All language subtitles for I famnen på en mördare – Avsnitt 1 - SVT Play - 1920x1080 5846K_2024-01-22_20-48-55

Detta är en sann historia.

Dramatiseringen bygger på omfattande
research, intervjuer och redogörelser.

I FAMNEN PÅ EN MÖRDARE

Till minne av:

Peter Farquhar, 1946–2015

Ann Moore-Martin, 1933–2017

Döda: Maids Moreton,
Buckinghamshire

Hör ni mig?

Bra.

För om jag ska tala,
vill jag att ni lyssnar.

Fundera över de moralkoder
och kristna principer vi följer–

–som fromma troende
på Guds heliga ord.

Jag vill att vi reflekterar över budorden.

Jag tänker specifikt på ett.

Kan någon gissa vilket?

Det rimmar på...

...du skall icke skräpa.

Klockan är sju, fredag den 18 juni.
Rubrikerna:

I Bryssel har man inte lyckats enas
om en ny EU-kommissionsordförande.

Mataffärer anklagar regeringen för
chocktaktik gällande salthalt i mat.

Under sina många år som engelsklärare
och chef för vår engelska institution–

–har han varit en fundamental,
central del av skolans liv.

Såväl det akademiska som det
kulturella, pastorala och andliga livet.

Det är fint att se
så många gamla stoiker här.

Så många vars liv har förändrats.

Så många som har fängslats–

–uppmuntrats, entusiasmerats
och inspirerats av honom.

Så många som genom hans
engagerade undervisning har funnit–

–en livslång kärlek till poesi,
litteratur, musik, teater, filosofi–

–och till Kristi ord.

Så många här har burits upp
av hans varma och stöttande vänskap.

Och ja, det måste sägas,
av hans bitande reprimander–

–om man inte uppfyllde hans höga krav.
Samma krav han ställde på sig själv.

Och hans tillrättavisning
glömmer man aldrig.

Han säger att han drar sig tillbaka,
men det har jag svårt att tro.

Han har aldrig varit tillbakadragen.

Han ska hålla tal, och av ren princip
kommer det att vara långt bättre än mitt.

Stoiker, gamla och nya–

–visa er uppskattning
för mr Peter Farquhar.

Jag sa inte att ni skulle sluta.

–Jag såg just min bror.
–Javisst.

Hallå!

Så underbart!

–De är glada att bli av med mig.
–Inte alls!

–Mamma och pappa hade varit stolta.
–Mamma, ja. Pappa...

–Det vore första gången.
–Han hade varit stolt.

–Skål för dig, Peter.
–Skål.

Tack.

Den muslimska världens hjärta
sedan korstågens tid: Kairo.

Tack, Andrew.

Sover du?

Det är som vanligt, några timmar.
Sen ligger jag vaken.

Jag försöker skriva, men slösar timmar
på min patetiska vana.

–Webbsidorna.
–Det är inte porr. Aldrig porr.

–Det sa jag inte heller.
–Jag är inte intresserad av det.

Jag gillar inte...kladd.

–Till och med min avvikelse är patetisk.
–Du straffar dig själv så hårt, Peter.

Du gör dig själv illa.

Sömnlösheten är inte så farlig. Det finns
mycket att göra. Jag skriver en ny bok.

University of Buckingham har bett mig
gästföreläsa. Romantikerna. Fullt upp.

Dina undanflykter brukar vara subtilare.
Det där var som en tegelsten i huvudet.

Jag borde straffas.

Jag tittar, suktar, åtrår och begär.
Jag är ett eländigt Kristi vittne.

Tror du att Kristus vill
att du ska vara ensam och olycklig?

Skulle han förkasta dig om du hade
en kärleksfull relation med en man?

–Kyrkan skulle det.
–Men skulle Kristus det?

–Det är irrelevant.
–Hur så?

För jag tror inte
att någon kan älska mig.

På det viset.

Det är inte möjligt.

Istället för känslomässig samhörighet
finns ett svart hål.

Hur jag önskar
att Herren skulle hjälpa mig.

Men om det är hans plan...

...må det så vara.

"Inget läte är falskt"...

..."som klingar"...

..."så av liv."

Vem har sagt det? Någon?

Ja? Nej?

På universitetet får ni inte stryk bakom
cykelboden för att ni svarar läraren.

–Ja? Nej?
–This lime-tree bower, my prison.

–Coleridge.
–Ja! Tack.

