All language subtitles for How.The.West.Was.Won.S03E06.DVDRip.x264.AAC-SMiX.swe

I århundraden användes floderna
söder om Kanadas gräns-

-av ett stolt folk
av fransk och indiansk härkomst:

Métisfolket. De stod för
godstransporten västerut

I sina kanoter av björkbark
transporterade de päls från Kanada.

Ingen kunde hantera floderna som de.

Men 1869 blev marken
de ägt i generationer-

-en del av ett utvidgat Kanada,
och métisfolket gjorde uppror-

-när engelsktalande nybyggare
övertog deras mark.

Upproret misslyckades,
men deras begåvade ledare-

-som förföljdes av tragedier,
flydde till USA.

Han hette Louis Riel.

Hur kan jag säga det tydligt nog?
Så att ni förstår?

Det är nu, som det alltid har varit-

-och alltid kommer att vara,
vår gemensamma sak, och bara den!

Många av er
har mist sina fäder, sina bröder-

-och goda vänner, i kampen för
den mark som har varit vår i 200 år.

Och inget, inget.. Får stå il vägen
för den sak vi kämpar för.

Att glömma det,
som Antoine LaForge har gjort-

-är att riskera det vi alla kämpar för.

Det är ett misstag
som man aldrig kan gottgöra.

Och ändå...

Ändå är det vi gör i dag svårt.

Det är väldigt svårt.

Antoine LaForge är en av oss.

Men två gånger har hans temperament
nästan orsakat katastrof.

Nu har han brutit den regel
vi enats om att alltid följa.

Och ni, juryn av överhuvuden,
har funnit honom skyldig.

Han har dödat en amerikan
på amerikansk mark.

Jag sa ju att han förolämpade mig!

-I ditt högmod stal du hans kvinna.
-Hon ville ha mig, inte honom!

Han var amerikan. Vår fristad här
tolereras nätt och jämt.

Han kallade mig ett franskt svin!

Métisfolket hämnas förolämpningar.

Men dödar du en amerikan,
kan du vända dem mot oss!

Ja, jag dödade honom! Han var
en fet usling som stank whisky!

Vi har diskuterat det.
Du tvingade honom att slåss.

Du dödade honom inför vittnen.
Det kallas mord överallt.

Men nu är det värre. För det hotar
det som många har offrat livet för.

Antoine LaForge... Du har befunnits
skyldig till anklagelserna mot dig.

Det finns bara ett straff för det...
Döden.

Om det är någon som har invändningar,
så låt honom tala nu.

Låt domen bli verkställd.

Henri.

Jag kan inte...
Han är som en son för mig.

Jag är ledsen, Louis...
Jag ber dig om förlåtelse.

Det har jag rätt till.

Jag ber för er alla.

Vive la cause.

-Vive la cause.
-Vive la cause.

Jag tror att vi får besök!

Dra på trissor...

Vem är det, onkel Zeb?

Om jag inte tar fel,
så är det en general.

-En general?
-Phil Sheridan.

Ingen annan rider så där.

-Zeb.
-Phil. Vad kommer du ända ut hit för?

Jag önskar att det var för att hälsa
på, men det är tyvärr allvarligare.

Mitt namn är Sheridan.

Jag vet, jag har sett bilder av er.
Det är en stor ära.

Här är min familj: Molly Culhane
och mina systerdöttrar-

-Jessie och Laura.
Luke och Josh är mina systersöner.

-Josh, ta generalens häst.
-Ja.

-Tack.
-Kom här.

Jag vill inte vara ohövlig,
men jag måste prata med Zeb.

Naturligtvis. Det var ett nöje.

Tillåt mig att säga att det var
en stor ära att träffa er.

- Allihop.
- Adjö, frun.

General.

-Ska vi gå, Zeb?
-Om du tror att du kan slita dig...

Jaha, moster Molly,
du har visst erövrat ett hjärta.

Och en general också.

Struntprat. Herrn var bara artig.

Artighet av det slaget
kan ge en man problem.

Nu räcker det.

Du är lika taktfull
som en elefant i en porslinsaffär.

Om du är intresserad, Phil,
så är hon änka.

Ja, jag... tänkte nog
att det skulle ha en viss betydelse.

Hon är den vackraste kvinna
jag har sett! Vad gör hon här ute?

Det finns massor av
spännande sysslor här.

Matlagning, sömnad, mjölkning,
plöjning och att ta hand om oss.

Det är en skam!
Hon skulle liva upp hela Washington!

Jag är förvånad. Jag var säker på
att du var den evige ungkarlen.

Jag har bara aldrig haft tid
med livets behagliga sidor.

Om det är ditåt vinden blåser, så
slösa ingen tid. Du är ingen ungtupp.

Vi har för tusan redan haft
ett par snofsiga grabbar här-

-med samma fråga, och svaret är nej!

Ge dig, Macahan. Jag vet väl
att mina officerare har varit här.

Vet inte jag vad som pågår
i min armé? Vad gör jag här, tror du?

Det kan jag tala om:
Du dricker betydligt mer alkohol-

-än du klarar av!

Jag kan dricka dig under bordet
när som helst. Men över till fakta.

Jag behöver din hjälp.

En vid namn Louis Riel
gjorde revolution i Kanada-

-för att säkra några franska
halvblodsindianers rättigheter.

Riel misslyckades
och har flytt hit till vårt land.

Vad angår det armén?
Ska han göra uppror här?

I Washington är de rädda för det.

De tror att han återvänder
till Kanada och gör uppror igen.

