Som alltid.

- Mylady, jag har hittat Deamhains fäste.
- Var då?

- En dagsmarsch mot nordost.
- Vi ger oss av omedelbart.

Du vet hur det här slutar.

Vässa era vapen och gör er redo.
Vi går mot Deamhains lya.

- Vart ska vi?
- Lyan.

Källan. Var än de här
Deamhain-varelserna kommer ifrån.

De där pikterna gjorde mitt spjut trubbigt
inför striden.

- Du kämpar väl.
- Tack.

- Är du redo att göra det på riktigt?
- Hur svårt kan det vara?

Det betyder nej, alltså.

Jag hatar den här skogen.

Det är inte långt kvar.
Fergus har fått höra nåt.

- Vad väntar han på?
- Ryggrad.

- Männen verkar rastlösa.
- De vet vad som gömmer sig bland träden.

- Ni måste har varit här länge.
- Ett halvår, kanske mer.

Några av männen har varit med mig sen...

- Sen Dunadd?
- Ja.

- Säg mig, vad har hänt med mitt hem?
- Jag vet inte.

Det var fem år sen jag var där.

Jag hör rykten om att det förlorats
och vunnits... och förlorats.

Vi skulle jaga trollkarlen
men sprider förödelse som pest.

Bilda formation!

- Det är inte ni som är pesten.
- Vi måste röra på oss.

- Lever du än?
- Å, ja.

Och jag hoppas jag får döda
många fler såna innan Herren tar mig.

- Jag känner den pojken.
- Han måste vara från byn.

Ducka.

- Kvinnan?
- Trollkarlen.

- Olc-Mòr.
- Vad gjorde hon?

- Förökade sig.
- Det är själarna. Hon behöver själar.

Ju renare, desto starkare.

- Vart tog hon vägen?
- Följ mig.

Vi måste gå in.
Finn och de andra barnen måste vara där.

Fergus. Ta ledningen. Vänta på hornet.

Nej!

Vi kan inte gå in där.
Den här svartkonsten blir vår död.

Det här har varit vårt syfte
de senaste tio åren.

Har du glömt det?

Du kan inte få mig att avstå,
inte när vi är så nära.

Ciar, visa vägen.

- Trollkvinnan är min.
- Vart ska du?

- Jag följer med.
- Nej.

Om min dotter är där
kan du inte hindra mig.

Sinead? Sinead!

Sinead! Min älskling, min älskling.

- Han är inte här.
- Okej.

Sinead, den här mannen
letar efter sin bror.

Har du sett en pojke i din ålder
som ser ut som honom?

Nej...

Vi kan inte stanna här.

Ciar! Skicka Fergus signalen.

Ciar!

Lachlan!

Det är inget, jag mår bra.

Alpin!

Det här är inte över.

Vi måste ut.

Fergus!

Spring!

Sinead, din far älskar det.
Minns alltid det.

Hälsa din mamma från mig.
Spring nu, spring.

- Min pojke, kom ihåg kung Conall.
- Mylady, ta med barnen till vår by.

- Det är min sista önskan.
- Lachlan, nej!

Gör som han säger. Få ut dem härifrån. Nu!

I Guds mäktiga namn -

- befaller jag er att återigen
bindas till jorden.

För vi har kungens kraft bland oss.

Arvtagaren till kung Conall själv.

Mot honom har ni ingen makt!

Förutom möjligen det.

- Tänk att jag skulle dö bredvid en druid.
- "Välsignade är de som dör med Herren."

Uppenbarelseboken, du borde läsa den!

Lachlan?

Säg nåt!

- Lachlan?
- Dál Riata!

Du minns dem, eller hur?

Vad är du för nåt?

Alpin.

Son till Eachdach.

Kung av Dál Riata.

Din fars styre var tragiskt kort.

Han kunde ha uträttat så mycket mer.

Hans kungarike dog nog med honom.

Inte medan en son av Eachdach
fortfarande andas.

Alpin. Din ätt är utdöd.

Du är svag.

Dál Riata behöver en sann härskare.

Nån med makt och styrka.

Nån som kan göra henne mäktig igen.

