All language subtitles for Hitchcock.Truffaut.2015.1080p.BluRay.x264.AAC5.1-[YTS.MX]

Varför står sig Hitchcock-filmer?
De känns inte omoderna.

Jag har inte svaret.

Det är nog för att de är så rigorösa.

De är inte knutna till
en specifik period.

De är bara gjorda
i förhållande till dig.

Min pappa var en stor filmfantast.
Han hade boken i sitt bibliotek.

Han visste att jag ville bli filmare
när jag var sju och föreslog den.

Jag minns att jag bläddrade i den.
Jag måste ha läst delar av den.

Som Oskar Homolka-sekvensen
från "Fåglarna sjunga 1.45".

Han lägger ut klippmönstret.

Det är inte ens en bok längre.
Det är bara en hög papper.

Det var en pocketutgåva, så det är...
Den sitter ihop med ett gummiband.

1966 gav Fran? Cois Truffaut ut
en oumbärlig bok om filmskapande:

En serie samtal med Alfred Hitchcock
om hans karriär, film för film.

Den gav mig en inblick i
filmskapandet som jag hade saknat.

En regissör talade om sina verk-

- men på ett fullständigt
opretentiöst vis, utan uppblåsthet.

- Påverkar drömmar dina filmer?
- Dagdrömmarna, förmodligen.

Det övergick till
akademiska samtal om konstformen.

Truffauts bok var den första...

...där man kände...
att de talade om hantverket.

Det var otroligt fascinerade hur
två människor från så olika världar-

- men med samma arbete,
talade om saker.

Det var inte bara det att Truffaut
skrev en bok om Hitchcock.

Boken är en avgörande del
av hans livsverk.

Den förändrade folks uppfattning
om Hitchcock för gott.

Man började ta Hitchcock
på större allvar.

Den allmänna uppfattningen...

...och det klimat som rådde då,
var översitteri, som vanligt-

- från etablissemangets sida
om vad seriös film var.

Så den var revolutionerande.

Boken radikaliserade oss
som filmmakare.

Det var som om någon sa:
"Ja, vi kan ta till oss det här."

1962 var Hitchcock 63 år gammal.

Han var ett känt namn på tv
och ett varumärke i sig själv.

Han var redan känd
som spänningens mästare-

- skrämde vettet ur publiker
världen över med "Psycho"-

- och kullkastade vår föreställning om
vad en film var.

I det här huset utspelade sig
de mest förfärliga händelser.

Låt oss gå in.

Han hade just avslutat
sin 40:E långfilm, "Fåglarna."

Truffaut, hälften så gammal
som Hitchcock, hade gjort tre filmer-

- men var redan en internationellt
erkänd och prisad filmare.

När jag presenterade film i New York
frågade man om min favoritregissör.

Namnet Hitchcock överraskade dem.

Truffaut skrev till Hitchcock och
föreslog en rad djupgående samtal-

-om Hitchcocks samlade verk.

Alla kommer att vidkänna att Alfred
Hitchcock är världens bästa regissör.

Kära monsieur Truffaut.
Ert brev gjorde mig tårögd.

Jag är så tacksam över er hyllning.

Kära mr Hitchock. Det gläder mig...

Vi hade träffats i Paris-

- och han gick med på
en veckolång intervju.

För Truffaut var boken om Hitchcock
lika viktig som en av hans filmer-

- och krävde lika mycket tid
och förberedelser.

Jag åkte till Hollywood med en tolk,
min medarbetare Helen Scott.

Vi bodde på Beverly Hills Hotel. Vi
åkte dagligen till Universal Studios-

- satte oss ner med myggmikrofoner
och talade om film hela dagen.

Mötet dokumenterades av den store
fotografen Philippe Halsman.

Hitchcock och Truffaut.

De kom från olika generationer,
olika kulturer och de arbetade olika.

Men båda levde för och genom filmen.

Jag har ett visuellt sinne.

Hitchcock föddes med filmen.

Ansikten finns inte.

Det existerar inte
förrän ljuset belyser det.

Linjer finns inte.
Det är bara ljus och skugga.

Funktionen av den rena filmkonsten-

- som vi vet, är tre eller fler filmer
tillsammans, som skapar en enda idé.

Hitchcock var utbildad ingenjör,
men började jobba med reklam.

Där började jag designa textskyltar
som hörde till stumfilmen.

Sedan scenografi, manusskrivande
och produktionsuppgifter.

"Skulle du vilja regissera en film?"
Jag svarade:

"Det har jag aldrig funderat på."
Jag var 23 år.

Min fru blev min assistent.

Vi var inte gifta än,
men vi levde inte i synd heller.

Hitchcock hade flera nära medarbetare
men ingen viktigare än Alma Reville.

Ibland listades hon som medverkande,
ibland inte-

- men Hitchcock rådfrågade sin fru
om alla filmer han gjorde.

I "The Lodger" begagnade jag mig av
en stil för första gången.

Han gjorde glasgolv för att visa
hur folk gick i lägenheten ovanför.

Han leker med...

...alla de saker som gör film rolig-

-och magisk. Tricken med den.

Han tog sig an många filmer
på ett konceptuellt vis.

Han kunde få en idé
till ett helt nytt arbetssätt.

Hans sinne var fullt av idéer. Därför
refererar vi ständigt till honom.

- Polisen kommer när som helst.
- Jag är vansinnigt rädd.

- Har du varit en dålig kvinna?
- Inte dålig, men...

