All language subtitles for 20.days.in.mariupol.2023.1080p.web.h264-cbfm

112 till Signalgruppen. Kom!

112 till Signalgruppen. Kom!

Signalgruppen! Vid Sjukhus nr 2
står stridsvagnar med bokstaven Z.

–Ser ni dem?
–Med egna ögon!

Jag ser dem själv vid Sjukhus nr 2.

Mittemot kyrkan där bussarna står.
Stridsvagnar med bokstaven Z.

–Filma, filma!
–Jag ska.

Det är första gången jag ser ett Z –
det ryska krigstecknet.

Sjukhuset är omringat.

Här finns dussintals läkare,
hundratals patienter och vi själva.

Ja, jag är med journalisterna.
Ja, med journalisterna.

Jag har inga illusioner om vad som
skulle hända med oss om vi blev fast.

–De vrider på kanontornet.
–Skynda på!

Den 24 februari 2022.
Staden ser normal ut.

Nån har sagt till mig: "Krig börjar inte
med explosioner, utan med tystnad."

När vi insåg att invasionen var nära,
beslöt vårt team att åka till Mariupol.

Vi visste
att staden skulle bli ett viktigt mål–

–men anade inte attackens omfattning
eller att hela landet skulle angripas.

Jag har fattat beslut
om en särskild militär insats.

Vi tänker inte ockupera ukrainskt
territorium eller ta något med våld.

Det är självförsvar–

–mot de hot vi har fått om ännu större
elände än det som redan pågår.

MARIUPOL

En timme efter att vi kommit fram,
slår bomber ner i utkanten av stan.

En militärbas med luftvärnssystem.

Ryssarna bereder väg
för sina stridsflygplan.

MILITÄRPOSTERING

En enorm hamn,
en industristad, en bro till Krim.

Vi var här för åtta år sen
när Ryssland försökte inta staden.

Utan tvivel
kommer de att försöka igen.

Vi kör till östra sidan av floden –
stadsdelen närmast Ryssland.

Min son är på jobbet – jag är ensam!
Vart ska jag fly?

Var ska jag gömma mig? Var?
Berätta det, är ni snälla!

Det här är den första person
jag pratar med i dag.

Ni behöver inte gömma er. Gå hem.

Jag vet inte om jag ska fortsätta filma
eller försöka lugna henne.

Gå hem och vänta där. De skjuter inte
mot civila. Fly ingenstans – gå hem.

–Min son skulle komma hem från jobbet.
–Gå hem. Han dyker upp.

–Tror ni inte att huset blir träffat?
–Nej. Gå ner i källaren och vänta.

Vänta! Släng inte bara så där!

Kasta!

Jag hade fel. En timme senare
slog granater ner i området.

Här är det.

–Nåt slog ner där och började pyra.
–Det stank verkligen.

Jaha... Kan det bli så
att Mariupol hamnar under rysk kontroll?

Kanske. Men det vill jag verkligen inte.

Vad är det ni inte vill?

Jag vill bo i Ukraina i lugn och ro.

Jag såg Putins jävla tal på nätet i dag.

Han berättar så vackert
för sina medborgare–

–att det i princip är nödvändigt
att attackera Ukraina–

–för annars
attackerar Ukraina Ryssland.

Vansinne.

Ärade ukrainska medborgare!
Krigslagar har införts i landet.

Det är nödvändigt
för säkerheten och segern.

Behåll lugnet. Följ instruktionerna från
armén och de lokala myndigheterna.

Låt er inte luras
av fiendens desinformation.

Våra fönster blev träffade.

Det finns inga order om att staden
ska evakueras, men vissa åker ändå.

Allt är sönderslaget och plundrat!

Jag har tvingats lämna mitt hem –
vad är det som pågår? Jaga mig inte!

–Vad heter ni?
–Ingenting!

–Förnamn och fadersnamn, åtminstone?
–Aldrig!

Dra åt helvete, din hora.

Jag förstår deras ilska.
Deras land är under attack.

Det är vårt land också,
och jag måste berätta dess historia.

Det finns
nästan inga riktiga skyddsrum–

–så folk gömmer sig
i bostadshusens källare.

Plötsligt slocknar ljuset.

Oroa dig inte, mamma. Snälla du!
Vi säger så – oroa dig inte.

Det går över.

Varför är du ledsen?

Jag vill inte dö.

Jag vill att det här ska ta slut snart.

Jag vaknade av en smäll i dag.

Då förstod jag att det var krig.

Vi skickar filmklipp
och bilder till våra redaktörer.

Kriget har börjat.

Ukraina befinner sig nu i krig.

190 000 ryska soldater kommer från
Ukrainas norra, östra och södra gränser.

Ryssland agerade snabbt. Så fort Putin
avslutat sitt tal, inleddes angreppen.

Flyglarmet ljöd med jämna mellanrum.

