All language subtitles for Le.Chalet.S01E01.1080p.WEB-DL.ViruseProject

NUTID

PSYKIATRISK UTVÄRDERING

Använder ni alkohol eller droger?

Lite alkohol som alla andra. Inga droger.

Kan ni berätta kort
vad ni är anklagad för?

Nej, jag förstår det inte själv.

De anklagar mig för en massa,
men jag är oskyldig.

Hur länge ska den här cirkusen pågå?

Herr Genesta, ni nämnde en ung kvinna,
Adèle, för polisen.

Berätta mer om henne.

Bodde hon i Valmoline?

Ja. Hon var gravid. Hon kom dit
för att bo med sin fästman, Manu.

- Jag har redan sagt allt det där.
- Manu.

Emmanuel Laverne?

Är det han?

Ja.

Problemet är att ingen frånsett er

har sett den här unga kvinnan i Valmoline.

Vadå? Tror ni att jag hittade på henne?
Är det så?

Vad vinner jag på
att uppfinna nån som inte finns?

Kanske slippa ansvar för era handlingar.

Hör på, jag är inte galen.

Hon var där med oss.

Hon höll ett kort tal första kvällen.

Hon bodde i alpstugan med Alice och Manu.

Det måste gå att bevisa med fingeravtryck,
hår eller nåt.

Ni säger att Manu och Adèle
bosatte sig i Valmoline. När?

Minns ni datumet?

Det var i slutet av juni.

Några dagar innan vi kom dit med de andra.

SEX MÅNADER TIDIGARE

Titta, Adèle. Byn ligger där borta.

Du ser den när vi kommer över bron.

Vänta, kan du stanna?

Är du illamående än?

Nej då. Jag vill bara njuta av utsikten.

Här kommer vi att trivas.

Vila, ingen stress, ren luft.

Vad tycks?

Det är vackert.

Det är rofyllt.

Som om vi vore ensamma i världen.

Ska vi fortsätta?

EN ORIGINALSERIE FRÅN NETFLIX

Hej, Paul.

Om det kommer post så är det här jag bor.

Nej, jag är pensionerad.
Ingen brevbärare finns.

Varken brevbärare, bagare eller präst.
Det finns inga kvar.

Ja.

Du får hämta din post i dalen,
precis som Philippe.

Manu.

Du är så stilig.

Så roligt. Det var så länge sen.

- Du måste vara Adèle.
- Hej.

Kom in. Är ni inte för trötta efter resan?

Vi har gott om tid att prata.

Kom och se ert sovrum. Kommer du, Manu?

Det är för mycket. Sen arbetet började
existerar bara alpstugan.

Jag ska väl presentera mig.

Muriel Personnaz, Philippes syster.

Välkomna till Valmoline.

TJUGO ÅR TIDIGARE

Så det här är din berömda alpstuga.

- Den är enorm.
- Kom så tittar vi på rummen.

Kommer det många fotvandrare hit?

Det kan alltid dyka upp nån,

men ingen har kommit
på ett år enligt Philippe.

Vi kommer att ha det bra.
Du kommer att kunna skriva i fred.

Ja.

Det är ett fint ställe.
Du gjorde rätt som insisterade.

- Mamma?
- Ja?

Får vi välja rum själva?

Vänta, Julien. Vi tittar tillsammans.

- Kom nu.
- Okej.

Kom nu.

Kom igen!

Det är inget fyrstjärnigt hotell.

Men din barndomsvän begär så lite i hyra,
så vi kan inte klaga.

Huset måste dammas och städas.

Vänta.

Barn.

Pappa och jag ska vila. Vi stänger dörren.

Okej, mamma.

För inte för mycket oväsen.

Nå, gillar du alpstugan?

Synd att det är så ostädat här,

men vi kan säkert göra det trivsamt.

Ja.

Vi kanske båda behövde det här.

Nåt helt nytt.