Men du har legat med män.

Han regisserade
den första brittiska talfilmen.

- Alice, skär en skiva bröd åt mig.
- I Chelsea kan man inte använda kniv.

Och 1934 gjorde han
den första rena Hitchcockfilmen.

Sankt Moritz blev startskottet för
"Mannen som visste för mycket".

Vi tillbringade vår smekmånad där.

GIFTA I CHURCH OF ORATORY

GARANTERAD 2500 DOLLAR
PER VECKA

Och givetvis kallade Hollywood.

Jag drogs inte
till Hollywood som plats.

Det intresserade mig inte.
Jag ville bara in i studion.

Tack vare Amerika kunde han
verkligen bli Alfred Hitchcock-

- och tack vare Hitchcock
kunde den amerikanska filmen-

-jag drömmer om förnyas.

Hitchcock gjorde några av
sina bästa verk under 1940-talet.

Men på 50-talet lyfte han.

- Jag har ett mord på mitt samvete.
- Det är inte mitt mord.

James Stewart
i en berättelse om en romans-

- följd av skräcken
av en fasansfull hemlighet.

Se, John. Håll dem. Diamanter.

BLODISANDE
HITCHCOCK-SPÄNNING!

BARA HITCHCOCK KAN VÄVA
DETTA SNÅRIGA NÄT AV FASA

Han kastade en förtrollning
med 50-och 60-talsfilmerna.

Det är en speciell, välsignad tid för
mig, för jag såg dem när de kom ut.

MANNEN SOM VISSTE FÖR MYCKET

Truffaut började som kritiker
på 50-talet.

Han arbetade på den stora franska
filmtidskriften Cahiers du Cinéma.

För skribenterna där,
som blev nya vågens filmmakare-

- var Hitchcocks storhet
som konstnär självklar.

Nu medger vi att en Hitchcockfilm kan
vara lika viktig i konsthistorien-

- som publiceringen av en bok av Gide
eller Aragon.

Innan de gjorde egen film
inrättade kritikerna filmens nya gud:

Den sanna konstnären, regissören.
Skribenten som skrev med kameran.

"Auteur."

Politique des auteurs
säger att individen är allt.

Inte att alla Hitchcockfilmer är bra
eller alla Delannoyfilmer dåliga-

- men att Hitchcocks sämsta filmer
är intressantare än Delannoys bästa.

Så det är en deklaration
av individualism.

Nya vågen är det ögonblick
då filmkonsten blir självmedveten.

När unga cineaster säger:

"Film är en konst
och vi är konstnärer."

Att vara individuell konstnär
innebar att man var självutlämnande.

Man la hela sin själ i sin film.

Alla sina rädslor, all besatthet och
alla fetischer. Som Hitchcock gjorde.

Alla tillsammans: Dra!

Han funderar över vad som skrämmer
honom så pass att det attraherar.

Han nöjer sig inte bara med skräck.

Han fascineras över vad som skrämmer,
tills det inte är någon skillnad-

- mellan att skaka av skräck
och skälva av kärlek.

Hitchcock berättade ofta om när han
som liten skickades till polisen.

Han låstes in i några minuter
som ett symboliskt straff.

Han sa att det ledde till
en livslång rädsla för polisen.

Men Truffaut fängslades på riktigt.

Han överlämnades till polisen av
sin far och sattes i ungdomsfängelse.

Händelsen finns med i hans
självbiografiska första spelfilm.

Barndomen är en smärtsam ålder-

- då misstag är förbjudna och
varje snedsteg leder till katastrof.

Truffaut var obändigt hängiven
frihet. Temat finns i alla filmer-

- och det fick honom att söka en annan
far. En far som skulle befria honom.

Han fann filmkritikern André Bazin,
som i praktiken adopterade Truffaut-

- och tog honom till
Cahiers du Cinéma.

Han fann Jean Renoir
och Roberto Rossellini.

Och han fann Hitchcock. Hitchcock
hade frigjort Truffaut som konstnär.

Truffaut ville frigöra Hitchcock
från ryktet som lätt underhållare.

Det var på den grunden
de startade sina samtal.

Låt mig se om bandet rullar.

Har du börjat?

Rullar vi nu? Bra.

Vi är i sändning.

Din sorts film...

Folk gillar dem, men låtsas...

...att de inte blir lurade.

De tar motsträvigt emot sitt nöje.

- Ja.
- Jag menar inte underhållning.

De sitter så klart där och säger:
"Visa mig."

De räknar med förväntan.
"Jag vet vad som händer." "Gör du?"

Den här sortens film är populär hos
publiken, men kan irritera kritiker-

- på grund av din nonchalanta
inställning till rimlighet.

Ja, men rimlighet
för rimlighetens skull...

...har ingen funktion.

Du kanske inte
eftersträvar osannolikhet-

- men du undviker det inte,
om det fyller en funktion.

- Jag brukar säga: "Logik är trist."
- Det är sant.

SKILLNADEN MELLAN
"ÖVERRASKNING" OCH "SPÄNNING"

Kan spänning definieras?

Finns det
många olika sorters spänning?

Folk tror, något naivt-

- att spänning är att vara rädd.
Vilket är fel.

Nej. I filmen "Olovlig kärlek"...

...friade en ung man till en kvinna.

Hon svarade inte, utan sa:

"Jag ringer dig
när jag är tillbaka, vid lunchtid."

Allt jag visade
var växeltelefonisten.