Charkiv i öster och Mariupol i söder
blev hårt beskjutna.

Det ligger vrede i luften.
Hatet mot Vladimir Putin är kännbart.

I Hostomel har ukrainskt artilleri
förstört militärfordon–

–och ryska stödfordon...

Den 26 februari. Det här är
systemet för nödutsändningar.

Ryssarna har börjat omringa staden,
belägra förorter och blockera vägar.

En fjärdedel av invånarna har åkt,
men de flesta stannar kvar.

Det här är träningscentret Terrasport–

–ett av de största improviserade
skyddsrummen i stan.

Man tejpar speglarna, så att det blir
mindre glassplitter när bomberna faller.

Man är orolig för barnets skull.

Om jag inte hade haft barn
hade jag stannat hemma.

Men jag är rädd för mitt barns skull.
Han har inte ens fått smaka på livet.

Vad har vi gjort
för att det här ska hända?

Vad har befolkningen
gjort sig skyldig till?

Jag förstår inte vad som händer.
Det är bara skit.

Här är kvinnan jag sa åt
att stanna hemma första dagen.

Ni sa åt mig att gå hem.
"De skjuter inte på civila."

Jag gick hem, och sen körde de i gång.

Jag ber om ursäkt.
Jag är glad att hon mår bra.

När jag ser alla dessa barn,
tänker jag på mina döttrar.

De måste också lämna sitt hem
på grund av kriget.

Det kommer nyheter från hela Ukraina–

–och jag blir inte av med känslan av att
nåt hemskt kommer att hända med stan.

Robotar har avfyrats
mot civila områden, enligt ukrainarna...

...trots att ryssarna säger
att de inte attackerar civila.

Deras värsta mardröm har slagit in –
tusentals medborgare försöker fly.

De som blir kvar sover i skyddsrum
av rädsla för nattliga raketanfall.

De ukrainska soldaterna
försvarar Mariupol hårdnackat.

Det är en ekonomiskt viktig hamnstad–

–och den ligger bara fem mil från
Ryssland, så den är strategisk.

För bägge sidor i kriget
är staden värd att kämpa för.

Den 27 februari. Soldater patrullerar
utanför Akutsjukhus nr 2–

–några kilometer från fronten,
i utkanten av stan.

Hittills har ryssarna inte
lyckats bryta igenom.

–Flygplan! Ta skydd!
–Ta skydd!

Kom igen! Hitåt!

För första gången i Mariupol
hör jag ljudet av ett stridsflygplan.

–Ditåt?
–Ja. Det är nog öppet.

–Zjenja sa att det mullrade i luften.
–Ett flygplan.

Soldaterna är spända.
De vill inte bli filmade.

Presskort?

Vänta. Vi får be er att inte filma.

Det är ett historiskt krig...

...och det är fel
att inte dokumentera det.

Vi blir avbrutna av en ambulanssiren.

–Håll i här!
–Vi gör hjärt- och lungräddning!

Det är ett barn!

Det är ju mitt barn! Herregud.

–Sanja! Vi lägger över henne.
–Flytta över henne!

Vi kan hinna!

Lena, har vi små instrument?

–Andas!
–Här är de små instrumenten.

4,5! Använd tub!

En tvåa adrenalin.

Filma! Visa hur de jävlarna
dödar lokalbefolkningen.

Visa Putinjäveln
ögonen på det här barnet.

Visa läkarna som gråter.

Det är så han "räddar" folk. Visa det!
Det är bra att journalisterna är här.

Okej... Backa. Backa!

Jevangelina, fyra år gammal.

USA varnar för de ryska styrkornas
gamla brutala taktik:

Att belägra städer
och angripa civila på avstånd.

Artilleribeskjutningen är skoningslös.

Många har dött efter granatattacker
mot flerfamiljshus.

Universitetet står i lågor.

"Visa det här för Putin", sa en läkare.

Läkaren ville att Putin skulle se
"barnets ögon och de gråtande läkarna".

Alla som vill lämna Mariupol
bör åka senast i morgon.

Sedan stängs förmodligen
den sista vägen ut.

Nej, den laddar inte.

Den 2 mars. Attackerna leder till
problem med internet och elnätet.

–Första huset.
–Ta på dig hjälmen.

–Vems stetoskop?
–Mitt.

Alla internationella journalister
har lämnat Mariupol.

Men vi tänker stanna
hos läkarna i några dagar.

Vi kör mot östra flodstranden,
där striderna är som mest intensiva.

Oj då...

–Vilken lägenhet?
–65.

Den här kvinnan stod på balkongen
när en granat slog ner i huset mittemot.

Men granaterna slår inte bara ner här.
Nu sker attackerna över hela staden.

Vad hände på Kirovgatan?

Den träffades av granater.
Många miste livet.

Bilar stod i brand.
Det var mycket splitter.

Ryssland hävdar
att de inte beskjuter civila.