"Inget läte är falskt
som klingar så av liv." Inget läte.

Vi ska tala om varför det påståendet
är så uppviglande–

–och att det kan sägas karakterisera
de romantiska idealen.

Det kommer att bli skoj! Jag lovar.

Vad fanns före romantikerna?
Gamla, hämmande konstformer.

Men här kommer omstörtarna!

Romantikerna, med en omättlig längtan.
De vill veta vad det betyder att leva–

–i vår gröna, vackra och förfärliga värld.

–Ursäkta att jag är sen.
–För all del.

Vi diskuterar vad som karakteriserar
de romantiska idealen.

–Ingen lag utom konstnärens känsla.
–Ja! Bra.

Känslan är konstnärens lag. "Inget läte
är falskt som klingar så av liv."

Betänk dessa principer
medan vi läser Kubla Kahn –

–och talar om opium,
feberdrömmar, glittrande rännilar–

–och en kvinna
som skriar efter sin demoniske älskare.

Det väckte dem.

Min första lektion.
Trevlig grupp, om än något tyst.

Förutom en begåvad, entusiastisk pojk,
Ben Field.

En förtjusande ung man.

SPARAR

–Om du hjälper mig får du stryk.
–God morgon, Liz.

Men dörren kan du öppna.

Tack.

Nej!

Stackars Christine. Det är inte rättvist
att behöva bo i det här fängelset.

Hem kommer man inte. Hemmet är sålt
för att betala för fängelset.

–Härifrån kommer man bara i en kista.
–Det är inget fängelse.

De vill kontrollera oss äldre.
Låsa in oss. Tömma oss på tillgångar.

Det skrämmer mig.

Att vara hjälplös.

–Jag är livrädd.
–Jag med.

Men det är inte ute med oss än.

–Mr Farquhar? God dag.
–Säg Peter.

Vilken trevlig överraskning.
Vad gör du här?

Jag tittade på kyrkan.
Jag tycker om att titta på kyrkor.

Det gör jag också.

Så där.

Jag har läst din bok.
Mellan pojke och man.

–Jag tyckte mycket om den.
–Gjorde du? Det gläder mig.

Jag skriver. Dikter.

Du skulle inte kunna,
om du har tid och lust...

Jovisst.
Jag läser gärna dina dikter, Ben.

Var snäll.
Jag har inte visat dem för någon.

–Jag har inte sett dig bära det där förut.
–Jag...

Min flickväns son
har inlärningssvårigheter.

Han tar gärna tag i saker
som inte sitter fast.

Jag kan uthärda mycket för Kristus,
men jag drar gränsen vid strypning.

–Vilken kyrka går du till?
–Jag söker. Jag har inte hittat hem än.

Jag är lekmannapredikant i St Mary's.
Kom dit.

Gärna. Tack så mycket.

Du hjälper till med din flickväns son.
Det är omtänksamt.

Han är en fin grabb
och jag tycker om att hjälpa människor.

–Du då? Har du en partner?
–Jag har aldrig gift mig.

Nej, jag undrade om du har en man
att dela livet med.

–Är det så uppenbart?
–Nej då.

Du är väldigt observant.

Svaret på din fråga är nej,
jag är ensamstående.

Så synd.

Det är så vackert här.

–Så fridfullt.
–Lite för fridfullt ibland.

Jag funderar på
att ta emot inneboende igen.

Jag kan nog hjälpa dig med det.

Vi ska nog komma överens.
Här. Över och under.

Jag tog med en sorts inflyttningspresent.

Oj! Det här verkar vara
något alldeles extra. Tack.

Det var det sista.

Jag tänkte beställa kinamat för att fira.
Kom och välj vad ni vill beställa.

Jag öppnar en flaska vin också.

–Inte illa.
–Det här huset...

–Han har fan inte rört det sen 70-talet.
–Svär inte, Martyn.

–Förlåt.
–Vet du vad vi måste göra?

–Vadå?
–Vi måste skaffa en tjej åt dig.

Men först... Friterad anka.

–Vill du ha ris, Peter?
–Ja tack.

Ganska gott. Inget speciellt,
men det är mitt vanliga ställe.

–Så där.
–Tack så mycket.

Skål!

Nej tack.

"Låt mig bittida förnimma din nåd,
ty jag förtröstar på dig."

"Kungör mig den väg som jag bör
vandra, ty till dig upplyfter jag min själ."

