All language subtitles for sv_Island of the Dolls 2023

- Gud, ge mig bara ett tecken.

Ge mig ett tecken.

Vad ska jag göra?

Gud, snälla ta
ta hand om min familj.

Hallå där! Vem där?

Hej, är du okej?

Är du ensam här ute?

Vill du att jag ska hjälpa
dig att hitta din familj?

Vänta! Vänta!

Du glömde något!

Du tappade din docka.

- Vila i frid, Angel.

Gud välsigne dig.

Whoa!

- Jag vill ha min docka.

- Vi är här.

Ännu en mardröm?

- Det är ingenting.

Är det här?

Är vi här?

- Varför är du så otålig?

Jag har varit den som
som kört hela vägen.

- Jag är inte otålig.
Jag är bara trött.

- Ett tack skulle vara trevligt.

Jag menar, jag är inte den
som valde att komma hit.

- Varför försöker du
att orsaka ett gräl?

- Jag?

Du är den
med attityden.

- Du vet hur jag är
efter att jag har tagit en tupplur.

- Vilket är varför jag
hatar att du tar en tupplur.

- Du kan hata mig
som sover så mycket du vill,

men du kan inte
kontrollera mig, Oliver.

- Jag vet, tro mig. Och jag
har ingen avsikt att göra det.

- Bra.

- Hallå?

- Vad är det?

- Din attityd är inte den enda
det enda som stinker.

- Så oförskämt.

- Jag är åtminstone ärlig.

- Nej.

- Låt oss gå då.

Jag trodde att resan
aldrig skulle ta slut.

- Vi är ju här nu, så...

- Var ska vi börja?

- Säg att vi åker till stan
och tar det därifrån?

- Vet du vad?

- Vad är det?

- Jag vet att jag var emot
att komma hit, men

Jag tror att det här är
precis vad jag behövde.

Det kan vara bra för mig.

Bra för oss.

Jag menar, jag vet att vi har haft
våra svårigheter, men

Jag tror att detta kan ge
oss den tid vi behöver.

Sedan jag lärde känna dig,
har jag tillbringat mer tid

på kontoret än
på ditt företag.

- Allt arbete och ingen lek gör
Oliver en tråkig pojke.

- Är det inte bara så?

Jag tycker att vi ska börja på det sättet.

Jag har en känsla av att det är rätt.

- Du kommer inte att få
oss vilse igen, eller hur?

- Det är en del av
äventyret, baby.

- Mm.

- Är du?

Oroa dig inte.

- Vad är det? Ursäkta.

- Det är uh, det är
...ingenting. Låt oss bara gå.

- Okej, då.

- Kanske var det inte den bästa
tid på året att komma hit.

Låt oss åka iväg, sa hon.
Vi ska ha kul, sa hon.

- Stopp.

När vi kommer till ön,

kommer du att ha
så mycket material.

Titta, om tidigare,

Jag är ledsen, jag har bara
mycket att tänka på just nu.

- Det är okej, jag vet. I
önskar bara att du kunde prata med mig.

- Det kommer jag att göra.

- Kan du hålla den här?

Tack så mycket.

Tack så mycket.

Vill du det?

- Vi har kommit hela vägen hit.

Ta oss bara till den
jävla ön.

- Jag har inget
problem med dig,

bara med din dumhet.

- Vad är det?
- Ursäkta mig, men...

- Dockornas ö
Dockornas ö är inte en plats

för en romantisk semester.

- Han är min bror.
- Hon är min syster.

- Okej, jag tar med dig.

Men det kommer inte att bli billigt.

- Det råkar vara så
att pengar inte är ett problem. Så bra.

- Hej, jag tror att vi alla
på väg till samma ställe?

- Åh, lyckliga dagar, vi
kan dela på räkningen då.

- Hej, jag heter Yaz. Det här
är min bror Jake.

- Jag heter Oliver.

- Hej, kompis.

- Hej, jag heter Maria.

- Fantastiskt, Maria.

- Killar, om ni insisterar på
åka, måste vi åka nu.

Tidvattnet förändras för snabbt.

- Okej, okej
Okej. Ta det lugnt.

Låt oss gå då.

- Är allt som det ska?

- Det verkar inte så.

- Ja, nej, vi hade bara
en lång dag, det är allt.

- Vi hade en helvetes resa.

- Det är inte en lätt
plats att ta sig till, eller hur?

- Nej, inte alls.

Men jag har redan fått
några fantastiska bilder.

Vi är inte ens där än.

- Åh, sötnos. Låt oss ta
en liten titt, kompis.

- Är du fotograf?

- Vem vet? Är inte
alla nuförtiden?

- Det är inte alla som har den talangen.

- Nej, men alla
har förmågan

i deras handflata.

- Mm.

- Ja, jag har aldrig
verkligen vanligtvis fått

tillräckligt med minne för foton.

- För att din
telefon är full av porr.

- Håll käften, Yaz.

- Hur är det med dig, Maria?

- Tja, det var hennes idé att
komma hit från första början.

- Nej, nej, jag hörde bara
om det här stället på nätet

så tänkte att vi
borde kolla upp det.

- Jag tycker inte om
att ta med folk dit.