Och du, Alpin-

-kan överlämna den rätten att härska.

Så...

- får jag se din brosch?
- Du får döda mig först.

- Tror du att jag ger dig min tron?
- Ja!

Blodet från varje man, kvinna och barn
i Dál Riata hamnar på dina händer.

Precis som blodet från din druidvän.

Det är bättre att de dör nu
än under en häxas styre.

Du talar som en sann kung.

- Finn!
- Alpin!

Nu... broschen.

Bättre att dö nu
än under en häxas styre...

Vänta!

Alpin! Gör det inte!

Jag ger dig rätten att härska.

Nej!

Vem är du som vågar trotsa mig?

Jag är Alpin, kung över Dál Riata.
Du har ingen makt över mig.

Du vet inget om min makt.

Jag ska slita det här kungariket
i stycken.

Dál Riata kommer att falla!

Alpin?

Det var...

- Det var annorlunda.
- Kungens kraft. Det måste ha varit det.

Finn, jag är ledsen.

Du hade rätt hela tiden.

- Du ser förskräcklig ut!
- Det är fint att se dig också.

Jag är glad att du lever.
Nu tar vi oss ut härifrån.

Edana.

Vi är inte fiender.

Fergus...

Han är borta.

Alla är borta.

Se till att de andra är klara.
Vi måste röra på oss.

Gå härifrån.

- Jag kan hjälpa dig.
- Jag behöver inte den.

Vi måste få hem dem.
Jag pratade med trollkvinnan.

Hon tänker gå mot byn.
Vi måste varna dem.

Var är min far?

- Jag vet inte.
- Edana...

Självklart. Fort.

Behåll den.

Vi går.

Jag beklagar vad som hände din far.

Jag får träffa honom igen.

Får du? Hur vet du det?

Han är vän med Gud.

Tror du att...

- Tror du att jag får träffa min far igen?
- Var han vän med Gud?

Jag vet inte.

Det tror jag att han var.

Jag hoppas det.

Dina axlar är inte så mjuka.

Det var bättre.

- Vad för slags kraft?
- Jag vet inte.

Jag kan inte förklara det bättre än så.

Jag kände en kraft genomsyra mig, och...

Just då visste jag
att hon inte kunde skada mig.

- Kungens kraft.
- Känner du till den?

- Jag känner till historien.
- Tror du på den?

Gör inte du det?

Jag gjorde inte det förut.

Alpin, om kungens kraft kan hjälpa oss
att besegra trollkvinnan...

- så är du vårt enda hopp.
- Hur då?

Jag kan inte kontrollera den.
Den kontrollerade mig.

Vi skulle behöva en druid nu.

Ja, det skulle vi.

Min pojke!

Hur?

- Vad gör hon här?
- Hon har räddat era barn.

- Hon är pikt.
- Och drottning.

- Allt är kungar och drottningar med dig.
- Lyssna nu!

Jag har sett fienden.
De är varken pikter -

- kelter, eller ens mänskliga.

En mäktig trollkvinna döljer sig
i skogen med demoniska krigare.

De kommer hitåt, och de kommer att förgöra
var och en av oss, utan undantag.

- Ni måste fly genast, mot bergen.
- Alpin.

Får jag prata med dig?

Och piktdrottningen.
Och Torcall, du också.

Vi måste kämpa, inte fly. Om det du säger
är sant kommer vi inte att komma undan.

Och även om vi gjorde det skulle vi leva
i konstant rädsla, på okänd mark.

Tills vi fångas, och dödas.

Det är här vi måste försvara oss.

Om vi dör... må så vara.
Då dör vi medan vi försvarar vårt hem.

- Du vet inte vad ni kämpar mot.
- Och du vet inte vad de kan.

- De kan utföra stordåd när de vill.
- De är fåraherdar, inte krigare.

De är kelter i Dál Riata.

Och de kommer att slåss för sin kung.

Vilken av dem?

Vi kämpar för dig, vår kung.

- Ursäkta?
- Du gjorde det jag inte kunde göra.

Du fick hem min pojke. Vi ska kämpa.

Hur lyder dina order?

Då så. Jag behöver alla krigsföra män,
alla vapen måste slipas.