På vår bakgård fanns det bara civila.
Jag såg inga militärer där.

–Ta blodtrycket på henne!
–Följ med mig!

Behöver man säga nåt mer? Va?
En pojke.

Det är invånare i stadsdelen Kirov
efter beskjutningen. En vanlig stadsdel.

–Blev ni beskjuten?
–Hör ni oss? Vad heter ni?

Har ni skrivit upp namnet?

Har ni filmat? Här!

Filma!

Kom igen!

Ett, två, tre! Kör!

Kör, kör!

–Kom igen!
–Kör!

–Är alla de här från Kirov?
–Ja, det är de.

–Räck mig den där.
–Hjälp till!

–Vart ska vi?
–Till operation!

Håll i. Stanna inte!

–Vart ska han?
–Till intensiven.

–Vart?
–Intensiven!

Lugn, lugn...

Min son!

Min son!

De var vid skolan. Skola nr 29.

16 år.

Pojken spelade fotboll
med sina vänner när granaterna kom.

Hans ben blev fullständigt bortsprängda.

Min son...

Ilja, 16 år gammal.

Fronten kommer närmare.

Vi har skickat alla bilder och filmer.
Kommentarer till redaktörerna. Grafik.

Det här är smärtsamt.
Det är smärtsamt att se.

Men det måste vara smärtsamt att se.

I hamnstaden Mariupol befarar
lokala myndigheter hundratals döda.

En far drabbad av sorg
över sin 16-årige son Ilja.

Strömmen är borta. Internet är borta.

Ryssarna kommer –
Mariupol inväntar sitt öde.

Den 3 mars.

Ligg ner!

Granatbeskjutningen har nått
området runt sjukhuset.

Allt är bra, mamma.
Ligg still och rör dig inte.

Du är det viktigaste för mig.
Håll ut, är du snäll.

Anetjka! Håll ut.

Patienterna flyttas från fönstren.

Dag för dag blir förhållandena
på sjukhuset sämre.

Jag kanske kan gå in från andra sidan?

–Ska vi vända den?
–Får jag den?

Här är en av pojkarna
som spelade fotboll.

Läkarna ler mot honom, men nån viskar
att benet kanske måste amputeras.

Det finns nästan ingen antibiotika kvar
som kan förhindra sepsis.

Aj! Det gör jäkligt ont!

–I benet du har kvar?
–Ja.

Vi jobbar på – utan el, vatten och värme.

Vi har en del problem med leveranser.
Just nu saknar vi smärtstillande.

Så... Vi har befunnit oss
på vår arbetsplats i en vecka eller mer.

Så ligger det till. Vi jobbar på.

Internet och mobilnätet ligger nere.

Jag skickar korta rapporter
till redaktören via satellittelefon.

Bårhuset är fullt, så läkarna
förvarar de döda i förråden.

Vi sover på sjukhuset. Det verkar
vara den säkraste platsen just nu.

Beskjutning, beskjutning!

–Vi bibehåller lugnet.
–Det är just vad vi gör.

–Världen har gått under, och vi röker.
–Den har inte gått under.

Inte än.

Från vår utkikspunkt
på sjunde våningen–

–ser jag striderna fortsätta vid fronten.

Ryssarna försöker fortfarande
bryta sig in i staden.

Trauma?

–Han blöder på huvudet!
–Han blöder! Vad ska ni göra?

–Har ni kallat hit IVA-personalen?
–Alla är här.

Kirill, 18 månader gammal.

–Sätt defibrillatorn på blått.
–Vi provar igen.

Lyckades ni inte rädda honom?
Hur är det möjligt?

Herregud!

Men varför? Varför?

Hela natten sitter vi på sjunde våningen
och hoppas få täckning–

–så vi kan hitta ett sätt att få ut bilderna.
Ingenting fungerar.

Jag tänker på allt som landet utstått
under de senaste åtta åren.

Allt jag har filmat: Majdanrevolutionen–

–annekteringen av Krim,
Rysslands invasion av Donbas.

MH17...

...belägringen av flygplatsen i Donetsk.

Ett till synes ändlöst krig.
Tusentals har dött.

Vi fortsätter filma,
och allt förblir likadant.

Det blir rentav värre.
Propagandan ställer allt på ända.

Jag tänker på mina döttrar.
De föddes in i en värld i krig.

Jag önskar att jag kunde träffa dem nu.

Men allt jag har är en satellittelefon
för korta samtal med redaktörerna.

Vi berättar: "Mariupol är belägrat.
Ryssarna dödar civila."

"Vi håller ut.
Hälsa våra familjer att vi älskar dem."

Evakueringen från två städer
är försenad.

Ryssland sägs bryta mot vapenvilan.

Mariupol är omringat av ryska soldater.
Inte ens humanitär hjälp kan komma in.

Läget är svårt.
En humanitär korridor hade planerats–

–men ryssarnas granatbeskjutning
sägs fortsätta.