Det är energin. Den är
onaturlig, hemsökande.

- Vad vet du om ön?
om ön?

- Det räcker. Jag har inget
behov av att veta mer.

Och det borde inte du heller göra.

- Åh, ja sätt att sätta en
dämpare på semestern.

- Kom igen, hoppa i min båt.

- Yaz, var det?

- Ja, varför?

- Så det här är mitt nummer.

- Kom igen, Casanova, ta det lugnt.

- Så tidvattnet kommer
vara för lågt för mig

att komma tillbaka förrän tidigast i morgon
tidigast i morgon kväll.

Så ring mig när du
vill ha upphämtning.

- Tack så mycket.

- Åh, och ta inte något
från ön. Jag menar det.

Titta, men rör inte.
Det är vårt ord här.

- Javisst.

- Vad är hans problem?

- Lokalbefolkningen, eller hur, kompis?

Alltid vidskeplig, särskilt
de konstiga trolltyperna.

- Varför stirrar du?

- Kom igen, låt oss titta på
några konstiga dockor då.

Vill någon ha en bit av detta?

- Trodde att du skulle
sluta röka.

- Okej, det ska jag, men
du kommer inte till The Island

av Dolls utan att bli
åtminstone lite hög.

Det kan bli min bästa
resa hittills, tror jag.

- Jag tror inte att du
kommer att behöva drogerna.

- Åh, Guillermo sa till oss
att inte röra något.

- Det här stället är
läskigt som fan, man.

- Vad hade du förväntat dig?

- Jag vet inte.

Som en leksaksaffär på
LSD eller något.

Jag antar att det inte är så långt borta.

- Inte alls långt borta.

- Jag ser mig
en titt runt omkring.

- Jake, får jag följa med dig?

- Mm, jag tror det är
för sent för det.

- Han är en sådan mardröm.

Det är bokstavligen
som en skolresa

försöker få
information från honom.

- Hm, ni killar
verkar nära, dock.

- Ja, jag menar..,

vi är.

Han är min bror, jag älskar
honom villkorslöst, men

Jag tror att om vi inte var släkt,

Jag skulle förmodligen vilja
inget med honom att göra.

- Ja, det är synd att vi inte kan
välja vår familj, eller hur?

- Ja, en
självupptagen drogmissbrukare

skulle vara längst ner
längst ner på min lista.

Så, vad är grejen
med dig och Oliver?

- Vad är det som har hänt?

Han är min partner.

- Är du gift?

- Nej, nej, nej, nej.

Han är min pojkvän.

Jag gillar inte riktigt den frasen.

Det får mig att känna
som om jag är 16 år igen.

Hm.

- Vad är det för fel på det?

Jag skulle ge vad som helst
att vara 16 år igen.

- Ja, för att vara ärlig, det skulle jag också.

- Det är patetiskt, men jag...

- Ja, nej, det är bra, gå.

- Vi ses senare. Jake.

- Oliver?

- Ser du det här?

- Mm.

- Vill du se
Vill du se lite mer?

- Vem är där?

Vad är det som är så roligt?

- Jag ska visa dig.

- Vet dina föräldrar att du är
här ute? Har du gått vilse?

- Är du?

- Jake?

- Hej. Ta hand om min ryggsäck,
Jag ska klättra upp i det där trädet.

- Hon
vill ha tillbaka sin docka.

Det är inte för sent.

- För helvete, Oliver.

- Ingen panik, det är bara jag.

Det här stället är så overkligt.

Jag vet att jag var osäker
om att komma hit,

men jag tror att det här är
precis vad jag behövde.

Jag menar, de bilder
som jag får,

de är intressanta
och sammansatta.

Du vet, de är skiktade.

Hittade du något
något intressant?

- Det gjorde jag.

- Jag passerade Yaz och
Jake på vägen till dig.

De letar efter
en plats att campa på.

- Nej, jag tror inte att vi
ska stanna över natten.

- Varför inte?

- Jag tror inte att vi behöver det.

- Kom igen.

Du har alltid velat
att besöka den här platsen.

- Ja, men det betyder inte att

att vi måste stanna över natten.

- Men varför inte? Jag menar, vi kom precis
kom hit, vad är brådskan?

- Tänk om det Guillermo
sa var rätt?

- Ignorera honom bara.

Jag menar, det är som
vad Jake sa.

Lokalbefolkningen är
alltid vidskepliga.

Låt oss bara, göra det
det mesta av det, okej?

- Bra.

Några idéer?

- Oh yeah.

Jag kan komma på några.

- Stopp.

- Det är lite sent att
ändra dig i alla fall.

Guillermo sa till Yaz
att vi inte kan lämna

till i morgon kväll, så.

- Och det avslutar avsnitt
Ett av Backwoods Brutality.

- Glöm inte att prenumerera
för exklusivt innehåll

från Dockornas ö.

- Ner och ut.

- Det var verkligen något.

- Tack så mycket.

- Uh, ja, det um ...

Jag menade att ...

- Skanna för att prenumerera.

- Okej, ja, visst,
Jag ska ta en titt.

Jake, skulle du sluta
lägga ved till elden?

Du kommer att göra den för stor.