"Rädda mig från mina fiender, Herre."

–Trevligt att träffa dig.
–Han blir nog en av oss.

–Ett nytt ansikte. Så trevligt.
–Tack.

"Jag såg Mord där på min väg.
Han bar en mask, som Castlereagh."

"Slät i synen, blicken hård,
med hundar sju uti sin vård."

"Feta var de alla sju,
och det var helt begripligt ju."

"För var och en fick då och då,
ett mänskohjärta att tugga på."

Han är en begåvad poet. En ordsmed.
Utvecklat intellekt, en mogen intelligens.

Hans avhandling
är sannerligen mycket bra.

Han vill bli pastor. Han är precis
den sorts unga man kyrkan ropar efter.

–Peter. Din mat kallnar.
–Ska jag hålla tyst?

Han vill bara ha efterrätt.
De har äppelpaj med glass.

Eller vaniljsås. Eller både och.

Det är fint att du har fått en god vän.

–Det är ingen här.
–Vi har stället för oss själva.

Titta där.

Underbart.

Vilket vackert arbete. Abraham.

Det här är nog äldre.

Den där manteln.

Så vackert.

–Så där.
–Perfekt.

Bra.

För inte alltför längesen hade jag
aldrig trott att en sån här dag var möjlig.

–Varför inte?
–Jag hade en mörk period.

–En fullständig frånvaro av ljus.
–Det förstår jag. Bättre än du kan ana.

–Är det bättre nu? Är du mer hoppfull?
–Ja.

Det är tack vare dig.

–Det tror jag inte.
–Jo, det är det.

Du har förändrat allt för mig.

–Jag har lämnat min flickvän.
–Varför?

Jag var inte uppriktig mot henne.
Jag ville inte längre.

För jag har fått känslor för någon annan.

–Jag har skrivit en dikt till dig.
–Jaha!

Nej, läs hemma. Jag kan inte sitta här
när du läser, ifall du inte tycker om den.

–Läs den hemma. Lova.
–Jag lovar.

Dikten är...

...magnifik.

Den sjunger, Ben.

Dina ord...

...sjunger.

Det går bra.

Tack.

Vilket ljus! Det är helt fantastiskt!

Det här är min favoritplats.

Jag...

...ville ta med dig hit
för att berätta någonting.

Ja?

Jag har blivit kär i dig, Peter.

Vad?

Jag älskar dig.

Av hela mitt hjärta, med allt jag har.

Med allt jag är älskar jag dig.

Jag vågade inte tro det.

Peter Anthony Scott Farquhar.

Kan vi trolova oss?

Förbinda oss till varandra,
kropp och själ.

Ja... Ja. Ja.

Jag älskar dig också. Ja!

Tack.

Tack! Tack, tack, käre Herre.

Tack!

–Andrew.
–Peter.

–Det här är Ben.
–Ben.

–Trevligt att träffas.
–Detsamma.

Peter, överlämnar du dig till Ben?

Lovar du att ära, vårda och älska honom
så länge du lever?

Ja.

Ben.

Överlämnar du dig till Peter? Lovar du
att ära, vårda och älska honom...

–...så länge du lever?
–Ja.

Knäböj.

Må Gud i sin rikliga nåd välsigna er–

–och må hans helighets ljus
bringa er omätlig glädje.

Ni kan resa er.

Jag har aldrig haft en dubbelsäng.

–Så du är oskuld?
–Jag har knappt ens blivit kysst.

Jag har tänkt så mycket på det här,
men nu är jag rädd.

–Väldigt rädd.
–Det är klart. Ja, det är klart.

Jag vill inte ha sex.

Berätta vad du vill.

Jag vill omfamna och bli omfamnad.

Såja.

Kom hit.

Kom, Rosie. Vi ska gå till parken i dag.

Frukost på sängen?

–Du skämmer bort mig.
–Jag tänker passa upp på dig.

–Det vill jag inte.
–Synd, du har inget val.

Vem är damen nedåt gatan?
Hon har en liten hund.

Det är Ann Moore-Martin.
Hennes hund heter Rosie.

–Hur så?
–Jag är nyfiken på mina nya grannar.

–Ska Martyn fortsätta bo här?
–Varför inte?

Är han inte lite i vägen?

Och jag skulle kunna ha hans sovrum
som arbetsrum.

–Jag kan inte bara slänga ut honom.
–Inte genast.

Men i framtiden,
kommer vi att vara tre eller två här?