Detta enligt borgmästaren – vi har ingen
aktuell information om vad som pågår.

...har nått Donetsk län.

Mariupol är blockerat från alla sidor.
Ni är helt omringade.

Vi vill inte ha onödiga offer.
Ni kan undvika strider–

–om ni lägger ner vapnen.

Det här är den enda radiofrekvens
man kan få in i Mariupol nu.

Ryssland fortsätter att bomba hus–

–och slå ut el,
vatten och leveranser.

Och det slutgiltiga:

Mobilnätet, radion och tv-tornen.

Vi måste ta oss ut ur sjukhuset
för att försöka få täckning–

–och se vad som händer med staden.

Helvete.

–Det är Port City, för helvete.
–Flyganfall.

Fjärde mars.
Ett köpcenter nära sjukhuset förstördes.

För helvete! De behöver visst hjälp.

–Men för fan... Det kan ju slå ner här.
–Ja.

Men för helvete. Ärligt talat.

–Vad har hänt?
–De har bombat Foxtrot och Eldorado.

–Vad är det?
–Elektronik.

Från Port City?

–Fanns det folk där?
–Mina kompisar sprang dit.

Det exploderade tio meter ifrån dem.
Jag vet inte om de överlevde.

I jakten på mobiltäckning
går vi från kvarter till kvarter.

Hus som nyss varit hela
är nu förstörda.

Var är mitt hus?

Snälla ni – vad är det som pågår?

Vi har ingen el, inget att äta
och inga mediciner! Ingenting!

Vad har hänt med mitt hus?

–Varifrån kommer ni, pojkar?
–Från Charkiv.

Måtte nån göra nåt – vi blir dödade här!

–Vad heter ni?
–Ljudmila.

–Efternamn?
–Amelkina.

–Är det ert hus?
–Ja.

Vi följer röken.
Hus som träffats av granater brinner.

En humanitär korridor öppnades
femte mars.

Människor körde ut ur staden,
men blev stoppade av ryska styrkor.

Sen stängdes vägen.

Det finns ingen korridor i nuläget.

Alla internationella hjälporganisationer
trycker på för en korridor.

Det finns mycket humanitär hjälp,
men en korridor måste till.

–Efter korridoren då?
–Ingen vet.

–Vi behöver information!
–Självklart.

–Vi är avskurna från alla.
–Vem kan köra oss?

Filma mig! Mamma kanske ser –
vi har ingen täckning.

Berätta om situationen.

Vi har varken vatten, el eller gas.
Vi lagar mat utomhus.

Barnen är rädda. Det skjuts.

DEN HUMANITÄRA KORRIDOREN
ÄR TILLFÄLLIGT INSTÄLLD

Röda korset, polisen och ukrainska
soldater försöker hjälpa och lugna folk.

Allt är minerat.

Man har försökt in i det sista, men inte
lyckats garantera säkerheten för civila.

Jag är också orolig för familjen.

Det säkraste är tyvärr
att stanna i källare och skyddsrum.

–Är stadens källare säkra?
–Det är det säkraste vi har.

Håll er lugna! Om det blir evakuering
säger vi det i högtalarna.

–Var är det säkrast?
–Inomhus.

Det ligger ett lik där.
Filma, så att världen ser.

–Vi filmar allt.
–Allt trasigt också.

Vart är du på väg?

Ju mer fångade folk känner sig,
desto mer desperata blir de.

De har stulit allt!

Hela mitt hus är förstört,
och bilen har brunnit upp!

Vad har hänt?

–Är du här, Natasja?
–Ja.

Hela huset är bombat.
Alla fönstren är utblåsta!

De har bränt upp bilen!

–Vi löser det, Natasja.
–Jag orkar inte!

Är ni människor eller djur?

Vart ska du med leksakerna?
Ska du leka med bollen, din jävel?

–Varför stjäl ni?
–Ta bollen, för guds skull.

Varför kom du hit?

Vart är ni på väg? Vad tar ni er till?
Tror ni att det är nån jävla gratisbutik?

Varför tar ni andras saker?

Det är min man. Min man!

–Stick hem, för helvete!
–Stick hem!

Hem med er!

De plundrar affärer och banker,
de rövhålen.

Jävla idioter.

Håll ihop! Skapa inte panik!
Plundra inte folk!

Ni ska ju bo kvar här – det är ert hus.
Varför slår ni sönder era egna affärer?

Blir det nån korridor i dag?

Kvinnor, barn och gamla i första hand.
Alla män – ni kan leta vatten!

Det finns brunnar vid brofästena,
och vattentankar.

Staden förändrades så snabbt.

På sjukhuset sa en läkare till mig:

"Krig är som röntgen.
Allt man har inom sig blir synligt."

Tack så mycket. Tack!

Goda människor blir bättre –
dåliga blir sämre.