Allt bör fungera som det ska.

Muriel och Christine var här i morse.

- Men vid minsta problem…
- Allt kommer att funka jättebra.

- Eller hur, Adèle?
- Det är perfekt.

Ursäkta, jag måste gå på toa.

Hur står det till med din mor?

Hon mår bra.

Synd att hon inte kommer hit mer.
Inte ens till ert bröllop.

Du känner henne. För henne
är Valmoline ett avslutat kapitel.

Jag vet. Jag förstår.

Och hon är emot att jag ska gifta mig.

Hon är i tionde veckan,
så barnet föds till jul.

- Flicka eller pojke?
- Det får bli en överraskning.

Ni ska få komma i ordning.
Om det är nåt problem…

Nej, det blir inga problem, tack.

- Då väntar vi er till middag.
- Okej.

- Kl. 19.30.
- Okej.

Tack, Philippe.

Mår du bra?

- Jadå.
- Säkert?

- Han gick dig inte på nerverna?
- Nej.

Han verkar glad att se dig.
Han gillar dig.

Så vad är det?

Det är okej. Jag är bara lite trött.
Det går över.

Det var säkert dyrt
att renovera alpstugan.

Är de rika?

Jag vet inte.

De äger mark. De var tvungna att låna.

Okej.

VALMOLINE DAG ETT

Bravo. Nu går vi vidare.

Alexandre. Är du där?

Det är jag, Françoise.

Jag är med Julien och Amélie.

Det gör inget. Vi kommer tillbaka.

- Bor vår kusin verkligen här?
- Ja.

Han mottog Fields-utmärkelsen, sa du.

Vet du vad det är?
Det är matematikernas Nobelpris.

Ja. Han var en utmärkt forskare
innan han la av.

Hej, Alexandre.

Du borde ha stannat i dalen med dina barn.

Tack för välkomnandet.

Det här är Amélie och Julien.

Jag menar det.
Den här byn är dålig för er.

Varför säger du så?

Det är nåt ruttet i luften.

Ruttet?

Du återvände ju
för att det är en oförstörd plats.

Det var ju så du sa.

Naturen är inte rutten.
Det är människorna.

Ni ser, barn. En riktig misantrop.

Jag menar det. Titta vad människorna gör
med djur här i skogen.

Ge den till parkvakten.
Han känner den skyldige.

Tack. Du skrämde henne.

Å andra sidan hittar man också det här,
kära du.

En verklig gåva från skogen
till dem som kan se.

Jag kan lära dig hitta dem om du vill,

eftersom din mamma
är för envis för att lyssna.

Françoise… var rädd om dig och din familj.

Kom så går vi.

- Kommer ni?
- Ekorren är söt.

Kommer ni?

- Lämna den.
- Den är död. Vi kommer igen.

- Vår kusin är cool.
- Ja, väldigt.

BAR

Och Green Meadows den 18:e.

- Den 24:e.
- Hej.

Hej. Vad önskas?

En Get 27 med krossad is, tack.

Beklagar, det har vi inte.

Vänta, Christine, jag sköter det här. Hej.

Hej.

Tyvärr har vi inte Get 27,

men jag har
en väldigt god vodka från Annecy.

- Kanske en Bloody Mary?
- Gärna det.

- Ta tomatjuice själv.
- Okej.

- Ta en drink själv.
- Tack, inte när jag jobbar.

Hej, jag är Muriel Personnaz,
ägarens dotter.

Angenämt.

Ni har redan träffat min bror Philippe.
Han gav er nycklarna.

Just det.

- Välkomna till Valmoline.
- Tack.

Jean-Louis Rodier.
Ibland författare, mest arbetslös.

Muriel.

Muriel. Kom och titta.

Vänta lite, jag är upptagen.

Vad är det med honom?

Vad är det här för larv?

Adèle?

Är du där?

Jag är klar.

Vänta, du ska få frukost på sängen.