- Du har klagat på att
du har varit kall hela veckan.

Jag gör det för dig, syrran.

- Det är helt enkelt inte sant.

Du har varit besatt av eld

sedan du var typ
fem år gammal.

Jag menar, kommer du ihåg
den gången du satte

hela trädgårdsskjulet i brand?

Och alla trädgårdsleksaker.

- Ja, det var ganska
episkt, för att vara rättvis, eller hur?

Så den natten hade jag en dröm
att Guy Fawkes gav mig

en liten klapp på axeln och
sa att han var väldigt stolt över mig.

- Håll käften.

Skulle du sluta gå
på egen hand?

- Kan du bara lämna mig ifred?

Sluta oroa dig, Yaz.
Jag är en stor pojke nu.

Tack för att vi fick slå läger
läger med er ändå.

- Aw, det är coolt. Vi har varit här
varit här sedan igår.

Förmodligen bättre om vi
håller ihop ändå.

- Har du sett något
konstigt sedan du kom hit?

- Åh, vi är inte
för spoilers.

- Jag ska ställa undan väskorna.

- Vi tackar för oss.

- Maria, det här är
Courtney och Dan.

- Hej, trevligt att träffas.

- På samma sätt. Gå med oss.

- Var hamnade du
vart gick du idag då?

- Jag hittade just en stuga,
och tittade runt lite.

- Spännande. Ser ni
något konstigt?

- Inget annorlunda än något
ni skulle ha sett.

- Var försiktig i
en av de där stugorna.

Den kan falla ner
när som helst.

- Ja, tänk dig det.

Död i stuga skrivet
på din gravsten.

Kan tänka mig bättre sätt
att gå, för att vara ärlig.

Jag skulle hellre
bli knivhuggen av en

av de här knäppa dockorna.

- Tja, det skulle vara en
bra historia att berätta.

- Skulle det inte bara?

- Ja, ja, skulle inte
få dina förhoppningar upp.

- Så, Maria, vad
förde dig hit?

- Jaha,
det är en lång historia.

- Perfekt.
- Perfekt.

- Det är det vi är här för.

- Är det någon som
vill börja?

- Vad vill du att jag ska säga?

- Följ bara vårt exempel.

- Och var naturlig.

Så, vem är du?

- Vem är jag? Låter som ett
jävla AA-möte eller något.

- Låt oss bara hoppa framåt.

Så varför kom du till
Dockornas ö?

- Tja, typ bara
blev indragen i det.

- Vi fick lite pengar.

- Våra föräldrar dog.

- Så vi reser runt i världen
världen på vårt arv.

- Jag ville verkligen inte
komma. Det var Yaz idé.

- Jag kan bara inte lämna
honom ensam, inte längre.

Det är inte bra för honom.

- Jag vill tillbringa
sommaren med grabbarna.

Du vet, åka till Amsterdam
eller något coolt,

men istället är jag här.

- Jag måste ta ansvar för
ansvar eftersom

Mamma och pappa gjorde inte
gjort ett tillräckligt bra jobb.

- Du förstår, åtminstone med mina
föräldrar fick jag lite frihet.

Med min syster är det som
att vara i jävla Alcatraz.

- Jag var bara tvungen att ta
allting,

för att försöka få honom ren.

- Vi är här av en slump egentligen.

Jag gick precis till en chip
och såg en broschyr,

och hon var orubblig
att vi var tvungna att komma.

- Så vi hoppade på ett tåg,

och vi kom för att se vad
all uppståndelse handlar om.

- Yaz verkar tro att
vi kan resa för evigt,

men jag vet att det bara är för att
komma bort från mina dåliga vanor.

- Och för att komma bort från sorgen.

- Det blev djupt väldigt snabbt.

- Men tack
för att du är ärlig.

Det gör verkligen
skillnad.

Så, Maria, kan du
berätta lite för oss

något om dig själv?

- Vad vill du veta?

- Vad som helst.

- Det finns inte
mycket att säga.

- Det finns ingen press.

- Så, var du
redan på resande fot?

eller kom du hit speciellt?

- Särskilt, antar jag.

- Det var överraskande.

- Är det så?

Varför då?

- Tja, det är inte precis
en lätt plats att ta sig till.

- Det är inte svårare
än Disneyland.

- Ja, men det finns
ingen magi här.

- Okej, varför åkte du?

- Det är vad vi gör.

Varför följde Oliver med dig?

- Vi är ett par.

Vi gör saker för varandra
varandra och för oss själva.

- Så allt detta var
på din bekostnad?

- Nej.

Tja, jag tror att han
gillade idén också.

Han förlorade nyligen sitt jobb,
så jag tänkte att det här skulle vara

en bra plats för honom att få

hans kreativa juicer
flödar igen, antar jag.

- En lika bra plats som någon annan.

- Kan vi sluta nu, tack?

- Bara en till...

- Nej, sa jag, kan vi stanna?

- Tja, vi borde verkligen
få hela historien.

- Bra.

Um, min familj har alltid
känt till det här stället.

Jag kände mig alltid som en outsider.

Jag visste egentligen inte
visste egentligen inte så mycket om det,

så jag kom hit för att
börja överbrygga klyftan.