–Vasia vill också leva.
–Var hittade du honom?

–Han är vårt husdjur.
–Honom överger vi inte.

Men det var nog inte bara bomberna
och bristen på mat och vatten.

Det var isoleringen:
Att inte kunna kontakta sina släktingar–

–och få veta
vad som hände i andra städer.

Folk laddar mobilerna
vid en generator...

...bara för att använda dem
som ficklampor.

De är avskurna. Vi känner samma sak –
vi kan fortfarande inte skicka bilderna.

–Såja, gråt inte.
–Inte?

Varför inte? Jag vill hem –
jag vill till jobbet.

Det är synd om staden. Det är synd
om människorna och barnen.

Spelar det nån roll
vem staden tillhör?

Nån roll? Jag vill inte
att staden ska tillhöra Ryssland.

Jag vill inte bo i Ryssland,
utan i Ukraina.

Jag vill inte ha nåt Ryssland här.
Verkligen inte. Inte ett dugg.

Lampan slocknar snart – ta bort handen.
Det är slut på fotogen, så den slocknar.

När vi tittade på artilleribeskjutningen
fick mobilerna plötsligt täckning.

Jag gjorde tiosekundersklipp–

–la tre mobiler på fönsterbrädan
och skickade.

Bomberna regnar över Mariupol
i södra Ukraina.

Staden är helt omringad
av ryska soldater.

Trauma?

Ryssarna säger sig inte skjuta mot
civila. Här är 18 månader gamle Kirill.

Läkarna försöker rädda pojken.
De lyckas inte.

Nionde mars.

Som en sjukdom tar kriget över staden.

Vi är tillbaka
på Akutsjukhus nr 2.

De få renhållningsarbetarna i tjänst
hämtar döda kroppar för begravning.

Jag känner igen det här lakanet.

Det är Ilja, pojken som dödades
när han spelade fotboll.

–Är det svårt?
–Ja. Det är det.

Någonstans bland de svarta säckarna
ligger de andra barnen vi har filmat.

Vad känner du just nu?

Om jag pratar börjar jag gråta,
så jag kan inte det.

Nej, säg vad du känner.

Vad jag känner? Jag vet inte –
vad känner man i en sån situation?

Det måste bara ta slut.
Oavsett vem som har satt i gång det.

Jag förbannar de människor
som ligger bakom det här.

En annan lastbil kommer.
Lik från gatan.

Min hjärna vill glömma alltsammans,
men kameran låter det inte ske.

Chockvågen.

Öronen och huden
känner av tryckförändringen.

Vi gömmer oss i en port
och väntar på nästa attack.

Vi ber att vi inte ska bli träffade.

Varför i helvete är det låst?

Det kommer tillbaka.

–Var släpptes bomberna?
–Där och där.

Vad finns det där?

Vi går högst upp i byggnaden
och ser röken några kvarter bort.

Det är ett sjukhus.

Hitåt!

Kirurgavdelningen – tvåvånings-
byggnaden där BB låg. Skynda er!

–Vilken byggnad?
–Där borta! Gynekologen väntar på er.

–Gå in.
–Vart då?

Vi går.

Är ni från militärsjukhuset?
Det är okej. Jag mår bra.

Vart ska vi gå?

Vart då? Vart ska vi gå?

Bilarna är sönder!

–Lever du? Har du armar och ben?
–Det är synd om mamma!

–Gå in!
–Lugn, lugn. Ingen panik.

Ingen panik! Försiktigt.

–Vart ska vi?
–Ner. Ingen panik.

Lyft högre!

Jag försöker ta reda på
hur många döda och sårade det finns–

–men i kaoset kan ingen svara.

–Vart tar ni dem?
–Till BB nr 2.

–Hur mår ni?
–Va? Bra. Jag mår bra.

Ja, nu går vi. Tack så mycket.

Tredje våningen –
finns det överlevande?

–Filmade ni barnen?
–Ja. Den gravida kvinnan också.

Ni får visa ryssjävlarna.

Polismannen som talar heter Vladimir.
Han vill göra ett uttalande.

Jaha, ska vi köra?

I dag har de ryska ockupanterna begått
ett allvarligt brott.

De har bombat Mariupols centrum.

De har bombat sönder ett BB...
en förlossningsavdelning.

Sen ber han att få göra det igen.

Ryska soldater begår krigsbrott.

Våra familjer, våra kvinnor och barn,
behöver hjälp.

Vårt folk behöver internationell hjälp.
Snälla, hjälp Mariupol!

Vladimir visade stadens enda plats med
täckning, där vi kunde skicka bilderna.

–Vart ska vi?
–Rakt fram! Här.

Utanför en plundrad mataffär
på Budivelnykiv-gatan.

–Flygplan.
–Jävlar. Vi måste gömma oss.

De kan träffa här.

Kom hit.

Flyganfallen pågår ständigt.