För tusan, Phil,
det är inte olagligt att tala.

Nej då. Det är inte hans tal
vi är oroliga för.

En grupp engelska kanadensare
kallar sig "firsters."

De följde efter honom
och vill ha hans skalp.

Jag förstår. Du vill att jag ska
hitta den här Riel åt dig?

Du är nog en av de få som kan.

Vad gör Kanadas myndigheter
när de får honom tillbaka?

Inte vet jag, och jag struntar i det.
Vi vill bara ha ut honom.

Jag känner inte Riel.
Jag vet inte vad han är för en.

Men det här verkar mysko.

Jag skulle hellre kyssa en apa där
bak än att be en som dig om hjälp!

Låt mig påminna om
när jag väckte min överordnade-

-klockan 04.00
på grund av ett telegram från dig.

Och så red jag 80 mil
för att rädda dina siouxbröder.

Jag har fortfarande ridsår.

Vänta nu. Har jag förstått det rätt?
Ber du mig göra det här-

-för att jag är skyldig dig det?

Du är skyldig mig den tjänsten.

-Du har inga skrupler alls.
-Hur tror du att jag blev general?

Se så, Zeb. Hitta Riel,
så tar jag honom till Kanada-

-och ser till att de behåller honom.

Se det så här:
Du kanske räddar Riels liv.

Om firsters hittar honom innan dig,
så blir han hängd.

Du är absolut den mest omöjlige man
jag någonsin har träffat!

Ja...

Har du kanske inte lovat oss
att inte ge dig av igen-

-på dina äventyr
innan vi har nog med boskap här?

Bäst att du vårdar ditt språk
framför barnen.

-Och när kommer du tillbaka?
-Det vet jag inte.

Har du en tanke på
att vi behöver dig allihop?

Var inte du med pojkarna i höglandet
i flera veckor-

-och fångade vildhästar till vår ranch?

-Moster Molly, vi hade inget emot...
-Du blandar dig inte i!

Du älskar det väl?
Du står inte ut med att vara-

-på samma ställe i mer än fem minuter!

Nu lyssnar du här, din markatta!

Jag ger mig av för att jag måste.
Jag är skyldig en tjänst.

Jag kommer tillbaka när jag kan.

-Vi ses, ungar.
-Hej då.

Hej då, onkel Zeb.

Jag vet precis vad er mor menade
i sina brev om Zebulon Macahan!

Han tror inte att kvinnor vet någonting!

Laura!
Titta, det är general Sheridan!

-Han är tillbaka!
-Zeb?

Nej, general Sheridan!

Nej, general Sheridan!

Du milde!

God morgon, mina damer!
Visst är det en fin dag?

Ja, en härlig dag.

Min häst tappade en sko,
så jag övernattade i stan.

Så synd.

Det var kanske tur, för jag glömde
att berätta en sak för er onkel.

-Är han här?
-Ni kommer för sent, han gav sig av.

Gjorde han?
Nåväl, så viktigt var det inte.

Det kan vänta till nästa gång vi ses.

Med Zeb vet man förstås aldrig
hur länge det dröjer...

-Är Zeb borta, så får jag väl...
-Nej, ni måste stanna på middag!

Det låter trevligt,
men jag har tyvärr inte tid.

Vill ni säga adjö till er moster...
mrs Culhane, från mig?

Hon blir ledsen
om hon inte får träffa er.

-Jag menar...
-Jag hämtar henne.

Nej, jag vill inte störa henne.
Men tack ändå.

General Sheridan!

-Vilken trevlig överraskning.
-Tack, frun.

Jag sa just att jag glömde
att säga en sak till Zeb-

-men han gav sig visst i väg.

Ja, tyvärr. Jag beklagar
att ni fick rida så långt i onödan.

-Men det är trevligt att se er igen.
-Ja, frun.

Alltså, det är det för mig också.

Hade ni tänkt behålla min hand, general?

Ni får ursäkta, mrs Culhane.
Jag är ingen charmör, bara soldat.

Ni är nog mycket mer än så, general,
och ni måste stanna på middag.

Jag hoppas att ni tror mig när jag
säger att jag väldigt gärna vill.

Men jag måste tillbaka till högkvarteret.

Det förstår jag mycket väl.

Jag hoppas att vi ses igen.
Ni är alltid välkommen.

Frun, den inbjudan
ska jag bära i mitt hjärta.

-Adjö, mrs Culhane.
-Adjö, general.

-Han glömde att vi stod här.
-Jag vet...

En sak är säker, Kooner:

Det här blir inte lättare med åren.

Hade jag vetat det,
hade jag ridit i stället.

Enda sättet att ta sig över floden
är med kanot-

-i minst femton mil.

-Är du säker på det?
-Helt säker.

Jag har snart rest runt
i den här trakten i 30 år-

-och man kommer bara vidare
i björkbarkskanot.

Jag tror dig. Hur långt har vi kvar?

Jag tror det är runt 1,5 km.

Men om du är trött, gamling,
kan vi ju prova floden.

Nix.

Men en sak är säker: Métisfolket
är bäst på att ta sig fram i floden.

Jag vet inte om ens de
skulle klara det nu.

Enligt ryktet blev mannen du jagar
utmanad till det.

Louis Riel?

Vet du, jag förstår att armén har
svårt att hålla jämna steg med honom.

Varje gång jag närmar mig är han borta!

Han har fullt av folk längs floden.
Och alla skulle dö för honom.

-Har du träffat honom?
-En gång. Han var stor för en métis.