- Ah, jag vet precis
vad du menar.

Min familj är en mardröm.

Om det inte handlar om sport,
är de inte intresserade.

- Vi gjorde den första serien
om George Bests spöke.

- Och även det kunde inte
få igång ett samtal.

- Har du vad du behöver?
behöver? Kan jag gå nu?

- De har hört mer
än jag någonsin har gjort.

- Oliver, men inte nu.

- Javisst,
Tack, Maria.

- Dan, gör det bara
I morgon. Kom och lägg dig.

- Sh.

Oh.

Jag arbetar.

- Jag kan inte sova med dig
tippande bredvid mig.

- Bara rulla runt
och somna.

Mogen. Riktigt mogen.

- Jag vill ha min docka.

- Backwoods Brutality.
Det är ett skitnamn.

Är det du, Yaz?

Yaz, det, titta, om du ska
gnälla på mig om rökning,

Jag ska bara avsluta den här.

Du vet att det hjälper mig att sova.

Det är du.

Vänta, bara...

Vänta! Vänta!

Vart tar du oss?

- För att träffa mina vänner.

- Var är dina vänner?

- De finns överallt.

- Kan inte se någon.
Varför gömmer de sig?

- Jag vet inte.

- Vart tog du vägen?

- Jag är
här, dumbom.

- Fan ta det här, jag har
fått nog av det här.

- Jag kan bara inte
tro på materialet

vi fick i går kväll.

- Jag vet. Våra
prenumeranter kommer att bli överlyckliga.

- Glöm bort de
gamla prenumeranter.
Tänk på de nya.

Då kommer trollen att sluta
lämna de negativa kommentarerna.

- Vänta nu, vi har fortfarande
mycket arbete kvar att göra.

- Hej.

Om igår kväll?

- Uh, oroa dig inte för
det. Det var vårt fel.

- Vi borde inte ha
drivit på så hårt.

Det är bara det här jobbet, det
får oss att verka lite...

- Hänsynslös.

- Det kommer inte att hända igen.

- Tack så mycket.

Har du sett de andra?

- Um, Oliver's
tar fotografier.

Jake är i sängen?

Och Yaz,

Jag vet inte var Yaz är.

- Okej, tack.

Jag ska lämna dig till
ditt arbete då.

- Hm. Åh, god morgon.

Hej, vill du göra mig sällskap?

- Visst. Vad
exakt gör du?

- Jag letar bara efter
vattenkrasse eller ramslök

eller något vi kan laga.

Kom igen.

Har du sett Jake än idag?

- Nej, det har jag inte. Jag är ledsen för det.

- Han är så lat.

Vet du, vi åkte
till Paris nyligen,

och han satt bokstavligen hela
dagen och Louvren stängde?

- Ja, jag vet inte
hur du hanterar honom.

- Ja, det är det.

Hur var gårdagskvällen i slutändan?

- Ja, okej, inget
hände egentligen.

Ingenting hände.

- Har kapslarna pressat dig
för mer än de förtjänar?

- Mm.

- Ignorera dem bara.

Jag menar, jag vet att de är
irriterande, men realistiskt

är det förmodligen bättre
att vi är i en grupp.

Jag menar, föreställ dig hur
superläskigt det här stället

skulle vara på egen hand.

- Jag menar det är
fortfarande superläskigt.

- Ja, det är det.

Har du hört berättelserna
berättelserna om den här platsen?

- Vilka historier?

- Om Adrian, dockan
dockan, hans död.

- Psst.

Jag hatar det här objektivet.

Vad i helvete?

- Personligen tror jag
Adrian förmodligen var

bara arg eller något.

Jag köper det inte riktigt.

- Tja, vi borde förmodligen inte
verkligen hoppa till slutsatser

utan att veta
sanningen, vet du.

- Ja, men om folk
kommer att hitta på historier

om en ö full av dockor,

människor kommer att hoppa
dra slutsatser, eller hur?

- Ja, det är det.

- Jag menar tydligen, den här
flickans kropp spolats upp

i kanalen, och
Adrian hittade den.

Och sedan 2001,
Adrians kropp spolades upp

på samma plats i kanalen.

Konstigt, eller hur?

- Mm, som jag sa, vem
vet vad man ska tro?

- Ja, jag antar det.

Jag tror att dockan precis har flyttat.

- Det är bara en docka.
Förmodligen ingenting.

- Vad var det där?

- Ja, det är det.

- Kom igen, nu går vi.

- Yaz!

- Ta min hand, fort!

Är du okej?

- Nej.

- Det stämmer.

- Det är okej, jag är här.

- Har du sett Jake än?

- Nej. Ska vi se
om han är i sitt tält?

Jaha?

Oliver, kan du bara se om
Jake är i sitt tält snälla?

- Ja, visst.

- Han är inte där inne.

När ni var ute tidigare,

bestämde han sig för att gå ut på en promenad.

- Uh, ja, sa att han behövde
rensa huvudet eller något.

- Okej, tack.

Jag tror att det är dags att jag
var ärlig mot er alla.

- Om vad då?

- Varför jag är här.

- Är du säker på att du
att du vill göra det här?

