All language subtitles for Das Boot S03E10.sv

Vi kommer inte hinna fram i tid.

–Vi stannar i ytläge.
–Har ni ordnat allt?

Jag vill ha mer pengar. Tror ni
att ni hittar nån annan som klarar det?

Ni känner så klart till konsekvenserna
för inblandning i brottslig verksamhet?

–På vårt territorium.
–Uppfattat.

De grep min bror. Sa att han
var kommunist. Men Da Costa sa...

...att han skulle hjälpa till
om du hjälpte honom.

–Jag ska lösa det där med min make.
–För er och Fannys skull i så fall.

Han hjälpte mig att få igenom
en ny åtgärd hos överkommandot.

–Vad för åtgärd?
–En partimedlem på varje ubåt.

–Jag måste få tala med min far!
–Inte här, det är för farligt.

Förbered för att ta ombord
de överlevande!

Jag känner redan smaken av ölen
du ska bjuda mig på.

–Tror du verkligen att jag kommer hem?
–Så klart!

De här måste du ju ta hem igen.

Meddelande från högkvarteret.

–De exakta koordinaterna kom just.
–Äntligen.

–Sesimbrabukten.
–Vi ska vara där två timmar tidigare.

Vad...? Fördömt! Vad kräver de av oss?

Med den här kursen och hastigheten
har vi än mindre tid för en omväg.

Våra gäster... Vi kan inte ha dem ombord
när vi lastar av guldet.

–Det stämmer.
–Den senaste ordern gällande fångar...

Nej. Jag överger inte nån till havs.

Inte en gång till.

Vem för befälet?

Sisimbrabukten. Dit ska guldet levereras.
Och vi vet när. Det är vår chans.

Tror ni att han har rätt om Da Costa?

Han är girig. Jag är säker på att jag
kan locka honom till mötesplatsen.

–Det kan gå. Men har ni rätt om Weiss...
–Det har jag.

Han känner visst Schröder.
Varför förstärker de spåret?

–Han vill stjäla guldet.
–Och det Gardiner sa?

Weiss får guldet, inget volfram
till Tyskland, vilket tvingar fram fred.

Det kommer inte att hända.

Och det vet ni för att?
Frankrike, Polen?

Jag läser de allierades tidningar.

–Är det sant det som skrivs?
–De går sina egna vägar.

Okej.

–Vad är det?
–De flesta här vill komma undan kriget.

Ni är den enda som försökt
ta sig tillbaka till det.

Här, 3 km från kusten.
Vi har en flotte ni kan använda.

–Ni överger oss?
–Vi ger er en chans.

Hade er fartygschef
gjort detsamma för oss?

För vi färdas...

...emot England...

England.

Åt helvete med det.

Där borta.

Här är det. Där bakom.

Ingen tvekan.

–Hittills inget.
–Fortsätt hålla utkik efter signalen.

Vi går in med högvattnet, men är
så tungt lastade att det ändå blir knappt.

–Varför är det så bråttom?
–Vet inte. – Vi går in med sakta lägsta.

Och sen driver vi med högvattnet.
– Gör klart för överlämning.

Ska ske. – Gör klart
för överlämning i manöverrummet.

Nu är det dags.

Signal.

Hör upp!
Vi är förvisso på neutralt vatten–

–men de kan ta oss som krigsfångar
och beslagta ubåten.

Vi gör vårt jobb, löper ut igen, det är allt.
Ingen beväpning.

De är för tidiga.
Förhoppningsvis hinner Da Costa fram.

Han har rätt i att det är neutralt vatten.
Men ändå...

Bäst att vara på den säkra sidan.

–Klart för att lägga till.
–Klart.

Akterändan ut.

–Ni är sena.
–Vi kom så fort vi kunde.

–Lasten?
–Lösenord.

Naturligtvis. "Danzig".

Lasta allt på lastbilen är ni snälla.

Lasta av.

–Tack för hjälpen, polarn.
–Ingen orsak.

Mig kastade de ut ur flottan för en
skitsak och så tar de in såna där idioter!

Han ska nog sätta flinet i halsen.

De är nästan klara. Da Costa hinner inte.

Det var den sista.