–Var slog det ner? Här, va?
–Ja, för fan.

Finns det internet?

Vladimir sa att bilderna från BB
skulle ändra krigets förlopp.

Men vi har sett
så många döda människor. Döda barn.

Hur skulle mer död kunna ändra nåt?

Flyganfall mot Mariupol förstörde
ett barnsjukhus och ett BB.

Konsekvenserna filmades
så att världen kunde se dem.

Förödelse.

Det är den värsta attack
vi har sett hittills.

...den ryska bombattacken
mot ett barnsjukhus i Mariupol.

Attacken skedde
under den överenskomna...

AP rapporterar att man grävt
massgravar för att begrava de döda.

Volodymyr Zelenskyj kallar det
ett krigsbrott.

Det de ryska ockupanterna gör
i Mariupol är rena barbariet.

Tionde mars.

Staden bombas fortfarande.

Nu kan jag också höra
tunga maskingevär.

Ryssarna har alltså gått in i staden.

Vladimir, polisen vi träffade i går,
är med oss.

Vlad! Vlad! Det pågår ett flyganfall.
Kom hit omedelbart!

Kom hit direkt!

Den sista fungerande brandstationen
har förstörts i ett flyganfall.

Jag vet inte om han överlevde.
Vi stannar inte länge på samma plats.

Stadens största universitet
blev också förstört.

Nya sår för varje dag.

–Vad är det som pågår?
–Jag flyttar hem till min fru.

–Vad händer med staden?
–Ni ser ju själv. De skjuter.

Vad ska man säga?

–Varför flyttar ni?
–Mitt hus finns inte kvar.

Det är därför jag flyttar. Vad trodde ni?

–Vad har hänt med huset?
–Det är borta.

De sköt.
Det träffades nog av en granat.

Så ligger det till.

–Vad heter ni?
–Aleksandr.

–I efternamn?
–Ivanov.

–Tack.
–Varsågod.

Jag bodde i Volonterivka.
Nu vet jag inte.

–Hur länge har ni gått omkring?
–Runt fyra timmar.

–Under beskjutning?
–Ja, vadå? De skjuter och jag går.

Vi kör tillbaka för att försöka få
täckning på Budivelnykivgatan.

Det är fortfarande enda stället med nät.

Utegångsförbudet har inträtt,
så Vladimir följer med.

Grabbar – era reportage
har fått spridning.

Det ni gör är jätteviktigt –
ingen skulle veta annars.

Vi kollar nyheter
och pratar med redaktörer.

Ursäkta, vad sa du? Vänta lite.

Den kommer tillbaka. Vänta.

Vänta, vänta.

Den jäveln flyger omkring.

Jag kan höra honom.

Jag tror inte att vi har haft en stund
på hela dan utan bombplan i luften.

Prognosen ser dyster ut.

De har visst tagit
östra sidan av floden redan.

Jag ger dem senaste nytt,
men vi får oroande uppdateringar.

Kvinnorna på BB har gett tragedin ett
ansikte, men deras lidande ifrågasätts.

Ryska företrädare hävdar
att de måste vara skådespelare.

Det är falska nyheter och riggade
inslag. Den senaste förfalskningen...

Förlossningsavdelningen
hade intagits av Azovbataljonen.

De gravida kvinnorna liksom
sjuksköterskorna var redan avhysta.

"Flyganfallet" var
en regisserad provokation.

Till sjukhuset inbjöds
statister och skådespelare.

Först ut med bilderna var den ukrainske
propagandisten Jevgenij Maloletka–

–som jobbar för västmedier.

Det är informationsterrorism.

Vi hoppas att den gravida kvinnan
på båren överlevt–

–så vi letar efter henne
och andra offer på Akutsjukhus nr 2.

Soldater vaktar ingången.

Vladimir säger att vi befinner oss i
den röda zonen. Ryssarna är i kvarteret.

Så han följer med oss.

På våning efter våning
letar vi efter kvinnan.

Det finns ingen förlossningsavdelning,
så vi provar på kirurgen.

Kirurgerna går på knäna
och har ont om smärtstillande.

Ja, ja, ja.

Den här splitterbiten togs ut
ur en patient.

Till sist hittar vi en läkare
som behandlat kvinnan på båren.

Ursäkta – kom det in
en gravid kvinna efter flygräden?

Ja, hon var runt 30 år och förstföderska.
Skadorna var omöjliga att överleva.

Buken var helt söndertrasad,
och blodförlusten var enorm.

Vi gjorde allt vi kunde,
men slutet var ofrånkomligt.

Kvinnan dog,
och barnet dog i livmodern.

När vi tog ut barnet var det dött.

Kvinnan hette Irina. De sa att hon skrek
"Döda mig!" när hon kom in.

Hon visste att barnet var dött.

Andra överlevare finns här.

En av dem har just fött.

En annan tas till en operationssal.