Hans ögon glödde som eld.
Man förstår varför folk följer honom.

Problemet är att efter två veckor
har jag inte hittat honom!

Det... Det är rent ut sagt pinsamt.

Jag vet inte om det fungerar,
men han kanske kan komma till dig.

Låt mig höra.

Det sägs att hans kvinna
har en handelsstation längre ner.

Jag har träffat henne. Och en sak
vet jag: Jag skulle följa henne.

Vad heter hon?

Marie. Marie Revard.

...att du är så fin i dag?
Ska vi ta en promenad?

Upp med dig! Du är så stor.

Spring och lek nu.

Kom, Neige. Kom!

Kom nu!

Duktig pojke. Nu tar vi det lugnt.

Duktig pojke. Ja, kom bara.

Bara lugn nu. Vilken duktig pojke.

Du är visst riktigt snäll?

Såja.
- Jag menade inte att störa er i badet!

-Vem är ni?
-Jag heter Zeb Macahan.

-Macahan? Det förklarar saken.
-Förklarar vad?

Neige. Han låter bara
en annan man röra honom.

Louis Riel?

-Riel?
-Ja, jag hörde att ni kände honom.

Ni har hört fel, monsieur,
jag känner ingen Riel.

-Men ni har hört talas om honom.
-Alla har hört talas om honom.

-Hur så?
-Ingen särskild anledning.

-Det har ingen betydelse.
-Vad vill ni här?

Proviantera. Jag hörde att en vacker
kvinna vid namn Marie Revard-

-hade en handelsstation här.

Jag såg er gå hitåt och följde efter.

Följ med mig.

-Vart ska ni med allt det här?
-Varthän jag får lust.

-Är ni här utan anledning?
-Det är ju en vacker trakt.

Och så har det blivit
lite trångt söderut.

Det sägs
att ni är spejare för soldaterna.

Ja, ibland. Men armén och jag
kommer inte alltid överens.

Jaha. Det var trevligt att träffas,
Marie. Vi kanske ses igen?

Monsieur Macahan!

-Har ni bråttom?
-Nej...

Ni kanske vill ha en kopp te?

Tja... Det låter rätt trevligt.

Lugn.

Vi ska nog få vår chans.

Jag har hört mycket om er, Macahan.
Det sägs att ni är indianernas vän.

Indianerna säger också
att ni inte kan dödas med kulor.

Det har de haft rätt i hittills.

-Vilka är de?
-De kallar sig Kanadas "firsters".

Och patrioter. Fick de bestämma,
så skulle métisfolket-

-alla som har indianblod i ådrorna,
bli dränkta eller begravda.

God morgon.

-Hur långt är det till Canyon River?
-Sex kilometer.

Jag behöver kulor.
Åtta askar med .45-70-kulor.

En man jag känner kom förbi här
för inte så länge sedan.

Han heter Riel...

Louis Riel. Kom igen nu, gumman,
vi är väl vänner?

Har Louis kommit förbi nyligen?
Riel. Louis Riel!

-Jag har inte hört namnet, monsieur.
- "Monsieur"?

Du har visst franskt blod i ådrorna.
När såg du honom senast?

-När? När?
-Släpp henne.

Annars får du en lektion i artighet.

Och vem skulle ge mig den?

-Där gjorde du ett misstag.
-Ditt var att komma hit.

Jag skulle gilla
att skjuta huvudet av er, monsieur.

Försvinn härifrån
och ta dina män med dig.

Och kom aldrig mer tillbaka.

En annan dag...

Vad vill de Louis Riel?

Det sägs att de vill döda honom
för att han är métisfolkets ledare.

-Då är de ute efter er också.
-Ni är alldeles för klok.

Men Shana tackar er
för att ni försvarade henne.

Ni blev vänner otroligt fort.
Han tycker inte om främlingar.

Förutom den andre mannen
ni nämnde. Vad var det han hette?

-Det har ingen betydelse.
-Det kunde det ha för andra.

Det skulle vara ett misstag, mon ami.

Här, gubben! Ta den!

Nej! Släpp mig! Varför gör ni så här?

Nej, släpp! Låt bli mig!
Ta bort era smutsiga labbar!

Neige! Neige!

Varför gör ni så här?
Ni kommer inte undan med det!

Mina vänner dödar er, det kan jag lova!

Jag säger er, mes amis : Marken
längs Red River och norrut är vår.

Det har den alltid varit.

Våra fäders fäder arbetade där,
och deras fäder före dem.

Vi ger aldrig upp den! Aldrig!

Aldrig! Aldrig!

Vi har kämpat förut och lidit
nederlag, för vi trodde på lögnen.

Lögnen att de 1200 soldater
som kom till våra boplatser-

-skulle skydda vårt område,
när deras riktiga mål-

-var att neka oss
rättigheterna vi slogs för.

Vi litar aldrig mer på deras löften.

När vi återvänder till Kanada
blir det med vreden hos män-

När vi återvänder till Kanada
blir det med vreden hos män-

-som har blivit förrådda-

-för jag säger er
att drömmen inte är död.

Jag bad er komma
för att säga att revolutionen lever.

Den lever i Louis Riels hjärta,
den lever i bröstet på varje métis-

-och den dör inte, så länge
en enda métis är vid liv-

-som när drömmen i sitt hjärta.

Gå nu. Gå tillbaka dit ni kom ifrån.
Och om någon frågar-

-så är det här området,
och inte Kanada, ert hem.

Ni vet ingenting
om revolution eller Louis Riel.

Men när tiden är inne
sänder jag bud efter er.