Den flickan känner spänning.

Och på slutet är hon lättad-

-för spänningen var över.

Kvinnan sa ja till honom.
Spänning innebär inte alltid rädsla.

Nej, det är inte nödvändigt.

Han talar kontextuellt om vad en
regissörs arbete verkligen innebär-

-på dess mest grundläggande nivå.

Bildens storlek
är känslomässigt väldigt viktig.

Man arbetar med rymd.

Man kan använda rymd dramatiskt.

När flickan sjönk ner
på soffan igen...

...höll jag kameran tillbaka
och använde rymden-

-för att visa på den tomhet...

...hon ryggar undan ifrån.

Om man har en viss kunskap om-

-färg, design och ljus-

-handlar regi om tre saker:

Man redigerar beteende över tid-

-och gör snabba stunder långsamma-

-och gör långsamma stunder snabba.

Det är ett synnerligen allvarligt
tillfälle. Jag lämnar över till...

Expansion av tid är något
som ofta återfinns i dina filmer.

Ja, det är det filmen är till för.

Att antingen krympa tid...

...eller sträcka ut den,
hur man vill.

Mycket intressant.

Hitchcock var mästaren, en skulptör-

- av stunder
som för en igenom en sekvens-

- eller riktar ens uppmärksamhet genom
att förlänga eller pressa samman tid.

Det finns stunder
då man måste stanna tiden.

Jag hade den upplevelsen
i min första film, "De 400 slagen".

Ett barn som skolkar ser sin mamma
med en man som inte är hans pappa.

Förklara i detalj vad som hände.

Vi följde de skolkande barnen
när de går på stan.

Klipp till mamman innan hon upptäcks?

Hon såg inte honom.
Hon tittade inte på barnet.

Sen ser man mamman när hon ser dem.

Rent berättarmässigt, vad var syftet?

Syftet var att visa
att de såg varandra.

- Hon säger: "Han såg mig."
- Jag hoppades att de inte sa något.

Truffaut är ingen stilist.
Det är inte hans grej.

Han filmar vackert,
men det är aldrig poängen.

Din fegis. Du är rädd.

Något han lärde sig av Hitchcock
var koncentration och hastighet.

Skillnaden är att Hitchcock har-

- en matematisk känsla för
hur sekvenser ska konstrueras.

Hitchcock är en teoretiker
gällande rymd.

Hos Hitchcock är det visuella
så uttrycksfullt och precist.

Där finns mycket att lära.

Han sa: "Jag är inte närvarande vid
inspelningen. Jag ser det på duken."

Det är nyckeln till Hitchcock.
Han ser filmen inom sig.

Jag tror att bilderna bara kom till
honom och han ifrågasatte det inte.

Man upplever aldrig att han
känner sig osäker inför en tagning.

Man ifrågasätter honom aldrig.
Allt fungerar perfekt i hans värld.

Man måste vara väldigt försiktig.

Han var så speciell och unik.

Han framställde sig
som konventionell.

Många av hans filmer var populära-

- men när man betänker honom som
filmare låg han verkligen i framkant.

Jag satte ett ljus i mjölken.

Jag hade ett ljus i glaset. Jag ville
rikta alla uppmärksamhet mot glaset.

Det han sa i Hitchcock/Truffaut
talar till mig som filmmakare.

Det är den attityden jag vill ha
när jag gör mina egna filmer.

Den är nästan som en Bibel.

Men samtidigt har jag förbjudit
mig själv att försöka imitera honom.

- Du gillade väl inte att laga mat?
- Nej, jag gillar inte att laga mat.

Den berömda kyssen i "Notorious"
är en perfekt demonisk tagning.

Hur många gånger man än ser den.

Han filmar bara deras ansikten-

- och man vet inte
vad som händer med deras kroppar.

Det vore underbart!

De går genom rummet,
men han följer med dem i kyssen.

Skådespelarna tyckte att det var
egendomligt att gå och kyssas.

Men han vet hur det ser ut på film-

- och att spänningen inte bryts.
Förtrollningen bryts inte.

- Vilken underlig kärlekshistoria.
- Hur så?

- Kanske för att du inte älskar mig.
- Hallå?

Jag gav publiken
det stora privilegiet-

- att få omfamna Cary Grant
och Ingrid Bergman tillsammans.

Det var ett sorts temporärt
"ménage a trois".

Skådespelarna avskydde det.
De kände sig vansinnigt besvärade-

- i hur de tvingades
klänga fast vid varandra.

Jag sa: "Jag struntar i era känslor.
Jag vet hur det kommer att se ut."

Han hade stridslystna relationer
med vissa skådespelare.

Han värvade filmstjärnor. När man
läser boken råder det inga tvivel om-

- att han är väldigt medveten om
värdet av ansikten som folk vill se.

Och ibland komplikationerna
som följde med det.

Montgomery Clift överträffar
sig själv i "Jag bekänner".

Men Hitchcock struntade i om de hade
trevligt och vad de tyckte om honom.

Det var inget han bekymrade sig om.

Ibland behövs ett visst utseende
för att uttrycka något-

- eller för att se på något
och reagera.

Jag hade en konflikt med Clift.

Jag sa: "Monty, jag vill
att du tittar upp på hotellet."

Han sa: "Jag vet inte om jag skulle
titta upp på hotellet."

"Varför inte?", sa jag. "Jag är nog
distraherad av folkmassan."