Du måste ha en vän som vill ta honom.
Han är lätt att komma överens med.

Din vän Liz, kanske.
Hon bor väl ensam?

Jag kan fråga, men inte än.

–Det är lite hårt mot stackars Martyn.
–Javisst. Något att fundera på, bara.

–Stilig nog?
–Jag skulle ge dig ett jobb.

Jag skulle ge dig vad som helst.

God morgon. Jag heter Ben.

–God morgon, Nick. Hur är det?
–Bra.

"Vad jag nu säger er är ett mysterium:"

"'Vi skall inte alla dö,
men vi skall alla förvandlas.'"

God dag.

Jag heter Ben. Jag är ny här.
Hur mår du i dag?

"I ett nu, vid den sista basunens ljud."

"Ty den kommer att ljuda, och då
uppstår de döda i oförgänglig gestalt."

Det är så här uppståndelsen gäller oss.

Om vi tror
på vår Herre Jesu Kristi uppståndelse.

–Det är verkligen jättegott, Peter.
–Ben har lagat det.

Jaha!

Han kan laga mat och skriva poesi!
Någon tursam flicka får en fin make.

–Ben bor här nu.
–Har den andre pojken flyttat ut?

Nej, Martyn bor kvar,
och nu bor Ben här också. Med mig.

–Vad menar du, "med dig"?
–Jag menar med mig, Ian.

Jag har aldrig dolt min läggning.
Ben och jag är tillsammans.

Vi är trolovade.

Han kunde inte komma till kyrkan, men
lagade ändå lunch, för det är sån han är.

Och en sak till...

Jag har ändrat mitt testamente
med tanke på vår relation.

Han är primär testamentstagare.

Inte nu, Ian.

–Har du blivit galen?
–Jag hämtar lite vatten.

Mitt hus, mina pengar.
Jag lämnar dem till vem jag behagar.

Jag struntar i pengarna.

–Det är du och den där mannen...
–Han heter Ben!

Vad ska folk säga?
Ni kan inte vara trolovade.

Jo då. Trolovade och välsignade.

Men inte gifta, för det är inte tillåtet.
Och oroa dig inte.

Vi är intima, men lever i avhållsamhet,
för det måste vi. Vi kan ju inte ha sex.

–Jag vill inte höra några detaljer.
–Nej, för du vet ingenting om mitt liv.

Fråga inte, berätta inte.
Låtsas att män som jag inte finns.

Du kan inte föreställa dig
hur mitt liv var före Ben.

Men jag vill att du föreställer dig det, Ian.

Jag vill att du föreställer dig
min fullständiga förtvivlan.

Du kan stå med Sue inför Gud, gifta dig,
få barn, och kyrkan är er bevågen.

Ditt liv är fullt, men jag...

Jag måste leva orörd, oälskad,
och leva bara en bråkdel av mitt liv–

–och det i kval,
ensamhet, självhat och sorg.

Men Ben har väckt mig till liv, Ian.

Jag älskar och är älskad.

Jag vill bara att du är lycklig.

Det är allt jag vill.
Jag vill bara att min bror är lycklig.

–God morgon, Ben.
–God morgon, Ann. – Och Rosie.

Hon blir svartsjuk om jag pratar
med någon annan. Hej då.

–Den är klar.
–Vi måste fira i kväll.

Det är inte rätt...

Nej.

Det är flugor här.

Var är...?

–Det är surrande flugor här.
–Peter?

Och...

...isen, jag var där. Isen var...

–Hur mår du?
–En fluga.

Det finns inga flugor här, Peter.
Vill du kanske sätta dig?

–Nej, det är bra.
–Sätt dig.

–Jag ringer Ben.
–Flugorna. Ljuset. Det är...

–Jag ringer Ben.
–Ja.

Jag sover inte.

–Vad sa läkaren?
–Det är ingen infektion.

Så det är något annat.

Han remitterar mig till en neurolog.

Det gör mig ganska dyster,
om jag ska vara uppriktig. Riktigt dyster.

–Ska jag muntra upp dig?
–Gärna.

Den är fantastisk. Den är så bra.
Jag kunde inte lägga den ifrån mig.

Menar du det?
Ska jag skicka den till förlag?

Det tar evigheter. Ge ut den själv.
Det är enkelt. Jag kan hjälpa dig.

Bjud in folk. Lansera den vid ditt gamla
universitet. Bjud in det gamla gänget.