–Alle man ombord!
–Sätt fart.

Inte så bråttom!
En liten belöning för det hårda arbetet.

Med hälsning från Riket.

En öl. Eller ska jag meddela Berlin att ni
inte ville skåla för führerns välgång?

Var inte så blyga. Amiralen bjuder på öl.
Eller dricker ni inte längre?

Så där, ja.

Var inte blyga! Det räcker till alla.

FC beordrar alla att komma.
Det bjuds på öl.

–Gå ni bara, det har ni förtjänat.
–Äntrar upp!

–Och ni?
–Jag tål inte öl.

–Vi kan inte låta lastbilen fara.
–Skål för führern!

De tänker sänka ubåten.

Försvinn! De tänker sänka ubåten!
Döda er!

–Alle man ombord!
–Snabbt!

Vad står på?

Ombord med er!

Sätt fart! Jag täcker er.

Skjut honom!

Ni också, Müller!

Stopp! Ni är inga riktiga ubåtsmän.
Jag är en riktig ubåtsman!

Ni är en skam. Allihop!

För vi färdas emot England...
England.

Spring!

Sänk vapnet.

Kom fram, Forster! Kom fram,
annars skjuter jag skallen av honom.

Stämmer det att ni tänker döda alla
genom att sänka ubåten?

De hade ändå dött snart.

–Ni är inte här.
–Gör klart för att gå till sjöss!

Gör klart för att gå till sjöss!

–Vill ni förklara?
–Jag arbetar på tyska ambassaden.

Jag åberopar min rätt
till diplomatisk immunitet.

Uppfattat.

Tack.

–Det gjorde du bra.
–Det tog ett tag att övertala honom.

Som vi sa,
överenskommet är överenskommet.

–Eller hur?
–Javisst.

Mycket bra.

Mycket bra.

Du verkar mer avslappnad igen.

–Hoffmanns närvaro stressade mig lite.
–Jag märkte det.

Men nu är han
och volframhistorien ur världen.

Berlin ger mig tjänsten jag vill ha.
Så allt förblir som det var.

God morgon.
Jag har goda nyheter till ambassadören.

Guldet för volframet har överlämnats
till den portugisiska staten i morse.

–I morse?
–Trots ett fräckt försök att stjäla det.

–Stjäla det? Vem tänkte stjäla det?
–Herr Weiss på er konsulära avdelning.

–Nu är han död, dessvärre.
–Vi vet ju alla hur kriget till sjöss går.

Herr Gruber. – Fru Gruber.

Vem är ni?

Om en ubåt i dag inte kommer
dit den ska blir ingen förvånad.

–Vad händer?
–Som tur var kunde vi kullkasta planen.

Ni är kvitt en förrädare. Och vi hittade
den skyldige, inte bara till bombdådet–

–utan också till mordet
på en av mina medarbetare.

–Jag trodde att...
–Herr Giese? Nej. En sammanblandning.

Vad tycker Berlin är värst? Att ni
lät er utpressas och bistod fienden...

...eller fotografierna som
gjorde utpressningen mot er möjlig?

Din idiot.

Men ni har tur. Ert goda rykte gagnar
mig, så länge ni gör som jag säger.

Det är fullständigt oacceptabelt!
Jag kräver...

Vi lyssnar.

Utmärkt.

Det här ska göras.
Ni kallar till presskonferens.

Ett gott dagsverke.

Herr Weiss beklagliga död
har satt en elegant punkt för affären.

Och fängslandet av fröken Inês bror
har omprövats.

–För fem guldtackor.
–Slutet gott, allting gott.

Utom vad gäller er. Det är ouppklarat.

Min intuition säger mig att om ni blir
kvar här, riskerar vi mer bekymmer.

Därför...

–Brasilien?
–Första klass.

–Herr och fru Walters?
–De kan överlåtas.

Vi hittade dem bland Weiss ägodelar.
Det är bara att byta namnen.

Ni kan ta någon med er.
Det är er väg ut.

Det är inte alla som får en.

Jag är här.

Jag är här.

Klaus!

Jag har uppfyllt min del
av överenskommelsen.

Våra affärer är avslutade, herr Giese.