- Ja, jag borde ha varit
sanningsenlig från början.

- Rätt, så du redo
att gå? Jag kör.

- Redo när du är det.

- Det är som jag sa tidigare.

Min familj har alltid
känt till platsen.

Min farfar, han
brukade bo i närheten.

När min mor och jag
och jag skulle besöka,

skulle han berätta för oss om Adrian.

Han sa åt oss att
hålla oss borta från honom.

Och det gjorde vi.

Men vi såg honom ofta
runt omkring och i förbifarten.

Trots att vi hittade massor av
dockorna i kanalerna,

gick han ofta in till stan.

Några av de fattigare
familjer, de skulle handla

sina gamla dockor för grödor
som de skulle odla på ön.

- Får du med det här?

- Från vad jag fick höra,
var Adrian en predikant

men vid den tiden kunde endast smorda
präster kunde predika,

så hans praktik
inte uppskattades

av de katolska samfunden.

Tydligen brukade han
att bli attackerad en hel del.

Hans familj vädjade till honom
att sluta men han gjorde aldrig det.

Vissa säger att det var det som drev honom

till ön i
överhuvudtaget.

Han sökte
fristad från en plats

som han aldrig var
riktigt välkommen i.

- Vad har det här med dig att göra?
med dig att göra, Maria?

- Låt henne prata.

- Tja, turerna
av ön började

när Adrian fortfarande levde.

Han skulle ta människor
runt i utbyte

för en donation när hans
grödor hade det svårt.

- Så, det tar oss nästan
oss till slutet av turnén.

Finns det några frågor?

- Hur många
dockor finns det på ön?

- Det är en bra fråga.

Förmodligen,

du vet, jag har varit
samlat under en lång tid.

Jag tror ungefär ett
tusen femhundra.

Ge eller ta.

Har ni några frågor?

Åh, någon i
där bak, hej.

- Är det någon som
bor på ön?

- Tja, det är, tro
det eller inte, det är bara jag.

Ön var, den var
tom när jag hittade den.

En märklig liten historia,
som jag inte vill

att gå in på just nu, men,

Ja, ön
var ganska mycket,

ganska ensam
som jag i livet.

Så dockorna tvättades upp, och
Jag har samlat allt eftersom jag har gått.

Och här står vi idag.

Vi hade en liten där.

- Vid ett av våra besök
besök bestämde sig min mor för att

att hon ville åka på en.

Hon ville få sitt eget perspektiv
perspektiv på mannen

och situationen,
snarare än att ta till sig rykten

och konspirationer som sanningen.

Hon bestämde sig för att ta mig med sig.

Jag tror att hon trodde
att jag skulle gilla dockorna.

Vilket jag gjorde.

Men jag tror inte
att hon insåg vad

ön skulle se ut.

- Vart är det här på väg, Maria?

- Jag är på väg dit.

- Det är okej.

Ta god tid på dig.

Jag är här.

- Tack så mycket.

- Tack för att ni kom.
Tack så mycket för att ni kom.

- Vi tackar för oss.

Ta hand om dig själv.

- Tack, tack, tack.
- Tack, tack.

- Vad är det för fel?

- Ursäkta mig?

- Du verkar ledsen.

- Vad får dig att säga det?

- Ingen ska vara ledsen.

- Och vad heter du?

- Maria.

- Det är ett mycket
fint namn, Maria.

Tycker du om dockorna?

De brukade tillhöra en
liten flicka jag en gång kände.

- Vad hette hon?

- I det ögonblicket
ögonblick var det som om

Jag kunde känna hans känslor.

Hopplös, men ändå hoppfull.

Plötsligt kändes alla berättelser
verkliga, men ändå felaktiga.

Jag har aldrig glömt det.

Adrian var allt annat än vilsen.

Han kände sig skyldig till
marken, till den unga flickan,

men det är tydligt att han saknade
vem han var innan.

- Skulle du vilja ha
en av dockorna?

Skulle du vilja ha den där?

Här.

Jag vill att du ska ha den här.

- Jag har aldrig
glömt det ögonblicket.

Jag hade turen att
se vem han verkligen var

och har det spöke som
andra aldrig upplevt.

- Maria, kom över
hit nu. Båten är på väg.

- Ända sedan den stunden,

Jag har haft drömmar
om ön.

Hörde rösten
av en ung flicka,

och bad om att få tillbaka sin docka,

Jag hör också
rösterna från dockorna

och jag har drömmar om
ön, dockor på den.

Dess turbulenta förflutna.

- Vi kommer att bli virala med det här.

- Sätt fart, älskling, sätt fart.

- Vad är det du inte berättar för oss?

- Hon har sagt tillräckligt.

- Det finns mer, eller hur?

- Jag menar, för att vara
ärligt talat, vi var här

innan ni ens
ens anlände och,

På den tiden var ön
var fridfull och tyst.

- Lite tråkigt, om jag ska vara ärlig.

- Men sedan du kom,
har något förändrats.

Det är som om något har vaknat.

- Någon dog.

- Vad är det du pratar om?

- Maria, vad vet
vet du om det här?

- Vad har hänt?

Berätta för mig.

- Spela upp det för henne, Dan.