Så fram till dess, mes amis-

-tills vi återigen ska kämpa
för det som är vårt, och vinna-

-så gå! Och vive la cause!

Vive la cause! Vive la cause!

Louis!

Louis! Louis, jag har dåliga nyheter.

-Vilka nyheter?
-Marie har blivit bortförd.

-Vad då "bortförd"?
-Det kom en jättelik man.

Han hette Macahan.
De gick längs floden-

-och plötsligt grep han henne
och de var borta!

En indian på handelsstationen såg det.

Och du?
Var var du och Pierre och de andra?

Firsters var på handelsstationen.
När de gav sig av följde vi efter.

När vi kom tillbaka var hon borta.

Vad har han för planer med Marie?
Varför tog han henne?

Det vet jag inte, Louis.

-Vi följer med dig allihop!
-Nej, mon ami.

Det är min kvinna.
Det här är enbart Louis Riels sak.

Är jag inte tillbaka i morgon,
så leta efter mig. Men bara en kanot.

Det är för farligt för er
i floden tillsammans.

-Vad är det, Henri?
-Jag har onda aningar.

Varför det? Ingen är bättre
än Louis Riel med kniv eller pistol.

Out. Det är sant, Henri.

Så nu ger han sig av och dödar jätten-

-och återvänder med Marie.
Vad är det för fel på det?

-Macahan. Han är väl amerikan?
-Oui..

Vi sköt Antoine LaForge
för att han dödade en amerikan.

-Men det är Riels kvinna!
-Ouri, det är sant.

Men vem skjuter Louis Riel
om han bryter mot sin egen regel?

-Vattnet är iskallt!
-Det ska det vara också.

-Det är smältvatten.
-Vi sjunker!

Ja, kanske.
Det är därför jag skar av ert rep.

Det är säkrare om ni tar en paddel!

-Jag vill inte hjälpa er!
-Gör som ni vill.

Det blir bara värre.

Vem berättade att jag var Riels kvinna?

-Hur långt för ni mig?
-Ett par timmar nedströms.

-Där ni ska vänta på Riel?
-Där vi ska vänta på Riel.

Monsieur, jag tror inte
att ni kommer längre i dag.

Man får erkänna
att ni är full av överraskningar.

Nu lyfter jag ut er ur kanoten.
På ert sätt eller mitt?

Mitt!

Cochon, jag ska döda er!

-Vill ni döda Louis Riel?
-Det hade jag inte tänkt.

-Han kommer att döda er, monsieur.
-Han gör säkert ett försök.

Du förstår, Marie,
det är en del av planen.

Cochon!

Jessie? Fölet får inte
tillräckligt med mjölk.

-Ska vi ge det lite från kon?
-Jag antar det.

-God morgon.
-God morgon.

-Är det här Macahans ranch?
-Ja, det är det.

-Vi letar efter mrs Culhane.
-Hon är inne i huset.

Tack.

Varför är jag så smutsig
varje gång det kommer en stilig man?

Två stiliga män.

I väg med dig.

-God morgon, mina herrar.
-God morgon. Är ni mrs Culhane?

Ja.

General Sheridan hälsar.
Det är fest på lördag, om åtta dagar-

-och han ber er bli hans hedersgäst.

Det är väldigt vänligt av generalen,
men jag är inte säker på att jag...

Moster Molly!

Hela familjen
håller uppenbarligen inte med...

Men jag är rädd
att jag inte vill resa ensam.

Oj. Vi ber så mycket om ursäkt.
Ni är hedersgäst-

-men inbjudan
gäller hela familjen Macahan.

Generalen sänder en vagn,
och det finns logi på fortet.

Det var väldigt vänligt av generalen.

Men innan jag svarar måste ni
komma in och dricka ett glas cider.

Tack, frun, det var vänligt,
men generalen var mycket specifik.

Vi skulle hälsa, framföra meddelandet
och återvända snabbt med ett svar.

-Moster Molly...
-Snälla?

Nåväl. Ni kan säga till generalen
att familjen Macahan gärna kommer.

Men ni ska också säga att ni
fick order att dricka ett glas cider-

-och mina order blir alltid åtlydda.

Ja, frun!

Om ni tvättar er lite, så kommer nog
herrarna att uppskatta ert sällskap.

Stig på.

Nu förstår jag. De kunde inte hitta
Louis, så amerikanerna skickade er.

-Ja, ungefär så är det.
-Skulle ni ta med Riel till Kanada?

Det gör armén.

-Får ni pengar för det?
-Nej.

-Men varför?
-Som en tjänst.

Ni är en dumbom.

Det har jag hört förr.
När börjar din vän leta efter dig?

Det har ingen betydelse. Ni varken
ser eller hör honom när han kommer-

-utan ni får kniven mot strupen,
och så är det slut.

-Ingen tar Riels kvinna och lever.
-Jag hoppas verkligen att du har fel.

-Hur länge ska jag sitta bunden?
-Så länge det behövs.

-Det gör ont.
-Jag har inte dragit åt så hårt.

Men det gör faktiskt ont.
Det är svårt att sitta så här.

Ja, det är det säkert...

En riktig man
behandlar inte en kvinna så här.

Vet du vad, det har du nog rätt i.

Om jag gav mitt ord på
att jag inte skulle rymma...

-Kan jag lita på dig?
-Jag svär på min kära mors grav.

Kan löftet bli heligare?

Vet du vad, Marie,
jag antar att du håller ord.

Så där.

Hur... Hur långt är det till stället
ni vill ta Louis till?