Hon har förlorat en del av foten,
och läkarna är oroliga för barnet.

Vänta! Jag gör det en gång till.

Kom igen, kom igen!

Kom igen! Fötterna!

Kom igen! – Vänta lite.

Ner med huvudet. – Kom igen!

Kom igen!

Så ska det se ut!

Ner med huvudet lite.

Kom igen! Bra, bra.

Jaha...
Vad är det för kön? En flicka!

–Vad har vi för tid?
–Hon måste skrika ordentligt.

Vad är du för en liten en?

Hon var med om bombningen av BB nr 3
och skickades över till oss.

De har utstått så mycket.

Vi har ingen förlossning –
bara en gynekologisk avdelning.

Alla är från trean. Barnen och...

Vill du äta? Du får vänta, sötnos.

Ville du äta? Ville du äta, sötnos?

–Är det flyganfall?
–Ja, förmodligen.

Ut ur operationssalen, allihop!
Var är Dasja?

Vi måste i väg.

Men korridorerna är fulla av människor
som mist sitt hem och sina släktingar.

Vi gick hem till min bror.

Alla var tillsammans...
så det inte skulle vara så otäckt.

Vi gick ner i källaren –
alla barn och kvinnor gick ner.

Det kom en granat,
och vi blev begravda i källaren.

Två barn...gick inte att rädda.
En sjuårig flicka och en femårig pojke.

Vad ska jag säga?
Att jag har varit i helvetet i två veckor?

Jag vet inte vart jag ska fly.

Vem ger oss barnen tillbaka? Vem?

Vi går mot utgången,
men det är för sent.

Enligt soldaterna har en krypskytt sårat
en sjuksköterska framför sjukhuset.

–Vid huvudingången?
–Ja, där i närheten.

Kör. Men vidta
maximala säkerhetsåtgärder.

Kom igen!

Två soldater är fortfarande fast.

–Var är du?
–Han är vid bilen.

Jag ser dig inte!

Jävlar – ambulansen!

Vi tar emot er.

Försiktigt, försiktigt!

På höger hand!

–Från vilket fönster?
–Där är de.

–Från vilket fönster sköt de?
–Snyggt jobbat!

–Berätta vad som hände.
–Ett ögonblick.

–Jag ska bara röka.
–Okej.

–Gå därifrån. Skynda er in.
–Jag har inte sett en enda.

In med er!

Ta inte med barnet ut nån mer gång.
Kom ensam.

Klargör situationen.

Vi hör ett lågt muller.

–En stridsvagn?
–Vet inte. Kanske.

–Såg du den?
–Det är helt otroligt.

Vi springer till sjunde våningen,
till vår utsiktspunkt.

Det är riskabelt – de kan öppna eld
mot sjukhusets övre våningar.

Men vi kan se mer härifrån.

Signalgruppen!
En stridsvagn utanför Sjukhus nr 2.

Jag ser den själv utanför Sjukhus nr 2.

Mittemot kyrkan, där bussarna står.
Stridsvagnar med bokstaven Z.

–Filma, filma!
–Jag ska.

112 till Signalgruppen. Kom!

Signalgruppen! På Kupringatan står
två stridsvagnar till med bokstaven Z.

De kommer närmare.

Utan förstärkning kan inte soldaterna
på nedervåningen stoppa dem.

Då tar ryssarna över sjukhuset.

–De vrider på kanonen.
–Skynda er!

Bredvid kyrkan.

De har säkert kommit
från andra hållet också.

Har de tagit sig igenom?

Zjenja – ducka! Minns du krypskytten?

Vad ska vi göra?
Vi måste skicka alla bilder.

Överlevande från BB. Stridsvagnar
som skjuter mot bostadsområden.

Det finns ingen täckning här,
och vi kan inte ta oss till bilen.

Vladimir säger att om vi blir fast–

–kommer ryssarna att tvinga oss
att säga att allt vi publicerat varit lögn.

Det blir en sömnlös natt.

Febrila tankar på det förflutna, nutiden
och framtiden rusar genom hjärnan.

Jag vill att det här ska ta slut,
men har ingen makt över det.

Mitt minne för mig hela tiden hem,
och tillbaka till kriget.

Om mina döttrar en dag frågar mig–

–hur jag försökt stoppa galenskapen,
det sadistiska förstörelseviruset...

...då vill jag kunna ge dem ett svar.

Det här är en militär insatsstyrka.

Vi satt gömda i sjukhuset hela natten–

–och Vladimir använde det sista
av radiobatteriet till att kontakta dem.

I morse bröt de sig in
på kirurgavdelningen för att rädda oss.

De sa att vi redan befann oss
bakom fiendens linjer.

Här. Här! Lägg dig här!

Vi bär fortfarande sjukhuskläderna vi fått
av läkarna ifall ryssarna skulle gå in.

Kom igen! Snabba er! Rör på påkarna!