"Jag vill att du tittar upp
mot hotellfönstren."

"Snälla, gör det." Jag visade att
det fanns ett hotell på andra sidan.

En skådespelare försökte diskutera
med mig och organisera min geografi.

Därför är alla skådespelare boskap.

Det finns en viss fristående
psykologi hos Hitchcock.

Vi utforskar hans besatthet
och intressen.

Hans samarbeten
gick inte längre än så.

Skådespeleri är en stor del
av filmskapandet.

Men inte den enda.
Hitchcock var en av de första som sa-

- att det finns en struktur
i filmspråket.

Han gjorde nog mer-

- för psykologiseringen av figurer
inom filmen än någon annan.

Men han lät inga skådespelare
utforska det beteendet.

Hans dramatisering av berättandet
var väldigt rigoröst.

Det fick inte spilla över.

- Det var efter andra världskriget.
- Historiens värsta krig.

Civilisationens ödeläggelse.

Ingen fred eller tröst från religion.

Paranoian och ångesten.

Vilka är vi? Vad är vi?

Efter andra världskriget
skedde en förändring.

I synnerhet gällande
vad en filmpersonlighet skulle vara.

Skådespelaren blev huvudinstrumentet.

Det uttrycks i Brando,
James Dean och Clift.

Hitchcock fick fram skådespelarnas
själ på duken. Cary Grant-

- Grace Kelly, Jimmy Stuart.

Men det stammar ur
en annan tradition.

Jag skulle vilja se De Niro,
Al Pacino och Dustin Hoffman...

Tänk att se
den generationen skådespelare-

- försöka blomma
under "järnparaplyet"...

"Detta är vad de kommande
3,5 sekunderna handlar om."

Jag vill fråga dig:
Är det för mycket besvär-

- att regissera skådespelare
i deras skådespelande?

Man får hålla det på en lagom nivå.

Jag talar med en skådespelare
på kvällen efter middagen.

Sedan skapar vi dialogen på kvällen-

- med ord han själv använder.
Hans egen vokabulär.

Betyder det att du skriver på natten?

Jag skriver ofta på kvällen inför
nästa dag, ja.

Scenen med de tre männen i "Jules
och Jim" är helt improviserad.

- Har du rakat bort mustaschen?
- Ja, men jag känner mig naken.

Sådant gör kanske filmen
mer levande...

- ...men det är farligt för... bågen.
- För filmens form.

Jag bekymrar mig ofta över
om jag håller fast vid-

- det jag kallar
berättelsens stigande kurva-

- och om jag inte borde experimentera
med en ledigare berättarform.

Ibland är det väldigt svårt.

Om man arbetar direkt med en karaktär
drar de med en dit de vill gå.

Jag är som en gammal dam med
en pojkscout. Jag vill inte gå ditåt.

Det har alltid blivit en konflikt
för mig.

BEHÅLLA SPÄNNINGEN

Han verkar hitta material som han...

Det är tillämpad vetenskap.
Han kan tillämpa-

- "Hitchcockgrejen" till berättelsen.

Så han får en serie linjära
handlingar som leder till ett fall.

Jag är uppenbarligen...

Som andra konstnärer
som målar eller skriver-

- är jag begränsad till
ett visst fält.

Jag ogillar kontroll. Jag gillar inte
att filma utan att omvandla manuset-

-och det mänskliga materialet.

Det finns något överskridande i
Hitchcocks hantering av kontroll.

Han uppfann en tydlighet
i sitt skrivande.

Hans bilder fångar det osynliga-

-och når en sorts andlighet.

Jag filmade högt uppifrån, för jag
ville inte slösa film på människor-

- som drog fram slangar
för att släcka elden.

Om man filmar långt ifrån behöver
man inte fokusera på detaljer.

Det var inte bara för att visa staden
och att fåglar närmar sig.

Det antog en sorts apokalyptisk,
religiös känsla.

Det var allvetande. Jorden renas.

Vems synvinkel är det
när man filmar uppifrån? Guds?

Det antyder
att vi blir vi dömda ovanifrån.

Var finns papperen nu?

För mig
har den vinkeln ett religiöst drag.

Accepterar du tanken
att du ses som en katolsk konstnär?

Stäng av bandspelaren.

Martin Balsam går uppför trappan.
Det är medvetet långsamt.

Man vet att något kommer att hända,
men vinkeln är oväntad.

Det är allvetande,
vilket är skrämmande.

I dina filmer känner jag alltid
den kraftiga doften av arvssynden.

Jag drar mig för att ge exempel-

- men jag anar känslan av skuld
i dina verk.

Alla känner alltid skuld för något.

- De frågar om Topaz.
- Betyder ordet "Topaz" något för dig?

Man klipper till avhopparen
och kameran filmar ovanifrån.

Man ser hans ögon röra sig. Vinkeln
måste vara exakt rätt för det.

Man vet att han ljuger. Som i dikten.

Man kan lämna religionen, men
"hound of heaven" finns alltid där.

Det sammanför allt.
Hela tanke-och berättandeprocessen.

Och ständigt vända bort våra hjärtan
från synd.

Och från världsliga saker.

Till Dig.

Nästan alla Hitchcocks filmer-

- bygger på överföring av skuld.
Även "Fel man".

"Jag är oskyldigt anklagad,
men har jag aldrig begått ett brott?"

I "Fel man" förs skulden över
från den skyldige till den oskyldige.

Jag ser ofta om den.