-Det är omkring åtta mil nedströms.
-Åtta mil nedströms, ensam?

Försöker ni att klara det här
ensam mot Louis Riel?

Min vän, ni är inte bara en dumbom,
utan en galning!

Hej då, Macahan! Jag ska be
för er själ när Riel hittar er!

God kväll.

-Vad var det där med din mors grav?
-Min mor lever, svin!

Minsann...

Vad ska jag göra med dig? Jag vill
inte binda dig tills Riel dyker upp.

Ni har rätt, det här är dumt.

-Ni gör ju bara någon en tjänst.
-Det stämmer, ja...

-Vi borde vara vänner.
-Tills Riel dyker upp.

Tills Riel dyker upp, naturligtvis.

Vi skulle kunna vara...
väldigt goda vänner.

Och om vi var...

Väldigt... Väldigt...

Nära vänner...

Så kunde ni kanske glömma Louis Riel?

Ja, det...
Det är ett frestande erbjudande.

Jag kan tyvärr inte ingå några avtal.

Hör på nu, Marie:
Jag binder dig inte igen.

Inga rep, och du stannar vid kanoten,
där jag sover.

Precis där. Och jag sover lätt,
så du kommer inte undan.

Precis där. Och jag sover lätt,
så du kommer inte undan.

Så slappna bara av tills Riel kommer.

Ni har rätt. Det är nog bäst så.

Då kan jag se på
när Riel skär ut ert hjärta.

Louis, han ligger i bakhåll!

-Sluta, annars måste jag döda dig.
-Det är jag som dödar dig!

Louis!

Louis...

Du är verkligen dålig på att sikta,
Marie.

Eller hur, mr...

-Dör han, monsieur?
-Nej, Marie. Han klarar sig.

Han är en intressant man, din Macahan.

Han är inte "min Macahan".
Jag hatar honom.

Han förde bort mig efter
att ha låtsas vara min vän.

Det tror jag inte
att jag kan klandra honom för.

Va?

För att vara ensam med dig
skulle jag låtsas vad som helst...

Var allvarlig, Louis!
Han är en man utan ära!

-Och du?
-Jag?

Svor du inte på att stanna,
men flydde som en liten kanin?

Det var för saken.

Den här mannen har nog också en sak.
Visst är det sorgligt?

För att uppnå vad alla människor
har rätt till, frihet...

Måste vi göra andra till fiender.

Döda... Eller dödas.

Men när den tanken
får mig att drunkna i sorg-

-lägger jag den bredvid ditt namn,
och så ser världen ljusare ut.

-Du retar mig.
-Nej...

Vet du inte vid det här laget
att du får luften att ta form-

-så att jag kan andas?

Louis... Allt är så rörigt.

För oss alla.

För honom också, tror jag.

Han tog dig, fastän han visste
att jag skulle döda honom-

-och att varenda métis
skulle försöka döda honom.

Det gör bara en väldigt modig man.

Och en man
med en mycket viktig anledning...

Anledningen är
att han återgäldar en tjänst.

Oui..

Men åt vem?

-Kaffe till din fiende?
-Jag skulle inte kalla dig fiende.

-Bara min fånge.
-Tillsvidare, min vän.

-Det är lång väg nedför floden.
-Ja, och du ger mig nog inga problem.

Din axel har sett bättre dagar.

-Hur mår du?
-Jag har mått bättre.

Det tror jag säkert.
Du går runt med en .45-70-kula.

-Den måste tas ut.
-Vem ska göra det? Du?

Nej. Jag har tagit ut kulor,
men inte från en axel.

Du kan mista armen.

-Vem gör det, då?
-En doktor.

Det var otur.
Det finns ingen doktor på flera mil.

Vem vet? Vid den här tiden
brukar folk samlas vid floden.

-Finns det en doktor där?
-Ett slags doktor.

Han heter Teavers.
Han kanske är hemma i sin hydda.

Du behöver mer än tur.

Mitt folk håller redan utkik
efter oss, och de är snabbare än vi.

-Låt métisfolket hjälpa oss.
-Det kan jag inte, Marie.

Om vi gör det, så förlorar jag
honom igen. Det ingår inte i planen.

Jag måste lyfta dig.
Det kommer att göra ont.

Jag vill inte vara till besvär,
monsieur. Jag kan gå.

-Louis!
-Släpp honom.

Tack, monsieur. Det är synd
att jag måste döda dig en vacker dag.

-Vad är det?
-Ingenting.

Ni är en överraskningarnas man,
monsieur Macahan.

Ni förstår att han är stolt.

-Här! De har varit här.
-Hur länge?

Marken är fortfarande varm
efter elden. Högst två-tre timmar.

-Vi kommer att dö!
-Jag har inget val!

Vi måste vara framme
innan era vänner kommer ikapp!

-Det är för farligt, han dör!
-Nej då!

Och du kunde hjälpa honom och paddla!

Floden är smal här,
så vi ska vänta på era vänner.

-Ni lovade ju att inte binda mig.
-Det har ändrats.

-Du ska stanna här när de kommer.
-Kan ni slåss mot så många?

Det tvivlar jag på. Särskilt om
alla slåss som din vän där.

Louis?

Han gillrar en fälla.

-Va...?
-Han spänner ett rep över floden.

-Han är.. Problematisk...
-Vi måste varna dem!

Det tjänar inget till.
De hör det inte för floden.

Det är mitt fel,
du skulle ha dödat honom.

Kanske...

Jag måste göra något...

-Se upp!
-Det är en fälla!