- Är du säker på detta?

- Spela vad?

- Okej, då.

Kommer att behöva dessa.

- Jag tror att inspelnings
apparaten plockade upp

skriken från
någonstans här borta.

- Det här är fel, Dan.

- Vi kunde inte ha stoppat det.

- Vi kanske skulle ha försökt.

- Vårt jobb är att observera
handling, inte att bli handlingen.

- Se nu vad som har hänt.

- Det här är inte vårt fel.

- Yaz, försök att hänga med.

- Hur mycket längre är det?

Släpp fram mig.

- Nej, det gör du inte...

- Jag behöver igenom.

- Hör du det?

- Hör vadå?

Dan, vad är det?

- Där har vi det igen.

Jag tror att det kommer från det här hållet.

- Yaz, jag kommer tillbaka för
dig, jag lovar. Jag bara...

Jag måste se vart Dan tog vägen.

Jag beklagar verkligen.

Dan?

Var befinner du dig?

Observera vad som händer.
Bli inte handlingen.

Observera vad som händer.
Bli inte handlingen.

Dan?

Är du där?

- Han är här.
Jag kan se honom.

- Vem är det där?

Vem är det där?

Berätta var Dan är.

- Jag kan ta dig
till honom, om du vill.

- Till vilken kostnad?

- Ingenting.

- Sluta spela spel.

- Jag insåg inte
att du spelade ett spel.

- Det är vi inte.

Det kommer inte jag heller att göra.

- Det är för sent.

- Observera vad som händer.

Det är Courtney som talar.

Jag är djupt inne i skogen på
Dockornas ö.

Jag kan höra rösten
av en liten flicka.

Det är som om hon omger mig.

- Vill du spela?

- Hon verkar försöka
att leda mig någonstans.

Jag kommer att följa med
med i ett försök att

observera åtgärden.

- Hej på er.

- Det är något
nytt med ön.

Som om den verkligen har fått liv.

Dockorna.

Det känns som om de tittar på mig
mig, vilket inte är en upplevelse

Jag har känt sedan
anlänt till ön.

Jag vet inte om
du kan höra det.

Men vinden, den är,

det är som om det är hagel
rakblad mot öronen,

som slår mot mig,
och det är bekant men ändå

övernaturlig.

Dockorna.

De har flyttat.

- Älskar henne.

- Vänta lite. Kom tillbaka hit!

- Älskar henne.

Hej på er.

- Än så länge har jag
fortfarande inte hittat Dan.

Jag är rädd att vi kan ha
kommit för nära.

Ön växer
i sin energi.

Och det är hemsökande.

Detta har pågått
länge nog!

- Hej på er.

- Jag är på jakt efter den
lilla flickans röst.

Jag kan känna det. Jag kommer
kommer närmare henne.

Och förhoppningsvis till Dan.

- Hej på er.

- Dan.

- Älskling.

- Ni hittade
varandra, yay!

- Jag önskar att jag hade tagit med marshmallows.

Vad gör vi egentligen här?

Du berättade aldrig för mig om
något av detta, Maria.

Hur tror du
det får mig att känna?

Jag skulle göra allt för att få
få dig att må bättre, Maria.

Varför tror du att jag
inte kan hjälpa dig med det förflutna?

Varför tänkte du inte på att ...

- Oliver, snälla, sluta bara.

En vacker dag
måste du inse att

bara för att vi är i
ett förhållande, det,

betyder det inte att du
äger varje uns av mig.

Det är inte för att hindra mig
att vara en individ.

Vissa saker kan det,

vissa saker kan fortfarande vara mina.

- Jag ber om ursäkt. Jag menade inte
meningen att låta okänslig.

- Det är bra.

Det är lugnt. Jag fattar.

Jag vill inte att du ska känna
som om du måste gå

på äggskal varje
när du är i närheten av mig.

För det gör du inte.

Men du måste förstå
förstå det,

att jag är den jag är, okej?

Med eller utan dig.

Och det, det gör inte
dig berättigad till allt av mig,

bara det jag väljer att dela med mig av.

- Hur förväntar du dig att
ha en riktig relation

när allt du gör är
leva i det förflutna?

Du kom hit som barn, Maria.

Det tog dig så här lång
lång tid att komma tillbaka.

Varför fortsätter du att ta ägande

för de saker som
som händer här?

- Minns du rösten
från den unga flickan

som jag har hört?

Hon har känt
för sin docka tillbaka.

Jag trodde att det
enda sättet att göra

mina drömmars stopp var
genom att komma hit.

- Ge mig min docka.

- Vem är där? Var är du?

- Det har gått
så många år.

Jag trodde inte att du skulle komma.

- Lämna henne ifred.

- Tog hon med
det jag bad om?

- Du måste göra det.

- Tänk om jag inte gjorde det?

- Nu kör vi.

Maria, vad gör du?

- Kan du inte höra det?

- Vad är det?

- Det där.

- Maria, vi måste
komma härifrån nu.

- Jag går in.

Du behöver inte göra mig sällskap.

Kom igen.

- Jag förväntade mig inte
att detta skulle hända.

- Hej då.

- Ge mig min docka!

- Maria, vänta!