Jag vill inte ligga.
Jag har mycket att göra.

- Jaså?
- Ja.

Vad till exempel?

Först vill jag att du visar mig byn

- och berättar om din barndom.
- Ja.

Och visa mig

var du brukade promenera med din vackra,
intelligenta Alice.

- Ska vi gå?
- Men…

Titta.

Den finns kvar. Helt otroligt.

Alice och jag byggde den
med hjälp av hennes pappa, Milou.

Det tog hela sommaren.
Det var över 20 år sen!

Hit gick vi och åt godis och läste.

Vi tillbringade många timmar här.

Och här kysste Alice en pojke
för första gången.

- Var det du?
- Nej då.

Äntligen kommer du.

Hej, Alexandre. Du skrämde oss.

Du vet väl vad du gör.

Ursäkta? Vad är det jag vet?

Du förväxlar mig nog med nån annan.

Adèle, min fästmö.
Hennes första besök i Valmoline.

Såg du hans ögon?

Vem är han? Trollet i Tummeliten?

Som barn kallade vi honom Blåskägg.

Han är eremiten här i byn.

Men han pratade med mig
som om han kände mig. Konstigt, va?

- Vem berättade för honom om mig? Philippe?
- Knappast.

Han är märklig.
Men han har varit en stor matematiker.

Jag tar en promenad.

Françoise?

Ja?

Det är färdigt. Din telefonlinje fungerar.

Du behöver inte ringa från baren.

Tack. Har du numret här?

Ja.

Märkligt att ses igen efter alla dessa år.

Jag har ofta tänkt på dig.

Vad som kunde ha hänt om du stannat.

Hälsa och tacka din far för alpstugan.
Det är en stor hjälp.

- Jag har en idé.
- Jaså? Vadå?

Om vi fixar till alpstugan

finns det plats för cirka 15 fotvandrare,
eller hur?

Vi behöver bara lägga till några rum,

måla om, renovera köket.

Annonsera i de regionala tidningarna.

Du har rätt. Det är ingen dum idé.

Jag kan prata med pappa.

Jean-Louis och jag är inte rädda
att göra jobbet.

Jag gillar ditt driv.

Du har inte förändrats.

- Jag borde gift mig med dig.
- Vänta.

Låt mig vara tydlig.
Jag är gift och älskar min man.

Okej.

Bara vi förstår varandra.

- Vad menar du?
- Ingenting.

Ingenting alls.

- Hallå?
- Hej, mamma. Det är jag.

Telefonen fungerar.
Du kan ringa när du vill.

- Bra.
- Har du en penna?

- Här måste det vara.
- Ja.

Hej.

Hej.

Kan du göra en bokhylla till mitt kontor?

Ursäkta?

Stör mig inte.
Ser ni inte att jag är upptagen?

Vad är meningen?

Är inte det här ett snickeri?

Nej, ett möbelsnickeri.

- Bor ni på Chalet des Glaces?
- Ja, sen några dagar.

Din fru kanske har nämnt

att hon och min fru
var goda vänner som barn.

Det visste jag inte.

Du är i min dotter Alices ålder.

- Jag är 13.
- Precis.

- Är du duktig i skolan?
- Jag klarar mig.

- Kan du hjälpa mig med matten?
- Visst.

- Bjud honom på saft.
- Visst.

- Vi ses sen, Julien.
- Ja.

- Går det bra?
- Visst. Han brukar hjälpa mig också.

- Så vad önskas?
- Jag behöver en liten bokhylla.

Här är en ritning med måtten.

Det är inga konstigheter.

Vill du ha den i furu? Jag har virke.

Ja, gärna. Tack.

Bokhylla. Idiot.

Vad sa du?

Vad sa du?

- Det är okej.
- Nej, det är det inte.

Förolämpa inte kunderna
om du vill jobba här.

Förstått?