Kulan är ute. Jag gav honom
en liten sömnmixtur. Han klarar sig.

Det var bra, doktorn.

Säg mig... Tror du
att han kan resa i morgon?

Tja, han har en riktig järnhälsa.

Han är väl lite svag i morgon,
men ni kan nog fortsätta.

Efter varje omplåstring
behöver jag också lite vård.

Jag vet vad du menar...

Han sover som ett barn.
Han har visst inte ont.

Ja, gamle doktorn kan sitt jobb.

Var ni med på de gamla flodträffarna?

Jag var med på Green River-träffen 1840.

Den varade större delen av sommaren.
Det var nog 1000 bergsmän-

-pälsjägare, som de här.
Dessutom var det 1000 indianer.

Det var en härlig tid.
Vi kallade den "de gyllene åren."

-Saknar ni den tiden?
-Nej.

Man ska aldrig sakna sitt förflutna.

Saknar ni ingenting?
Inte ens en romans?

Marie, har ingen sagt
att du frågar för mycket?

Kvinnor har rätt att vara nyfikna.

Där kommer firsters!

Det är Kenyans män.
De letar efter Louis.

Bara lugn, de kan inte göra något här.

Ön är neutral mark.

Hejsan, pojkar.

Vill ni roa er lite?

Nej, vi såg kanoterna.
Vi letar efter en man vid namn Riel.

-Louis Riel.
-Då har ni kommit fel.

Vi har några grundregler här.
Inga gruppslagsmål eller politik.

Vi vill inte ha några vittnen
när vi tar honom.

Vad gör de två här?

Detsamma som ni, antar jag.
De vill väl träffa folk.

Ja...

De vet inte att Riel är här,
men de stannar nog över natten.

Och följer efter oss i morgon.

-Håller du ett öga på Riel åt mig?
-Visst, Zeb.

Du börjar bli duktig på
att sparka hål i kanoter, Marie.

-Aj!
-Vänta, stå still!

Försök inte dra ut den, vänta lite.

Lugn...

Så där! Sätt dig ned, Marie.

Jag ska ta mig en titt
och se vad som har hänt.

Då ska vi se...

Det är bäst att doktorn tittar på det.

-Ni behöver inte bära mig.
-Du är inte tung.

Sätt ned mig.

Jag sätter ned dig hos doktorn,
så får han titta på vristen.

En kvinna ska kunna välja
om hon vill ha en mans arm om sig.

Det här är lite annorlunda.

Om jag hade velat, så hade jag
tackat ja till erbjudandet förut.

Det var för sakens skull.

Ja, jag höll faktiskt på att börja
tro på den där saken ett tag...

-Ska jag inte hämta doktorn?
-Nej, ingen fara.

Det är bra nu.

Vilket fint ben du har.
Vad tar du för det?

Om det hade ett pris,
så betjänade jag inte svin.

Ditt stinkande halvblod.

-Vänta, vänta!
-Jag väljer honom. Invändningar?

Inget gruppslagsmål!
Man mot man, så får vi underhållning.

-Du får äta upp din lever.
-Skryt räknas inte.

Bara handling. Sätt i gång, då.

-Kom igen, Zeb!
-Lär honom en läxa!

Pass på nu, Zeb!

Kom igen, Zeb!

Så ska det se ut, Zeb!

-Vad väntar du på?
-Döda honom!

Det räcker!

-Det räcker.
-Inte för mig.

Louis? Louis!

Louis...

-Åh, Marie...
-Louis, vi har chans att fly.

-Va?
-Om vi skyndar oss, kan vi fly.

-Kan du gå?
-Jag vet inte.

Jag hjälper dig. Vi måste försöka.

-Var är Macahan?
-Han är full och slåss med någon.

Full? Efter allt jobb
med att hitta mig? Det stämmer inte.

Vi har inte tid med förklaringar.
Vi måste skynda oss.

Klå upp honom!

Använd kniven!

Har du något att säga,
utöver en ursäkt till damen?

Dra åt helvete!

Du är starkast av oss, Macahan...
Starkast!

Zeb! Zeb!

-Du glömde din kniv!
-Här, doktorn, vi byter.

Du har visst
ett par goda år kvar i dig...

Det hoppas jag. Det blir jobbigt
att få honom nedför floden i morgon.

Stanna här och vila lite.

Det låter bra,
men vi måste i väg i gryningen.

Om nu inte din sömnmixtur
slog ut Riel helt.

Tja... Vad är det?

Marie!

Tusan!

-Är Riel borta?
-Det är de båda.

Det blir väldigt svårt för henne
med honom i den strömmen ensam.

-Ni är mycket vacker.
-Tack för komplimangen, general.

Fakta är inte komplimanger.

De slår fast det som är lika
uppenbart och evigt som helgonen.

Du milde. Det lät lika precist
som ett militärt fälttåg.

På tal om fälttåg... Jag har beställt
middag för två på mitt kontor.

Jag hoppas att damen tackar ja.

Damen tackar gärna ja.

-Du dansar utmärkt, Josh.
-Det trodde jag aldrig, frun.

Jag heter Phoebe.

Törs man fråga, miss Macahan,
om någon uppvaktar er?

Skulle en förnuftig flicka erkänna
om ingen uppvaktade henne?

Jag formulerar om det:
Skulle ni bli arg-

-om en simpel kavallerilöjtnant
kom på besök?

Jag tror inte att jag skulle bli arg.

-Tack.
-Tack.

Hoppas att jag inte
trampade på för många tår.