Skynda på! Kom, kom!

Roma! Nu går vi.

Roma – visa vägen.

Spring, spring!

Vi springer.

Vi överger läkarna som gett oss tak
över huvudet, de gravida kvinnorna–

–och dem som bor i korridorerna
utan nån annanstans att ta vägen.

Okej, gå, gå!

Ser du ukrainska flaggan?
Ni tre springer till bilen.

Från luften!

Ryssarna tog över sjukhuset
några timmar efter att vi flytt.

De har tagit östra sidan av floden,
utom Azovstal-fabriken.

Och de närmar sig stadskärnan.

De ukrainska styrkorna slår tillbaka,
men de är färre i antal.

Staden håller sakta på att dö,
som en mänsklig varelse.

Dagen vi flydde–

–flyttade insatsstyrkan oss och Vladimir
till en ukrainskkontrollerad stadsdel.

I flera dagar försökte vi ta oss ut ur stan
med allt bildmaterial.

Pappa!

13 mars. Attackerna mot
bostadsområden fortsätter.

Varför?

Pappa... Pappa!

Helvete! Klusterbomber!

Utan information
vet inte folk vem som bär skulden.

–Varför öppnar ni inte korridoren?
–Jag?

–Nej, inte ni!
–Vem bombar oss?

Ryska flygplan.

Vi har sagt: "Få ut barnen!"

–Varför kommer inte brandkåren?
–Brandkåren, ja...

För tre dar sen bombade Ryssland
den enda brandstationen, om ni undrar.

Ja, det undrar vi!

Filma oss! Visa
att den ukrainska armén bombar oss.

–Filma oss!
–Vilka svin är det som bombar oss?

–Nu går vi!
–Jag kommer.

Vladimir upprepar att vi måste ta oss ut.
Men vi har inte minibussen kvar.

Den är kvar vid sjukhuset.

Den som kör oss, våra kameror och
hårddiskar genom ockuperat område–

–skulle ta en risk.

Den 15 mars skickade våra redaktörer
ett meddelande.

"I går kunde några personer åka
med en rödakorskonvoj"–

–"och ytterligare en konvoj åker i dag."

Vi åker
till stadens sista fungerande sjukhus.

Rödakorskonvojen har åkt.

–Vart ska vi ta honom?
–Skynda er, flickor!

Jag önskar att jag kunde göra mer
och stanna längre, men vi måste åka.

En av läkarna ber oss
att följa med till källaren.

Se upp för glaset.

Hitåt.

Det är alla som vi inte lyckats rädda.

Jag kan inte visa ansiktet.
En helt nyfödd.

Det är tungt.

Jättetungt.

Man vänjer sig vid allt–

–men sen på kvällen
får man det inte ur huvudet.

Vi måste komma i fatt konvojen.

Vladimir säger
att han kan försöka köra oss i sin bil.

Jag säger att det är farligt, men han vill
hjälpa till att få ut oss och materialet.

Han hoppas fortfarande att om världen
får se allt som hänt i Mariupol–

–så får hemskheterna
åtminstone någon mening.

Vladimirs bil är skadad av beskjutningen
men fungerar mirakulöst nog.

Vi åker med hans familj.

Vi tar oss igenom
tio mil ockuperat territorium–

–och 15 ryska vägspärrar.

Kamerorna och hårddiskarna
är gömda under sätena.

I gryningen kommer vi äntligen i kapp
rödakorskonvojen.

I går sa jag till en av officerarna
som fick ut oss från sjukhuset:

"Tack för att ni räddar oss."

Han sa: "Tack för att ni berättar
stadens historia."

Men när vi kör i väg tänker jag på alla
människor vars tragedier förblir okända.

Jag kommer att träffa mina döttrar–

–och hoppas att dessa människor
överlever och träffar sina familjer.

Antalet ukrainska flyktingar
närmar sig tre miljoner.

Ryssarna svälter ut Mariupol.

En film från i morse visar 2 000 bilar
som tagit sig ut ur Mariupol–

–genom en humanitär korridor
som Ryssland inte avvisat.

Förfärliga bilder kommer från Mariupol
där dödstalet kan vara uppe i 20 000.

Sedan kriget bröt ut...

–Mariupol har varken el eller vatten.
–Invånarna saknar internetuppkoppling.

Det var en tragedi. Den gravida kvinnan
och hennes ofödda barn dog senare.

Vi känner till grymheterna i Mariupol
tack vare journalister från AP.

De enda internationella reportrarna
på plats–

–gav oss outplånliga bilder från kriget.

AP-reportrarna visade världen
en massgrav i Mariupol.

Smala diken med spädbarnslik.
Journalister från AP har varit där.

Mycket är falskt. Den som vinner
informationskriget, segrar i kriget.

Tror ni verkligen på det här?
Tror ni på vad ni säger?

Översättning: Maria Kapla
Svensk Medietext för SVT