Vi stannar i uläge ett tag,
så du kan inta sängläge.

Vad...? Är det allt?

Ska du inte förolämpa mig eller så?

Iväg med dig.

Willi! Du kan inte tro...

Willi?

Willi?

–Luftskott?
–Nej.

Vi är bara ute två dagar till. Vi tar hem
honom. Han får en riktig begravning.

Jag hade velat återvända
med full besättning.

–Att bara förlora en man efter allt är...
–En för mycket.

Det var en meningslös död.

Jag ska skriva ett brev till föräldrarna.

Och berätta vilken duktig kock han var
och hur omtyckt han var av alla.

Är det passande?

Ja, det är det.

Fartygschefen.

Jag kom förresten på en sak...

Till vår fartygssymbol.

Har du någon aning om
vad du har gjort mot mig?

Och din syster? Det krossade vår familj.

Jag har ingen ursäkt.

Förutom att inget spelade någon roll
efter det som hände på ubåten.

Myteri? Dönitz sa inget om det.
Och jag har läst krigsdagboken.

Fast jag förstod i och för sig snabbt
att den bestod av lögner.

–Din uppbördsmaskinist...
–Ehrenberg?

Ja. Han såg mig inte i ögonen
en enda gång.

Vad tänker du om det jag just sa?
Skälet till att du är här.

Din kontaktman är död.

Och amiral Kenton,
som jag litar på, är inte här.

Vad har jag då för garantier?

Vi talar om en kupp.
Det handlar om politik, inte om militären.

–Det är ingen skillnad längre.
–Skulle jag förråda mitt fosterland?

–Bryta min ed?
–Det vore det rätta för en sann patriot.

Forster!

Det här är Hagen Forster, från Gestapo.

Berätta vad ni gjorde
i fosterlandets namn.

Berätta om Frankrike och Polen.

Berätta för honom.

Man...

Den 25 januari 43
förflyttades jag till Polen.

Det judiska området
som jag ansvarade för var medelstort.

Efter att den sista transporten
till lägret hade genomförts...

...fanns cirka tvåtusen judar kvar.

Rationaliseringen av dem
var fastställd.

Enligt en förordning
från 27 februari 1943.

Vad innebär rationalisering?

Vi gick systematiskt till väga.

Från hus till hus. Med ständig koll
på ammunitionstillgången.

Vad menar ni?

–Vad säger han?
–Det vill ni inte veta.

Kvinnor och barn?

Alla.

Hur kunde ni göra något sådant?

–Jag lydde order.
–Nej, det kan ni inte gömma er bakom.

–Det var ni som gjorde det.
–Det var mitt arbete.

Försvinn härifrån.

Sätt fart. Gå. Försvinn, nu!

Förstår du mig nu? Vi måste göra något.
Inte för amerikanernas skull utan för vår.

Nej...

Så du vill offra x antal tusen flottister?

Jag är bara en trött, gammal man.

Vi kan göra det tillsammans. Far?

Hur då?

Jag kommer tillbaka. Jag kommer hem.

Hur ska det gå till?

Jag tackar er för er uppmärksamhet.
Muito obrigado.

Nu har ni hört alla detaljer
i detta märkliga och oväntade öde.

Sonen är återförenad
med sin högt ärade far.

Det är en stor dag
för det Tyska riket och Portugal.

Ni måste vara så lycklig...

–Så ni är kvar?
–Inte länge till.

Vi har gjort det ni ville. Min make
har bekräftat Hoffmanns hjältehistoria.

Tror ni att Berlin går på det?

Det finns goda chanser till det.

Den unge stilige fartygschefen
återvänder till fosterlandet.

Nazisterna älskar såna historier.
De är sentimentala.

Det gör dem också så illvilliga.

Därför gör alla med nåt innanför
pannbenet allt för att undkomma kriget.

Så det var vad det handlade om.
Att återvända till Riket lockade er inte.

Så ni lägger beslag på guldet,
försvinner till Sydamerika–

–och lever ett liv där
som ni tycker att ni förtjänar.

Ni lämnar kvar maken som syndabock
och 50 drunknade sjömän i havet.