I så fall lade jag inte märke till det.

-Har du sett månen i kväll, Josh?
-Månen?

Ute mot öster,
man kan se den bakom stallet.

Det må jag säga!

Min ordonnans fick order om
att det skulle synas-

-att jag hade besök av
den mest älskvärda dam-

-vi någonsin haft besök av,
annars mockar han stall i en månad.

Låt honom få veta att intrycket
var i högsta grad överväldigande.

Det ska jag, mrs Culhane.

Då så. Lite vin och lite trevlig
konversation före middagen?

Jag ska försöka
att vara en trevlig samtalspartner.

Jag har tyvärr vanan att använda
ofina ord i varannan mening.

Jag har svårt att tänka mig
en general använda ofina ord.

Ni har rätt.
Jag bör föregå med gott exempel.

Ni har humor.
Och ni bevisar min brist på det.

Nonsens. Jag tycker att viktiga män
har utmärkt sinne för humor.

Det är bara mer raffinerat. De
har väl så lite tid för det banala.

Tack för komplimangen.

Min tid är faktiskt ganska knapp,
hur trivialt det än låter.

Det låter så klumpigt
när jag försöker förklara.

Det låter så klumpigt
när jag försöker förklara.

Ni kanske inte behöver förklara, general.

Tack.

Jag verkar tacka er
eller be om ursäkt hela tiden.

Det är avstickare och gerillakrig
i stället för frontalangrepp.

Herregud, jag menade inte...

Naturligtvis inte, general.

Förbannat! Det jag menade var...

Ja?

-Vill ni ha in maten nu, sir?
-Ja... Tack.

Jag är på reträtt. För ögonblicket.

Kom! Titta, i ravinen
slingrar floden sig som en orm.

Här, här och här får de bära kanoten.
Det tar dem en dag att komma fram.

Det skulle vara dumt att försöka
hinna ikapp dem på floden.

Men här, om vi ger oss upp i bergen...

-Upp dit? Det är omöjligt!
-Inget är omöjligt för métisfolket!

Bar inte ni var och en
150 kg över Grand Portage?

Det här är ingenting i jämförelse.

På dagen klättrar vi upp
och på natten klättrar vi ned.

På morgonen är vi nära dem.

Om vi inte dör allihop
innan vi når floden.

Om Louis dör, så försvinner
vår livsstil för alltid.

Se så. "Vite! Allens!

God eftermiddag... Marie.

Jag trodde inte att du var tokig nog
att prova strömmen.

Louis sa också att vi inte kunde lura er.

Några som inte heller lurades
är Kenyan och hans män.

När kanoterna är klara
kommer de efter er.

Det kändes inte bra
att fly när ni slogs för mig.

Tänk inte på det.
Det hade jag också gjort.

-Jag visste att ni skulle vinna.
-Hur mår Louis?

I morgon paddlar han ifrån
vem som helst. Kom.

Vet firsters att jag är sårad
och tillsammans med Marie?

De jagar nog efter oss
som en grävling ned i hålet.

Jag tänker hela tiden att det är dig
jag ska slåss mot, inte dem.

Kom ihåg att det är firsters
som har ett rep till din hals.

Ska vi sluta fred eller
ska du surras som ett vildsvin?

Vi sluter fred.

Det är nog bra, Marie, men ditt ord
är inte direkt pengar på banken.

-Hur blir det, Riel?
-En överenskommelse mellan oss, ja.

Men lita inte på mig
när vi är på tu man hand igen.

Det ska jag komma ihåg.

Marie, jag tror inte
att du förstår vad jag försöker säga.

Vill métisfolket och firsters slåss,
så får de göra det hos sig.

-I Kanada.
-Ditt argument är för vagt.

Folk måste lära sig
att orättvisa i ett land-

-som inte bekämpas, växer och
fortplantar sig till deras eget land-

-och frodas där.
Förtryck är allas problem.

Allt tyranni är ett hot mot människor.

Hör på...

En bonde har en jordlott. Regeringens
sändebud kommer och säger:

-"Bevisa att det är din mark."
-"Jag har varit här i 100 år!"

"Jag fick den av min far,
som fick den av sin far.”

Regeringen säger: "Så långt tillbaka
går inga register."

"Du måste göra anspråk på den.
Då blir marken din."

Bonden accepterar
och gör anspråk på sin egen mark.

Men titta! Andra gör också
anspråk på samma jordlott-

-och på något vis
kommer hans namn inte att stå-

-på det som var hans
genom flera generationers slit!

Nu har han mist det lilla stycke mark-

-där älskandes skratt och spädbarns gråt-

-genom generationer har gjort
marken och hans namn till ett!

Han förlorar sin identitet.

I stället för att känna sig
som en man är han nu en spillra.

Något som mot sin vilja
förs mot ljus eller mörker.

In i osäkerhet och förvirrande skuggor.

För vem kan övervinna det som är ovisst?

Ni förstår,
skuggor kan man inte kämpa emot.

Bonden ropar,
med sina älskade i sina armar:

"Vem gör så här mot mig?"

Han får inget svar. Och det
är det som är... det väsentliga.

Ingen har något svar.
Ingen stämma höjs till genmäle.

Om man skulle uppfinna ett ord som
kunde vila på denna stackares huvud-

-skulle inte ordet vara:
"hopplöshet"?

Och anledningen?

Förlorar alla sin mark,
eller är det bara métisfolket?

Och varför? Av vilken orsak?
Här är skillnaden: blodet.

Det blod som flyter genom våra ådror.

Louis!