Vi behöver svärd, spjut, sköldar,
jordbruksredskap, hästar.

Alla kvinnor och barn i Biddys hem,
några frågor?

- Nej...
- Sätt igång, då.

- Vad vad det där första, igen?
- Jag kanske kan hjälpa till?

Åh... Visst.

Jag sa ju det.

- Jag är inte redo för det här.
- Vissa saker blir vi aldrig redo för.

- Biddy...
- Jag ser att min man inte är med er.

- Hur hände det?
- Han gav sitt liv så att barnen kunde fly.

Han attackerade hela armén själv,
det modigaste jag har sett.

Tack.

Det räcker!

Bra, ni lär er snabbt.
Nu byter vi.

- Tänker du fly?
- Inte direkt.

- Du rider bra, antar jag?
- Hur så?

Vi ska överraska dem.
Gå direkt på trollkvinnan.

Träningen, då?
Vi kan inte bryta formationen.

Det här är annorlunda. Vi måste ta dem,
hugga huvudet av ormen.

- Det är galenskap.
- Ja.

Precis.

Du borde inte vara här.

Det måste ha tagit rätt lång tid, va?

Finn, jag vill att du tar den här igen.

- Varför då?
- För att...

- om jag inte överlever blir du kung.
- Det vill jag inte bli.

Det blir du i alla fall.

- Men du överlever, väl.
- Lyssna på mig.

Viktigare än vad som händer mig
är vad som sker med vårt kungarike.

Ta den här och lova en sak: Om jag dör
tar du den och springer så fort du kan.

Du gömmer dig tills du har samlat en här
stark nog att ta tillbaka Dál Riata.

Lovar du att göra det?

- Finn, snälla.
- Jag är inte som du.

- Jag är ingen ledare.
- Det behövs inte.

Titeln är inget pris, det är en gåva.

Vi måste välja hur vi använder gåvan.

Jag lovar.

Tack. Och kom ihåg:
Ge den aldrig till nån.

Det ska jag inte. Inte den här gången.

Den här gången? Vad?

Alpin. Hon är här.

Gå till druidens hem.
Skydda kvinnor och barn-

-och om slaget är förlorat springer du.

Kom ihåg ditt löfte.

Han är för ung.

Se till att han håller sitt löfte, bara.

- Tänker du inte hålla tal?
- Gör det.

Okej.

Vi är här inne och de är där ute.

Planen är -

- att göra dem till mos
och kasta dem på avskrädeshögen!

Var inte rädda, jag ska skydda er.

Bra tal.

Nej!

Tillbaka till byn!

Är de här?

- Fergus!
- Mylady.

Här borta.

Sinead, hitta ett förband.

Edana, nej!

Håll ut.

Du måste gå. Nu.

- Men...
- Finn. Kom ihåg ditt löfte.

- Idag faller Dál Riata.
- Nej!

Din makt finns inte längre.

På avskrädeshögen!

- Sinead, vill du se min brosch?
- Visst.

Men det får du inte.
För jag får inte ge den till nån.

- Jag ger mig av imorgon.
- Så snart?

- Folket behöver hjälp att återuppbygga.
- Jag har också saker att bygga upp igen.

Det har vi väl alla.

Om du inte... du vet...

- följer med mig.
- Vad?

Kom till Dunadd.

- Tror du verkligen att det skulle fungera?
- Det kan väl inte bli värre än sist?

Vill du dansa? Kom igen.

- Ja, hon blir en bra maka.
- Ursäkta?

- Sinead.
- Vad?

- Din lillebror har bett om hennes hand.
- Jaha!

Vänta. Verkligen?

Stackars pojke.

Han har mer framgång än du,
vad det ser ut.

Då så.

Ät inte allt på en gång, ransonera lite.
Det är en lång resa-

- och du måste ha lite kvar
när du kommer fram. Lovar du?

- Tack för att du tog hem min dotter.
- Jag är också tacksam.

- Jag hoppas vi kan återvända en dag.
- Du är inte den enda som hoppas det.

Kom hit!

Stick härifrån, nu.

Till din tjänst.

Översättning: Tilda Appelberg