Det är en helt vanlig, hygglig man.
Familj. Helt plötsligt grips han.

- Heter du Chris?
- Pratar ni med mig?

Och allt...

Allt pekar på att det var han.
Men man vet att han är oskyldig.

Ett, två-

-tre, fyra.

- Är du säker?
- Ja.

Det är omöjligt att göra en sådan
film utan att darra av medkännande.

För varje gest, för varje ögonblick
och varje objekt.

Han använde fantastiska instick.
Henry Fonda sitter på britsen.

Han tittar runt på cellen
och man får se olika delar.

Vad får dig att känna dig förtryckt?
Låset, men ur vilken vinkel?

Ser vi det ur hans synvinkel?

Det är remarkabelt.

En icke-katolik hade omöjligt
kunna göra bönescenen i "Fel man".

- Just det.
- Omöjligt.

Hopsmältningen av två ansikten
är genial.

Vi ser ondskan,
men det är inte rånaren.

Ondskan är att mannen är fördömd
trots att han är oskyldig.

Elakingen är bara
en representant för ondskan.

Hitchcock tar ett steg tillbaka
och ger åskådaren första parkett.

När filmen är slut tror vi att vi har
sett ett självporträtt av skribenten.

Det är väldigt obehagligt.

- Drömmer du ofta?
- Nej, inte mycket.

- Är drömmar viktiga för ditt arbete?
- Dagdrömmarna, förmodligen.

Dina filmer verkar ofta handla om
drömmar, fara och ensamhet.

Det handlar nog om mig i mig själv.

Din logik, som kritikerna aldrig
är nöjda med, är drömmarnas logik.

Titta.

Jag tror att det blir så för att jag
aldrig nöjer mig med det ordinära.

Jag skildrar inte det ordinära väl.

Hitchcock refererar till fetischer.

Nycklar, handklovar, rep och så.
Det är objekt ur drömmar...

...som har en freudiansk tyngd.

Precis som i drömmar
finns en hyper-perception av objekt.

Små detaljer
får plötsligt en framträdande plats-

- och de viktiga detaljerna lämnas
i bakgrunden. Precis som i drömmar.

En handväska, en nyckel, en flaska.
Vad uttrycker de? Det vet vi inte.

Som i en dröm
undrar vi vad det betyder.

Jag drömde om en fågel. Vad betydde
det i "Fåglarna"? Det vet vi inte.

Säg inget,
annars ser du aldrig ditt barn igen.

I första "Mannen som visste
för mycket" finns en magnifik scen.

Mamman blickar upp mot himlen,
svajar till lite.

Den snabba panoreringen kontrasterar
mot hennes långsamma rörelser.

Mamman faller och svimmar.

Då ser vi ett instick
med flickans skidmedalj.

Det barnsliga ansiktet med en massa
päls bakom, som ett jättemonster-

- påminner oss om
"Skönheten och odjuret".

En fascinerande scen. Sådana bilder
kommer från stumfilmens era.

Stumfilm är den renaste filmformen.

Det var inte nödvändigt...

...att överge tekniken
från den rena spelfilmen-

- på det sätt som skedde
när ljudfilmen kom.

Hantverket utvecklades givetvis
inom stumfilmen först.

Frågan var hur man skulle berätta
en historia utan dialog.

Det är ett lysande sätt
att träna någon att tänka visuellt-

- och är ett skäl till att filmerna
har den där drömlika känslan.

Truffaut sa: "De som känner till den
förlorade hemligheten, stumfilmarna"-

- "vet något om filmkonst som de som
började med ljudfilm aldrig förstår."

Många Hitchcockfilmer
skulle fungera utan ljud.

Man kan se en Hitchcockfilm
utan dialog eller musik-

-och ändå förstå det mesta.

Han har en så stark känsla för
det visuella. Det är fantastiskt.

Hitchcocks användning av
back projection är väldig komplex.

De ska föreställa realistiska, men
det är mer i "verklighetens anda".

Det är inte objektivt.

Idén är att figuren ska vara verklig,
men han befinner sig i en dröm.

Omvärlden är som en dröm.

"Studie i brott" är en poetisk film.
Den är mer poetisk än dramatisk.

Filmen har en drömlik, långsam-

- kontemplativ känsla
som dina andra filmer saknar-

- vilka ofta bygger på
snabba rörelser.

Ja, men här handlar det om
en emotionell man.

Vad i den historien
intresserade dig mest?

Jag fascinerades av ansträngningen
att skapa kvinna-

-att efterlikna en död kvinna.

Om man tror
att man kan dölja sina intressen-

- sina liderliga eller ädla intressen,
vad som fascinerar en...

Om man tror att man kan dölja det i
sina verk som regissör, är man galen.

Han var nog en av de första som sa:

"Jag kör på det."
"Jag måste vara mig själv."

I hans bästa verk
finns en mer direkt koppling...

...till hans undermedvetna.

Det stämmer framför allt
i "Studie i brott".

Rent sex-psykologiskt
har vi en man...

...som skapar en sexsymbol
som han inte får gå till sängs med-

- förrän han har fått henne att bli
den han vill gå till sängs med.

Det ska vara bakåtkammat
och fäst i nacken. Jag sa ju det.

Eller, metaforiskt, så hängav
han sig åt en form av nekrofili.

Det var vad det handlade om.

Det jag gillade och kände starkast...

När hon har blonderat håret,
men inte satt upp det...