Linjära ekvationer i en variabel
är inte så svåra.

Strunt i linjära ekvationer.

Kom. Jag ska visa dig en sak.

- Vadå?
- Det får du se. Kom.

- Behöver du hjälp?
- Nej, tack.

Du måste vara rädd om dig.

Manu berättade.

Han överdriver.
Jag är inte sjuk, bara gravid.

- Har du barn?
- Nej.

Har stugan alltid tillhört er familj?

Ja.

Mina föräldrar och farföräldrar bodde här.

Men på 80-talet gick det utför med byn.

Vi tänkte sälja stugan,

men när sågverket stängde
var ingen intresserad.

Har ingen bott här sen dess?

Faktiskt inte.

Det var för komplicerat att rusta upp den.

Den slukade pengar.

- Varför ändrade ni er?
- Det var Philippe.

Han har fått för sig att ge byn nytt liv.

Han vill att alla
som lämnade Valmoline ska skämmas.

Han tror att alla övergivna hus

ska bli lyxboenden som jämt är fullbokade,

och så skulle vi bygga
en gourmetrestaurang.

Du verkar inte tro på det.

Jag vet inte. Det strömmar inte folk hit
bara för att det är vackert.

Du vet själv
att det tar timmar att köra hit.

Det var faktiskt därför folk flyttade
när jobben tog slut.

Visst, det är vackert och lugnt.
För lugnt.

Och en by utan näringar, utan skola…

…är inte längre en by.

Hur länge har alpstugan stått obebodd?

I 20 år.

Mina föräldrar försökte hyra ut den,

men hyresgästerna stannade inte länge.

Minns du dem?

Inte direkt. Hur så?

Jag tror att hus har sin personlighet,

beroende på vilka som bor i dem.

Ursäkta, jag måste tänka på maten.

Ni kommer ju ikväll, så jag måste handla.

Vi lägger bara dit filten.

Såja.

Minns du hur det såg ut före renoveringen?

Där var skjulet.

Inga sovrum där nere, utan en lada.

Och rummen var där uppe.

Men minns du när det bodde folk här?

Ja. Jag var 13 år,

och en familj kom för att bo här.

Minns du dem?

Jag minns sonen. Han var i min ålder.

Han hette Julien.

Och föräldrarna?

Dem minns jag inte.

- Var du och Julien vänner?
- Ja, vi kom bra överens.

Han var pojken som Alice kysste i kojan.

Ja.
Lustigt hur det kommer tillbaka till mig.

Men de stannade inte länge.
En månad, kanske två.

De åkte utan att ens säga adjö.

Bara så där? Du visste inte varför?

Nej. Vi såg dem aldrig mer.

Och Alice hörde heller aldrig av dem?

Nej.

Hon kände sig sviken. Hon var otröstlig.

Vilken mysig koja.

- Byggde du den?
- Ja, med min far.

En gång sov vi här med Manu.

- Är ni två ihop?
- Nej, han är min vän, bara.

Han bor i stan men är här på semestrarna.

- När kommer han?
- Om två dagar.

Tyst, så kanske de går förbi.

Vilka är ”de”?

Det är ingen där. Kom så går vi.

Jag ska riva den där fåniga kojan.

- Manu, då…
- Jag är inte rädd för honom.

Jo, när han är där.

- Tyst!
- Kom. Det är ingen där.

Är det nån där?

Är det du, Alice?

Alice, är det du?

Vad vill du, Sébastien?

Jag satt här i lugn och ro med min matte.

Och Alice.

Har du pratat med Alice?

Hon kan berätta för dig om Adèle.

Vadå? Vad är det?

Hon pratade inte med dig, va?

Säger hon även att jag fantiserar?

Det är omöjligt. Jag tror dig inte.

Vänta…

Är hon inte död?

Mår hon bra?

Säg att hon mår bra.

Du har känt henne sen när?

Hur länge som helst.