–Eller dem kanske ni inte tänkte på alls?
–En moralpredikan av en Gestapoagent?

Dorfmann fick reda på
att ni och Weiss tänkte stjäla guldet.

Kanske ville han vara med, kanske
avslöja er, hur som helst måste han dö.

Ni lät mörda honom och hittade på–

–att han avslöjat en spion och därför
mördats. Och det skulle ha varit Beck.

Sen behövde ni bara en nyttig idiot.

När jag knullade er
var ni inte så fantasifull.

Låg ni med mig för att bedöma mig?
Testa mig?

Vad såg ni för en man?

En som lyder order.
Men sen överraskade ni mig ändå.

Kanske också er själv.
För ni har ju naturligtvis inga bevis.

Det stämmer. Ni har inte smutsat ner er.

Men jag ser gärna att ni tvingas gömma
er undan de allierades bombplan i Berlin.

Fru Walters...

Dönitz har gett order om återgång
till bas och vi låter honom inte vänta.

Jag har väntat väldigt länge på
att få komma hem igen.

Att få vara med min far.
Ni kan inte ana hur lycklig jag är.

–Tro mig, jag...
–Dönitz är förstående.

Storamiralen vet
vilket inflytande Hoffmann har.

Politiskt sett. Och som ni vet
är anklagelserna mot honom borta.

Faktum är att Hoffmann junior är
mer värd levande än död för Goebbels.

I nuläget i alla fall.

Och till dess?

Om anklagelserna stämmer
kanske han lockar fram andra...

...opålitliga element ur reserven.

–Som en skithög lockar flugor.
–Övervakning?

Jag vet en som står honom nära.

Hur nära?

Mycket nära.

Vi är en mycket lycklig familj.

–Då sätter vi igång.
–Tre, två, ett!

Nu kan du inte säga
att du inte hör till längre.

Vad tyst du är, Pauli.

Jag har funderat.

Minns ni att jag sa att vissa saker
inte händer människor som jag?

Det stämmer inte. Det har hänt mig.

Och hur känns det?

Jag vet inte, det är så...
Det är bara för att det är krig.

Kriget är det bästa som hänt mig.

Är det fel att tänka så?

Det är så du känner.

Du är i alla fall ärlig.

Och vad känner ni?

Glad att vara tillbaka.

Det är dags att lära sig simma.

–Laboe i sikte!
–Laboe i sikte!

Ja, äntligen!

–Var är kommendörkapten Lessing?
–Berlin. Nu för jag kommandot här.

Löjtnant Buchner anmäler härmed
att U-949 är tillbaka.

Vi vet allt om ert uppdrag.

–Vad gäller saken?
–Det saknas guld.

Ursäkta?

De portugisiska myndigheterna
saknar sex guldtackor.

Vi levererade allt. Det kontrollerades
både två och tre gånger.

UM, säg till honom
att vi levererade allt guld.

Han är inte fartygschef. Det är ni.

–Men ni är inte misstänkt.
–Stanna.

–Jag vet att mina mannar inte gör så.
–Det får vi se.

Genomsökningen gav inget.

Vi tvivlade naturligtvis aldrig på det,
men var tvungna att vara säkra.

Välkommen hem, löjtnant.

Mina herrar, jag har
några haverier att ta hand om.

Nå?

Vissa officerare uttalade sig defaitistiskt.

Bland manskapet förekom mindre
respektlösa yttranden om partitoppar.

Ordern om hur fångar
ska behandlas missaktades.

Utmärkt, Erdmann.

Skriv ner det och vinnlägg er om
att stava förbrytarnas namn korrekt.

Ska ske.

Framåt marsch!

Se upp mamma, nu kommer vi.

Skål för Willi.

För Willi.

Och för U-949.

Allt vad vi varit med om...

Efter allt vad vi gjort så togs vi emot
som vore vi tjuvar.

När de letade igenom ubåten tänkte jag
att Pauli kanske snott med en tacka.

–Var hittades han?
–I floden. Självmord.

–Jag känner igen honom. Han är...
–Det spelar ingen roll.

Begrav honom med de andra.

Översättning: Gabriella Theiler
Svensk Medietext för SVT