Det betyder att hon har klätt av sig,
men behåller trosorna på.

Förstår du? Hon säger: "Okej",
går in i badrummet och han väntar.

Han väntar på
att kvinnan ska klä av sig...

...och komma ut naken,
redo för honom.

Medan han tittade på dörren
fick han erektion.

Nu ska jag berätta något. Stäng av.

Det jag älskar med "Studie i brott"
är att den är så pervers.

Drick det här, Judy.

Varför gör du så här?
Vad ska det leda till?

Den mest intressanta vinkeln
av "Studie i brott"...

...skulle vara hennes berättelse.

Din hårfärg.

Snälla, Judy.
Det kan inte spela dig någon roll.

Den är nästan ärligare
än mannens synvinkel.

Om jag ändrar det, räcker det?

Scotties synvinkel
måste ha varit Hitchcocks synvinkel.

- Du har en stor ömsinthet för den.
- Ja, jag tyckte om den.

Vera Miles
provspelade för den rollen.

Hon skulle spela den rollen,
men hon blev med barn.

Det skulle bli hennes stora roll.
Hon var kontraktskriven till mig.

Men jag tappade intresset. Jag fann
inte rytmen igen. Dumma flicka.

Vera Miles hade nog inte
kunnat spela Judy-rollen.

Hon kunde inte ha spelat slampig.

Så han övervann nog
sina restriktioner där.

Jag såg filmen ganska tidigt-

- i mitt liv som filmare,
och det var genom Marty.

Det blev en förlorad film.

På 70-talet försökte alla filmare
hitta kopior av den.

Vissa hade den på smalfilm.
Alla sökte den.

Det var som en förbjuden-

- hemlig film som bara
vissa initierade hade tillgång till.

Det är svårt att föreställa sig i dag
när man har tillgång till allt.

Så det var inte så många
som hade sett "Studie i brott".

Hitchcock pratade inte mycket om den.
Den var inte framgångsrik.

LÅNGSÖKT NONSENS

BESEGRA "VERTIGO"

- Vad med filmen besvärar dig?
- Luckorna i berättelsen.

Maken som knuffade ner sin fru...

Hur visste han
att Stewart inte skulle springa upp?

Intrigens mekanismer...

De fungerar,
och dessutom ganska lysande-

- men undermeningen är så uppenbar
att den nästan är uttalad.

Jag kan inte säga
att jag tror på handlingen.

Jag tar inte berättelsen på allvar.
Som "realistisk" berättelse.

Intrigen är bara en lina
att hänga upp saker på.

Det han hänger upp
är olika aspekter av filmpoesi.

Man vet inte var saker
börjar och slutar, men det kvittar.

När han skuggar henne i bilen,
vad letar han efter?

Vad letar han efter?

Man ser hur frustrerad han är
och undrar vart det ska leda.

Men det hör ihop med
vem han är i filmen.

Staden utgör en av rollerna.

Själva arkitekturen.
Mysteriet med gamla San Francisco.

Målningen.

Vi ser inte Kim Novaks ansikte
när hon tittar på målningen.

Hennes blick måste vara så viktig.

Men allt är ett trick.

Kim Novaks koppling till målningen
är nonsens. Eller hur?

Den enda blick som är viktig
är Jimmy Stewarts som betraktar...

...hårknuten
och hur den liknar målningen.

Jag hade filmat framifrån.

Vi är inte lika bra. Vi förstår inte
bildens makt som han gjorde.

- Jag vill härifrån.
- Gör det för min skull.

Han vill göra om henne. Vi fattar.
Alla menar att det är en fetischism.

Visst. Bra. Men han försöker fylla
tomrummet efter den han har förlorat.

Den kanske tilltalar alla,
på grund av det.

Vi kan föra in
vår egen känsla av förlust.

Judy! De här dagarna har jag varit
lycklig för första gången på ett år.

Jag vet.

Det handlar om åtrå. Det förstår vi.

Vi förstår åtrå.
Det gör oss mänskliga.

Scenen när Novak kommer ut ur
badrummet är filmhistoriens bästa.

Allt det som Hitchcock
och filmkonsten handlar om...

...kommer samman
på ett oerhört vackert sätt.

Ja, det är en fantasi,
men för honom är det är verkligt.

Kyssen är så speciell.
I den stunden-

- får han en sorts tillfredsställelse.
Sedan är det dags att gå.

Det var ditt misstag. Man behåller
inte souvenirer från ett mord.

Du borde inte...

...ha varit så sentimental.

Han skapar en värld
som visar hur det är att leva-

-och hur det är att leva i rädsla.

En bra rädsla. En naturlig rädsla.
Men ändå rädsla.

För att vara människa. För de vi är.

Det är mer än en berättelse.

Man lever ett helt liv med honom.

Filmen var varken en framgång
eller en flopp.

- Den gick runt.
- Så en flopp, alltså.

- För den var dyr.
- Jag antar det.

Det är knepigt. Folk lär sig
fel saker av misslyckanden.

Precis som av framgångar.

Det som är så deprimerande
med Hollywood-

- är att folk bara bryr sig om de tre
första månadernas gensvar på en film.

Det är det enda som räknas.
"Så här blev gensvaret."

Men det är inte allt. Det stämmer
inte för "Studie i brott".

Ibland har filmmakare en tendens
att glömma publiken.

Jag är intresserad av publiken.

En film bör designas för
2000 besökande. Inte bara en.

Däri ligger makten hos biografen.