Alice är speciell. Hon har nåt…

Hon är inte som alla andra flickor.

Du verkar väldigt fäst vid henne.

Ja.

Vi är väldigt goda vänner.
Sa hon inte det?

Vi dejtade när vi var 15,

och när jag såg henne igen
med den där jäkla kocken…

Ja?

Då såg jag att hon inte hade glömt mig.

Vi kunde inte stå emot.

För det har alltid funnits nåt mellan oss.
Nåt…

Nåt magiskt.

Pluggade matte?
Du rörde vid dig själv, va?

Försvinn härifrån.

- Tilltala mig inte så där.
- Låt henne vara.

- Så ni pluggar matte?
- Låt henne vara.

Vem är du?

Försvinn härifrån.

Gå, Sébastien.

Vi ses igen.

Idiot.

Var försiktig med honom. Han är en orm.

Mamma?

Pappa?

Pappa?

”Jag bor i Valmoline och sköter baren.

Och det lär jag få fortsätta med.”

Snabbtåget från Grenoble
till Chambéry Challes-les-Eaux

anländer nu på spår ett.

Stå inte för nära kanten.

Jag förstår inte. Jag hittar inte Gaspard.

Han är väl hemma med baksmälla.

Nej, jag gick förbi hos honom.
Hans bil är inte är.

Gick du hela vägen dit?
Var du så sugen på ett nyp?

Sluta. Jag ligger inte med Gaspard.

Du borde. Det vore nyttigt för dig.

Nej, han lovade att skjutsa mig
på några ärenden.

Han sover väl i ett dike
mellan här och Chambéry.

Alice!

- Hur mår du?
- Bra.

- Hej.
- Hej.

- Hur mår du?
- Bra.

Så stilig du är!
Och du ser så spänstig ut.

Det här är Fabio. Fabio, Manu.

- Angenämt, Fabio.
- Den berömde Manu.

Kul att ni är här.

Laurent? Vänta lite.

- Adèle väntar.
- Jag vill gärna träffa henne.

- Hej.
- Hej.

- Hej.
- Hej.

Låt mig ta den där.

- Gick resan bra?
- Ja, utmärkt.

- Hej.
- Hej, pappa. Hur mår du?

Bara bra.

- Hur mår du?
- Hej, svärfar.

Min blivande kompanjon, Olivier Salvet.

- God dag.
- Angenämt.

- Hans fästmö Mathilde.
- Hej.

Och Léonore.

Laurent berättade om ditt intresse
för vårt renoveringsprojekt.

- Ja.
- Vänta lite.

Vi hinner med det där sen.

Här är Sébastien, sen som vanligt.

- Hej. Tiphaine.
- Fabio.

Hej på er!

- Oj.
- Hej på er.

- Hej, Sébastien.
- Hej, Philippe.

- Hur mår du?
- Bra.

- Mår du bra?
- Hej.

Hej.

Det var länge sen.

Ja!

- Läget?
- Bra, och du?

Min Maud. Hon är skådespelerska.

- Hej.
- Hej.

- Manu.
- Maud.

Det här är min fästman Fabio.

- Hej.
- Hej.

Och Sébastien,
en barndomsvän till Thierry och Laurent.

Och även till dig, va?

Hej.

- Vi ses där uppe.
- Alice, Fabio, jag kör er.

- Vem åker med vem?
- Thierry, åker du fram?

Hamna inte på efterkälken.

Kan du vägen?

Är du okej?

Jag vill nästan att du ska vända.

- Gör inte så här.
- Du ljög för mig.

Förlåt, jag har inte berättat allt,
men jag har inte ljugit.

Inga hårklyverier, tack.

Philippe sa att Sébastien hade förändrats.

Det stämmer.

Efter pappas död svor jag
att aldrig återvända till Valmoline.

Varför övertalade ni mig båda två?

Jag ville se var du växte upp.
Inget konstigt.