Jag är ledsen för det. I ...

Jag tänkte inte.

- Ge mig min docka!

- Jag ska göra...

Jag ska gottgöra dig. Jag ska...

Jag ska ge dig mer. Jag ska...

Jag ska ge dig många fler,
hundra, hundratals fler.

Jag är ledsen.

- Dockorna
verkade fortsätta att komma

och kommer och kommer.

Jag kunde inte hålla jämna steg
med hennes efterfrågan.

Mina händer var beskurna.

Blåsor, och min kropp värkte.

Men jag kunde inte
stoppa hennes sorgsenhet.

Ingenting var någonsin tillräckligt.

Hon ville inte sluta gråta.

Jag kunde inte sova.

Ändå behöll jag fokus.

Efterfrågan blev så stor.

Hon ville ha mer.

Jag var mållös,

hopplösa och försvarslösa.

Det pågick i många år.

Ibland ifrågasatte jag min tro.

Men i slutändan,

Det var allt som fick mig att fortsätta.

Jag var tvungen att lita på att
Gud hade en plan.

Och detta var slutet för mig.

- Adrian, jag är så ledsen.

Om jag hade vetat, jag, jag...

- Det är inte ditt fel.

Jag borde ha förklarat.

- Du var bara snäll.

Du borde inte ha
straffats för det.

- Du förstår inte.

Flickan,

hennes liv, hennes,

Hennes oskuld togs ifrån henne.

Jag ville bara hedra henne.

Hjälp henne att vila i frid.

- Vad hände med henne?

- I ...

Jag vet inte hur
hon kom dit eller

var hon kom ifrån.

Ingen kom någonsin för att
leta efter kroppen.

Hon tvivlade till och med
sin egen existens.

Jag visste bara att jag skulle hjälpa henne.

Hon hade fått en sådan

oanade händer i livet.

I ...

Jag ville inte att det skulle följa
i livet efter detta.

- Maria, jag tycker att vi ska...

- Just det.

Vänta bara ett ögonblick.

- Tog du med den?

- Vem är det?

- Det är Yaz. Jag behöver
plocka upp just nu.

- Det är för sent.
Du skulle ha ringt tidigare.

Jag kommer dit i morgon kväll
när tidvattnet är rätt.

- Nej, snälla, du
måste komma nu.

- I
kanske driver ett företag,

men jag är inte på
din vink och kall.

- Jag betalar vad som helst.
Jag betalar dubbelt.

Jag betalar dig mer.

- Har det hänt
något hänt?

Säg mig, har något
hänt på ön?

- Snälla, kom och hämta mig.

- Ja,
är du där?

Hallå? Prata med mig,
vad är det som händer?

- Nå, Maria, gjorde du det?

Tog du med dig den?

- I ...

I ...

- Svar på fråga
frågan, Maria.

Tog du med dig dockan?

- Maria, trots din tystnad,

flickans ande
har, har vaknat.

Vilket innebär att du har det,

Jag sa alltid, en sådan
vänligt ansikte.

Jag kommer alltid att minnas din röst.

Du hade en,

en oskuldsfullhet som,

påminde du mig om
mina egna barn.

- Varför lämnade du
din familj för det här?

- Därför,

Gud har en,

Gud har en plan för oss alla.

Ibland,

vara snäll mot

människor och till Gud

kommer till ett pris.

Att vara snäll är den
ultimata uppoffringen.

Från min...

Från ....

Från ...

Ur ett visst perspektiv,

ibland är det själviskt
osjälvisk är självisk.

I ...

Jag gjorde vad jag trodde var rätt.

- Maria, vad har du gjort?

- Oliver, ge mig dockan.

- Varför tar du upp det här?

- Lyssna, jag har varit
ignorerat mina drömmar

så länge jag kan minnas.

Jag har bara helt nyligen
börjat tro

att de är sanna, att jag
kunde göra något åt dem.

Oliver, jag har inte pratat
med min mamma på flera år.

Varför tror du
att du aldrig har träffat henne?

Det är därför.

Jag behöver, jag behöver släppa allt,

men det finns en del av
mig som fortfarande klandrar henne

för allt detta.

- Men du skyller inte på
mannen som gav dig dockan?

- Jag visste inte att
det här skulle hända.

Jag försökte bara
att ge tillbaka den.

- Vad tog dig så
lång tid att ta tillbaka den?

- Jag kunde bara inte.

Jag visste inte vad
skulle hända,

och jag antar att en del av
jag inte ville veta.

Oliver, jag vet inte vem
jag är utan dessa drömmar.

Vem jag är om de bara slutar.

Jag försökte bara
förstå vad som hände här.

Vad hände med Adrian,
vad som hände med mig.

- Människor är döda, Maria.

Om du inte lämnar tillbaka
dockan tillbaka, så gör jag det själv.

- Oliver!

- Jag skulle vara försiktig om jag var du.

Inte närmare.

- Okej, då.

Okej, som du vill.

Men snälla, låt bara Oliver
och Yaz, låt dem gå.

- Jag gillar dig.

Du är snabb. Jag önskar
att du inte behövde dö.

- Vem är du?

- Varför spelar det någon roll?