Det är världens största massmedium.

Hitchcocks geni bygger på erotik
och besvärande känslor.

Det är överraskande
och beundransvärt-

-hur han lyckas kommunicera-

- denna mörka
och grannlaga besatthet...

...på ett sätt som är acceptabelt
för en större publik.

Det finns en fixering vid
att göra film med eller för publiken.

För mig är det en passion,
på ett nästan religiöst vis.

En mycket stark kärleksförklaring
som jag aldrig har kunnat förstå.

Regissörer av Hitchcocks generation,
som jobbade i filmstudiosystemet-

-tänkte alla på sin publik.

Men hos Hitchcock
gick det djupare än så.

Hans filmer gjordes i dialog med
publiken på ett nästan intimt vis.

Det spelar ingen roll
vilken riktning filmen tar.

Om man har designat den korrekt...

...skriker den japanska publiken
på samma ställen som den indiska.

Kan man lura en publik så i dag? Ja,
men publik och grepp är annorlunda.

Publiken är uppvuxen med-

- högljudda filmer
med en klimax varannan sekund.

Vi blir överösta av-

- berättelser och visuell överdrift.
Världen är väldigt annorlunda-

- gällande att försöka få människor
att acceptera ens tes.

Hitchcock kom från en prosceniumvärld
där allt var strukturerat.

Han vände och vred på den strukturen-

- eller överdrev den
för att uppnå olika effekter.

När han gjorde "Psycho"...

...har folk börjat titta på tv
och Ed Gein präglar filmen.

Vi börjar låna från verkligheten.

- Bygger boken på en verklig händelse?
- Jag tror det. I Wisconsin.

För att kunna skapa den effekten...

...på publiken...

...är den här filmen
ovanligt filmisk.

Det var en intressant konstruktion.

Jag hade länge försökt
att lura publiken.

Jag fick den dit jag ville.

Ring din chef och säg
att du tar ledigt resten av dagen.

Scenen med John Gavin och Janet
Leigh... Det viktiga där är bh: N.

Okej.

Den är enkelt, men olycksbådande
filmad. Den känns olycksbådande.

Scenerna på kontoret är okej.
Med texasbon.

Jag köper huset åt min dotter i
bröllopsgåva. 40000 dollar kontant.

Han stil... Scenernas
och inramningens alldaglighet...

Det är bara en övergång
till nästa viktiga ögonblick.

Jag tycker att det är
ett bra berättargrepp.

Inte mer än jag har råd att förlora.

Hur ointressanta kan vi göra
de här övergångsscenerna?

Jag vill inte ha det på kontoret
över helgen. Lås in det på banken.

Den kostade bara 800000 dollar.

Jag använde ett tv-team
för att spela in den.

Han flirtade med dig.
Han såg väl min vigselring.

Jag drog medvetet ut på rånet-

-och det som hände flickan-

- för att få publiken
engagerad i hennes öde.

Jag drog ner på tempot i scener
som handlade om tid och problem.

Hitchcock älskar att överraska
och styra in på nya spår.

Han älskade det och var stolt över
det. Hans filmkonst bygger på det.

"Psycho" har en av de bästa
vilseledande inledningarna.

Han leker med ens förväntningar på-

- hur både en film, en Hitchcockfilm
och en Universal-film ska vara.

Man kan diskutera värdet av
Janet Leighs insats-

-och tycka att hon är lite stel.

De sakerna kanske får en att tro...

...som publik...
Det ger en större, samlad effekt.

Hon uppfyller en förväntan.

De bästa scenerna är bilfärderna,
som han måste ha ägnat mycket tid åt.

I synnerhet synvinklarna.

Och inramningen, men Janet Leigh mitt
i bilden och ratten längst ner...

Man kan välja. Man kan filma
ovanför ratten. Eller zooma ut mer.

Men då kanske inte ögonen syns.
Storleken är perfekt.

- Ni har visst bråttom.
- Ja.

Jag försov mig. Jag var nästan med om
en olycka i går.

Scenen med polisen...

Han stirrar in i bilen. Vi fattar.
Han har solglasögon. Han är otäck.

Men det är något
med återhållsamheten.

Ju mer man håller tillbaka...
desto effektivare blir explosionen.

På väg dit finns meditativa scener.
Bilfärderna.

Caroline, ring upp mr Cassidy.

Jag sa ju det...
Alla de där kontanterna.

Och det finns en känsla av rörelse.

Hon stjäl pengar, hon kör i väg
och sen får hon dåligt samvete.

Jag hörde er inte.

Hon träffar en kille
som berättar om sina problem.

Mor träffade en man. Han övertalade
henne att bygga motellet.

Ska hon lämna tillbaka pengarna?
Vad kommer Anthony Perkins att göra?

Hans mamma är där. Det kanske blir
något med mamman och henne.

Det blev en stor chock för henne
när han också dog.

Det fina med det här greppet är
att ens förväntningar ställs på ända.

Det finns vissa regler-

- men han slängde in en handgranat
och förstörde de reglerna.

Kameran följer Marion-

- som i den berömda tagningen
av duschmunstycket.

Helt plötsligt lämnar man Marion...

...och vi får en underlig vinkel
där man både ser henne duscha-

- och en skugglik figur
bakom duschdraperiet.

Han gjorde det medvetet för att kunna
byta vinkel 35 minuter in i filmen.

Första gången den filmen visades...

...visste vi inte
vad som skulle hända.