Och jag ville bara ha er
som bröllopsvittnen.

Om ni åker igen, ställer jag in bröllopet.

Det är utpressning.

Du har förändrats med, va?

Nej, då vore mitt liv över. Det vore
ditt fel. Men jag kommer över det.

Du finner det lustigt, va?

Okej,
men han har skäl att vara sur på mig.

Lugn, han kom för kompisarnas skull.
Han stör dig inte.

Förklara varför du hatar honom så.

Han är den största skit jag nånsin känt.

Minns du vad du kallade honom?

En orm.

Jean-Louis?

Jean-Louis?

Vad gör du?

Inget, jag tänkte be om hjälp
att flytta en möbel,

för jag vill börja måla och…

Tre ord på en vecka. Nytt rekord.

Lugn, det kommer.

Hur vet du det? Skriver du själv?

Tror du att det är enkelt?
Ta min plats, varsågod.

Jean-Louis,
du har redan skrivit en bra bok.

Jag skrev om mig själv.
30 år av mitt eget liv. Enkelt.

Tyvärr har inget hänt mig sen dess.
Nada. Noll.

Alltså har jag inget mer att skriva om.

Jean-Louis, sluta.

Är ditt liv med oss så eländigt?
Är det budskapet?

Nej, det har inget med dig att göra.

Du lever med en nolla, Françoise.

Jag är värdelös. Jag kan inte skriva.
Jag vet det.

Bäst att återvända till civilisationen.

Där kan jag få ett riktigt jobb,

för din fåniga idé med stuguthyrning
lär inte heller funka.

Jag kan hjälpa dig upp om du vill.

Hur berättar jag din levnadshistoria?

Jag vet inte. Mitt liv är så ointressant.

Säg inte det.

När vi ser dig
ser vi en passionerad ung kvinna.

Om du fick välja fritt,
vad skulle du göra?

Jag ställer inte mig själv såna frågor.

Jag är född i Valmoline. Jag bor här.
Jag sköter baren.

Och det lär jag få fortsätta med.

- Har du rest förut?
- Ja.

Lite grann. Med skolan.

Det måste vara fint att vara författare.
Du är fri.

En enda bok gör mig inte till författare.

En författare måste kunna skriva
en bok till, och jag har kört fast.

Jag har försökt i två år.
Jag har inga uppslag, inget ämne.

Bara ett stort vitt tomrum.

Vill du bli mitt ämne?

Boken skulle börja så här:

”Jag bor i Valmoline och sköter baren.

Och det lär jag får fortsätta med.”

En bra början, eller hur?

Du driver med mig. Inte snällt.

Nej, jag driver inte med dig.
Jag menar allvar.

God kväll.

Vad vill du, Étienne?

Kom hit.

Vi åker till Chambéry ikväll.

En ny klubb har öppnat där, Tiffany.
Den lär vara jättebra.

- Följer du med?
- Nej.

Jag stannar nog här.
Jag har inte lust att gå ut.

Sa du det på grund av honom?

Bäst att du går.

Tack för att du inte lät dig provoceras.

- Är han din pojkvän?
- Inte alls. Är du galen?

Förlåt, jag menade inte att snoka.

Han verkar i alla fall tycka om dig.

Och det är lättförståeligt.

Berget är jättevackert.

Hon blev gravid fort, eller hur?

Ja, det gick lite fort.
Men det är helt okej.

Du har inte förändrats alls.
Allt är helt okej, inget är dåligt.

Ni är alltid såna, leende och positiva.
Det är märkligt.

En dag finner vi hela familjen
nedgrävd på gården.

Vadå,
tror du inte att jag kan bli en god far?

Självklart. Jag bara skojar.

Är ni oskadda?

Jäklar, alltså.

En skål för Valmoline.

Vi dejtade. Hon gillade mig.

Jag gillar inte den här stugan.

Undertexter: Bengt-Ove Andersson