Här är skillnaden.

Det, ser du, är den enda skillnaden.

Och det intresserar dig inte?

Såja, Marie.

Vad är det?

Jag kanske kan säga det åt er.

Ni börjar inse
att det ni håller på med är fel.

Visst är det så?

Är tjänsten du är skyldig
värd det höga priset?

Louis!

Louis!

Riel! Släpp stocken
och paddla för livet!

Jag känner dig, Macahan.
Du skjuter inte.

-Jag tror att vårt avtal upphör här.
-Louis!

-Vi tog oss över berget i natt!
-Inga andra hade hunnit ifatt oss.

Vad gör vi med mannen här?
Han försvinner väl i floden?

Jacques, det finns ingen anledning
till att han ska dö.

Han blandar sig ju inte i.
Vår kamp är inte hans problem.

Får han gå, så kommer den
amerikanska armén... Med honom!

-Det måste vi rösta om.
-Våra liv står också på spel.

Vad säger Macahan? Vill du åka hem
och säga att du misslyckades?

Det vet du nog svaret på.

Folk drunknar hela tiden i floden,
det är inget konstigt med det.

Vi har en annan möjlighet. Vi tar med
honom norrut och släpper honom där.

Vi hörde på träffen
att Louis blev skjuten.

Mystiska ord från en kvinna
som ville döda honom.

För att rädda Louis liv!
Han tog Louis till en doktor.

Han... Han slogs
för min ära i pälsjägarnas läger.

Han slogs mot Kenyan.
Han var inte full.

Marie, inget annat än saken räknas.

Inte våra liv,
inte hans liv, enbart saken.

Vi tog Antoine LaForges liv
för att han i sin vrede glömde den.

Jacques!

Som jag sa, Riel: Det är de fyra
som har ett rep till din hals.

Han har rätt. Fly, så slåss vi.

Nej, jag slåss.
- Macahan, ta med dig Marie.

Louis, om du dör, är saken förlorad.
Det är bara ditt liv som är viktigt.

Ta Louis med er, monsieur!
Vi klarar av dem.

In till stranden, skynda er!
Ta betäckning! Allens-y, vite, vite!

Det hade varit lätt att stanna och
slåss. Det krävs mod att ge sig av.

-De dör allihop.
-Och andra kommer att dela deras öde.

Men i slutänden vinner vi.

Louis!

In mot stranden.

-Varför stannar vi här?
-Våra vägar skiljs här, Louis.

Det är en handelsstation där borta.
Förse er och hälsa från mig.

-De ställer inga frågor.
-Släpper du Louis fri?

Låt oss bara säga att jag inte vill
medverka till att Louis Riel döms.

Eller det han tror på.

Du är en man i särklass, Macahan.
Det har varit en ära.

Det har varit ett nöje
att träffa dig, Riel.

Marie...

-Du kan inte följa med mig.
-Louis...

Marie...

Titta där. Jag kan se
galgen framför mig på den kullen.

-Och jag dinglar i den.
-Säg aldrig så!

Mina dumma syner? Nej...

Varken mina dumma syner
eller annat jag tänker på.

Au revoir.

Han säger att jag inte kan följa med.
Men han behöver mig.

Det tror jag att han gör, Marie.

Jag tror inte att Louis och jag
någonsin gifter oss.

Så jag återvänder till floden.
Till handelsstationen.

Kanske nästa vår...
har ni vägarna förbi?

-Jag har vägarna förbi.
-Så kan vi ta en drink.

Som gamla vänner.

Som gamla vänner, Marie.

Du hade Riel mindre än
två mil härifrån, och lät honom gå?

Du hörde rätt. Och nu vill jag
gärna tillbaka till min familj.

-Bäst att du har en bra anledning!
-Jag har en bra anledning.

Jag återgäldar gärna en tjänst, men
inte om någon får sätta livet till!

Om Louis Riel släpades
tillbaka till Kanada av firsters-

-skulle jag inte ha
höga tankar om mig själv.

Jag betalar dig inte för det!

Tror du att jag gör det för pengarna,
så tänk om!

Louis Riel är en modig, principfast man!

Och du har inte valt sida?

Som jag ser det,
finns det tre möjligheter.

Och den tredje är
att vi inte blandar oss i.

Visst, men säg då...

Men först hjälper du mig
att skriva till Washington-

-och förklara hur Riel kom undan.
Och så berättar du-

-hur du lyckades hitta honom.

Det gjorde jag inte. Han hittade mig.

Varför letade han efter dig?

Vi fick reda på
att vi hade något gemensamt.

Något speciellt.

Och det är allt jag berättar för dig
när det gäller Louis Riel.

Du har rätt i att det inte ska kosta
någon livet att återgälda en tjänst.

Jag skriver till Washington att vi
är för upptagna för att jaga Riel.

-Tack, general.
-Och förresten...

Jag hade damerna Macahan
på besök på fortet förra veckan.

Molly... mrs Culhane...

En förträfflig dam. Förträfflig.

Louis Riels förutsägelse
om sin död i galgen slog in.

Han startade en ny revolution,
som han utlovat.

När den också misslyckades
dömdes han i en rättegång i Kanada-

-och hängdes den 16 november 1885.

På väg till galgen räckte han
en i mängden en lapp, där det stod:

Jag har vigt mitt liv åt mitt fosterland.

Om mitt lands lycka beror av
att mitt liv upphör-

-så överlåter jag det I min guds händer.

Louis Riel.

Översättning: Ingela Kuzminskij
www.broadcasttext.com