Jag har aldrig sett en publik reagera
som på den mordscenen.

Man hörde ett utdraget ski
från publiken där nere.

Inte: "Ah, ah, ah", utan "Aaahhh!"
De ville stänga det ute.

Men de kunde inte låta bli att titta.
Man ville blunda, men det gick inte.

Hitch hade rätt. Man behövde inte
bygga upp spänningen mer.

De var som dårar. "Vad hände?"

De kunde inte tro det.
De trodde att hon levde.

Varje filmimpuls... Det var första
gången det var farligt att gå på bio.

Sju dagar, 70 scener.

Jag använde en ny flicka. Mycket.

Och jag filmade en del i slow motion.

För att dölja brösten.

Man kunde inte mäta det korrekt
om det gick snabbt.

Då visste man att han var lyhörd.

Inte bara gällande publikgensvar,
utan världen i stort.

Världen var redo för en sådan film.

Det var en liten berättelse-

- men representerade något större
som var på väg.

Då, liksom nu,
förväntar man sig vissa saker.

Men han gav oss inte det.

"Jag ger er något annat.
Ni tror att allt är så coolt."

Det är slutet av 50-talet.
60-talet hägrar.

Det var viktigt för de vi var då.

Vi hade Vietnam, revolution-

- och allt som hände under 60-talet.
Samhället blev sig aldrig likt.

"Psycho" rörde vid det.

Man vill att allt ska vara
fint och prydligt.

Livet är inte så.
Och nu är inte ens berättelserna så.

Det jag är mest nöjd med...

...är hur filmen påverkade publiken.
Det menar jag verkligen.

Min tillfredsställelse
med vår konstform...

...är att åstadkomma
något av en masskänsla.

Det var inget budskap,
en fantastisk föreställning-

- eller en hyllad bok
som rörde vid publiken.

Det var ren film.

Folk kunde säga: "Vilken hemsk film."

Ämnet var fruktansvärt, människorna
var små, den saknade karaktärer.

Jag vet allt det.
Men jag vet även en annan sak:

Att konstruera den här berättelsen
som en film-

-fick publik över hela världen...

...att reagera och bli rörda.

Det jag är stolt över med filmen-

- är att filmen tillhör filmmakare.
Den tillhör oss. Dig och mig.

- Hur vill du göra det här?
- Jag är kameraman. Du är regissör.

Du regisserar ett dubbelporträtt
av mr Hitchcock och mr Truffaut.

- Vad du vill, vilken idé som helst.
- Så jag regisserar mr Truffaut.

Ja, men du regisserar även dig själv.

Han är mindre orolig än jag.

Här är slutet. Jag står så här.

Mr Truffaut vänder sig halvt om
och tittar på mig.

Så här.

- Inga cigarrer.
- Det är bäst utan cigarrer.

Annars kan vi, gud förbjude,
se ut som filmregissörer!

Samtalet som började 1962-

- sträckte sig mycket längre än boken
och utvecklades till en nära vänskap.

KÄRA MR HITCHCOCK
KÄRA FRANCOIS

Hitchcock och Truffaut talades vid
och skrev ständigt till varandra.

De läste varandras manus, kom med
förslag och såg varandras filmer.

När den första utgåvan av boken
gavs ut 1966-

- gjorde Truffaut en film om året.
Ibland två.

Hitchcock gjorde bara
tre filmer till.

Ända till slutet hemsöktes han
av frågan han tagit upp med Truffaut:

Borde jag ha experimenterat mer
med karaktärer och narrativ?

Blev jag fånge i min egen form?

Ibland önskar jag
att jag kunde göra vad jag ville.

Men det skulle vara som om Mondrian
försökte måla en Cézanne.

Samma gamla frågor återkom.

Var han konstnär eller underhållare?

Kunde man kalla sig konstnär
i det fabriksliknande Hollywood?

FILMINSTITUTETS HEDERSPRIS

I USA kallas han Hitch.

I Frankrike kallar vi honom
monsieur Hitchcock.

Två veckor efter filminstitutets
hyllning skrev Truffaut:

"Införstådd med
att han aldrig skulle filma igen"-

- "stängde Hitchcock sitt kontor,
avskedade personalen och åkte hem."

MINNESMÄSSA FÖR
SIR ALFRED HITCHCOCK

Fran? Cois Truffauts energi och
kärlek till filmen verkade outtömlig.

Att han skulle dö vid 52 års ålder-

- bara fyra år efter Hitchcock,
var otänkbart.

Det är det fortfarande.

Truffauts sista fullbordade projekt,
utgiven några månader innan han dog-

- var en uppdaterad utgåva av sin bok
där han gav oss Alfred Hitchcock.

Inte tv-stjärnan
eller spänningen mästare-

- utan konstnären Alfred Hitchcock,
som skrev med kameran.

Jag antar att filmerna med stämning-

- spänning och incidenter
är min skapelse som manusförfattare.

I de flesta av dina filmer-

- visar du rollfigurer
separerade av hemligheter-

- som de envisas med
att inte avslöja för varandra.

Stämningen blir alltmer tryckt
till dess de äntligen berättar-

- och då befriar sig själva.
Stämmer det?

Javisst.

I så fall är du mest intresserad av,
inom ramen för kriminalhistorien...

- ...att filma moraliska dilemman.
- Javisst. Det stämmer.

Då blir det min sammanfattning.

Översättning: Rosanna Lithgow
www.btistudios.com