- Du behöver inte göra det här.
Jag vet att du inte vill.

- Du vet inte vad jag vill.

- Lyssna, jag var bara
ett barn, okej?

Något hemskt har hänt dig.

Det betyder inte att du
behöver ta ut den

på alla andra.

- Du stal från mig!

- Jag är ledsen.

Jag är ledsen, jag visste inte
vad den där dockan betydde för dig

men det gavs till
Jag stal den aldrig.

- Lögnare!

- Maria, snälla, bara
ge henne dockan!

- Tyst!

- Lita på mig, lita på mig.

- Varför skulle jag lita på dig?

Jag kunde aldrig lita på någon.

- Du måste ha litat på Adrian.

- Jag litade inte på honom.
honom, inte riktigt.

- Det kanske du kunde ha gjort,

du hade inte behövt
göra det så svårt för honom.

- Vad vet du om det?

Du visste varför mina dockor
var på den här ön,

och du tog en ändå.

Den var min.

- Jag var bara ett barn,
precis som du var.

- Du var inte alls som jag.

- Lyssna, vi är
alla födda oskyldiga.

Okej, men när vi växer,
vi förändras, vi anpassar oss

till vår miljö, antar jag.

Titta, inget av detta, inget
av det här är ditt fel.

Här.

Ta dockan.

- Maria, fort, jag kan inte andas.

- Ta det, kom igen bara ta det

och låta Oliver och
låta Yaz gå fri.

- Nej.

Du förtjänar det inte.

Du tog ifrån mig det jag älskar,

så jag kommer att ta vad
du älskar från dig.

- Kom igen, vi kan, vi kan komma
till någon form av arrangemang.

Ta bara dockan.

- Aldrig. Du förtjänar inte
förtjänar någonting.

- Maria, jag kan inte
hålla ut mycket längre.

- Tyst!

Vad håller du på med?

- Josie.

Josie, är det ditt namn?

Det är det, eller hur?

Heter du Josie?

- Maria, du kan inte lita på henne.

- Ja, det kan jag.

Hon är bara ett barn.

Ta dockan.

Ta dockan.

Det är inte för sent.

- Det har det alltid varit.

- Ut med er. Ut med er!

- Kom nu,
Maria, vi måste gå.

- Vänta, vänta.

- Hon är död, Maria.

Vi måste gå.

- Det är så roligt att se dig.

- Jag önskar att jag kunde säga detsamma.

Var är de andra?

Var är Yaz?

Det är ingen fara. Följ med mig.

- Jag ber om ursäkt. Snälla, förlåt mig.

- Kom igen nu. Båten
båten är precis här borta.

- Vila i frid, min ängel.

Gud vare med dig, Josie.

Äntligen fred.

- Jag är förvånad
att höra från dig.

- Ja, jag vet.

Det har gått för lång tid.

- Jag har
försökt nå ut.

- Jag vet.

Jag är ledsen.

- Så vad vill du ha?

Pengar? Jag har inga.

Råd? Inga att ge.

Åsikt? Uppskattas aldrig.

- Jag vill bara, jag vill bara
prata, mamma. Det är allt.

Jag saknar dig.

Hej titta, jag kommer och besöker
dig när jag kommer tillbaka, okej?

Jag vill bara lägga det här
avstånd bakom oss.

- Jag förstår inte.

- Det behöver du inte.

- Jaha,
när du är redo,

det finns middag på bordet
bordet, ingenting har förändrats.

- Vi tackar för oss.

- Plus, jag
vill träffa Oliver.

- Ja, mamma.

- Berätta för honom
Jag vill träffa honom

förr snarare än senare.

- Det ska jag, oroa dig inte.

Jag ringer
dig när jag kommer tillbaka

för att ordna något, okej?

- Hur så? Var är du?

- Jag berättar när vi ses.

- Okej, visst.
Jag ser fram emot det.

Vi ses snart, Misha.

- Okej, hej då.

- Jag är imponerad. Trodde inte
att du hade det i dig.

- Jag har en hel del
att göra upp.

- Jag förstår,
du vet. Jag fattar.

Vissa saker är personliga.

- Lyssna, jag litar på
dig. Och jag älskar dig.

Inga fler stängda dörrar.

- Jasså? Jag köpte kaffe åt dig.

- Tack så mycket.

Det här känns konstigt.

- Vad är det som gör det?

- Allt detta är över.

- Drömmarna?

- Stoppad.

- Ta det inte för givet.

- Det gör jag inte.

Jag vet inte, ibland
är tystnaden värre.

Minnena av drömmarna och

verklighet, de kommer in i mitt
i mitt sinne och,

Jag vet inte, jag tror inte
tror inte att det är för att skrämma mig,

eller för att få mig att känna mig
lugn, jag vet inte.

- Vilka delar ser du?

- Josie.

Jag hör hennes röst.

Hennes skratt.

Hennes gråt.

Jag kan inte låta bli att tänka
på de andra också.

- Du kan inte klandra
dig själv, Maria.

Du skulle inte veta vad
dockorna skulle orsaka.

Du var bara ett barn.

- Du kanske har rätt.

- Kom igen nu. Det är dags.

Nu åker vi hem.