Det låter bra.

Käre Martyn. Du är så vänlig.

–Du ser bättre ut.
–Ja.

Ben!

Är du här? Ben?

Martyn? Martyn, är du här?

Hallå? Kan någon...hjälpa mig, snälla?

Hjälp mig, någon.

De hittar inget fel
på vare sig hjärna eller ryggrad.

Men det fortsätter att hända.

Vi är så ledsna att du måste gå igenom
det här. Det är fruktansvärt.

Finns det något vi kan göra?

Jag blir omhändertagen, dygnet runt.

Jag behöver inte lyfta ett finger.

–Berätta vad specialisterna säger.
–Självklart.

–Har Peter alltid druckit mycket?
–Peter?

–Nej.
–Aldrig. Inte vad vi har sett.

Snälla, säg inget. Jag vill inte att han tror
att jag går bakom ryggen på honom.

–Jag är glad att du är här.
–Givetvis.

Tack.

Jag kommer strax.

Det var så hemskt! Hon var så rädd.

Min stackars lilla Rosie.

Titta.

Här är den.

Jättefint, Martyn.

–Jag charmade kökspersonalen.
–Så klart.

Du kommer inte att hinna äta när du
pratar med alla. Du behöver något.

Skynda dig, så att du inte
står och tuggar när folk kommer.

Det ser jättebra ut.

Mår ni bra, mr Farquhar?

Jadå.

Peter? Mår du bra?

Peter?

Ingen fara, det är jag. Det är jag.

–Hur står det till?
–Peter? Peter?

Prata med mig. Det är Ian.

Ingen fara.

Ben?

–Vad har hänt dig?
–Du.

–Du attackerade mig.
–Jag skulle aldrig...

Du kissade och bajsade på golvet
och onanerade på mina kläder.

När jag försökte hindra dig
gav du dig på mig.

–Omöjligt!
–Vi har städat. Det var ett rejält jobb.

Jag är så ledsen. Förlåt mig.

Jag vet inte vad som händer med mig.

–Jag måste be Martyn om ursäkt.
–Han är inte här.

Var är han? Jag förstår inte.

Han hyr in sig hos Liz.
Han flyttade i går efter boklanseringen.

Han hjälpte mig städa och stack.
Jag klandrar honom inte.

Hos Liz?

–Peter, du organiserade det.
–Jaha...

Jag är så ledsen. Förlåt mig.

Förlåt att jag sårat dig. Jag är förfärad
över att ha gjort så vedervärdiga saker.

–Det är inte ditt fel.
–Förlåt.

–Jag måste resa bort.
–Lämna mig inte.

Jag lämnar dig inte.

Det är för jobbet. Utbildning.

Jag måste hitta en plats åt dig.
Jag kan inte lämna dig ensam här.

Jag ska ringa några samtal.
Jag kommer upp med en kopp te.

Ditt stackars ansikte.

–Jag är så ledsen.
–Det gör inget.

Jag är övergiven.
Kristus har vänt sitt ansikte ifrån mig.

Jag är förlorad.

–Är du klar?
–Ja.

Då så.

Jag sms:ar varje dag.

Morgon och kväll.

Jag trodde att vi skulle få mer tid
innan jag blev gammal och sjuk.

Flera år.

God morgon, Peter. Har du sovit gott?

God morgon, Peter. Har du sovit gott?

Ja, det har jag. Tack.

–Har symtomen bara försvunnit?
–Ja! Jag kan tänka och gå.

Jag åker härifrån, och inte i en kista.

Jag går ut i detta nu. Jag sänder live!

Underbara nyheter! Vi var så oroliga.
Vi hämtar dig, så äter vi lunch.

–Välkommen tillbaka.
–Vi ses snart.

Han överlever oss alla.

Kära Ann. Så tråkigt att höra
om Rosie. Kram och böner, Ben.

Den andra omgångens sista plats
går till det lag som vinner i kväll.

Lagen förlorade sina första matcher–

–men tack vare höga poäng
får de en ny chans att kvalificera sig.

Peter?

Peter?

Jag tänker inte tala om vad ni ska tycka.

Men om man vet vad som är rätt
måste man handla därefter.

Jag är bunden av Skriften.
Mitt samvete är fångat av Guds ord.

Här står jag.

Amen.

Hallå?

Nämen hej, Ben.

Översättning: Rosanna Lithgow
Svensk Medietext för SVT