All language subtitles for Minnen.sv

Hittills har 500 människor förhörts
i jakten på Kevins mördare.

-Fortfarande ingen misstänkt...
-Polisen är mycket förtegen...

Kevin-utredningen hade problem
från första stund.

Vi har inte mycket mer att berätta.

Trots mer än 600 förhör
har polisen inte löst...

"Vi kommer inte att lyckas.
Vi har ju inga uppgifter!"

Polisen hade försökt pressa fram
erkännanden från äldre barn.

Alla ville ha svar, alla ville ha
en lösning så fort som möjligt.

Men till slut
fanns bara Robin och Christian kvar.

Det fanns ett alibi.

Men ändå ska Kevinutredningen nu
gå in i sin slutfas.

Med Robin och Christian
som huvudmisstänkta.

Jag mötte två unga män som inte hade
några minnen av att de dödat Kevin.

Men poliserna som höll i förhören
var helt säkra.

Man får ju inte ett erkännande,
men man får berättat så pass mycket-

-att man känner sig säker på att
det är rätt, att man har löst det.

Det var tillräckligt mycket
för att vi skulle känna oss trygga i-

-att vi hamnat rätt
med de här killarna.

Man kan utesluta att det är
fantasier, att det är nån annan.

Bara den som har gjort det
kan berätta det här.

Jag minns inte att nån i utrednings-
läget anförde några protester-

-mot nåt av det här. Det är ju sånt
som vi tog del av, allihop.

Polisens bild av vad som hände-

-har präglat brödernas och
deras föräldrars liv i över 18 år.

Det är i slutet av september 1998.

Om en månad kommer Kevinfallet
att förklaras löst.

Men polisen har inte mycket
att gå på.

Fyraårige Kevin hittades död
på en kantrad lastpall-

-som flöt en bit ut i vattnet.

Nån hade strypt honom genom att
trycka ett hårt föremål mot halsen.

Femårige Robin har pratat
om ett knivmord och en drunkning.

Alla hans historier har kretsat
kring den här flytbryggan.

Christian har bara bekräftat
sin lillebrors historier.

Han har inte själv sett nåt.

Allt bröderna sagt om mordet är fel.

Men ändå ses de nu som skäligen
misstänkta för att ha dödat Kevin.

Det här kan tyckas märkligt,
men det finns en förklaring.

Jag har alltid varit intresserad
av det psykologiska också.

Vi visste att det inte fanns några
knivskador. Men att han säger kniv...

Det kan ju vara en träkniv.

Vi måste lära oss
att det barn säger inte är samma...

En kniv för oss kanske är av stål.
För ett barn kan det vara en pinne.

Jag ville ha nån
som kunde tolka orden som barnen sa-

-vad som finns bakom.

Vad är fantasi och vad är sanning?

Kan ett barn som är fem år ljuga?
Eller kan det inte ljuga?

För att få svar på frågorna
kontaktade Rolf Sandberg en expert.

Minnesforskaren Sven Å Christianson
var vid denna tid polisens konsult-

-i fallet Thomas Quick.

Christianson menade att Thomas Quick
kunde ha förträngt minnesbilder-

-av morden han erkände och behövde
hjälp att återhämta sina minnen.

Men redan 1998
var det starkt ifrågasatt-

-om bortträngda minnen
överhuvudtaget existerade.

När jag säger att det existerar-

Sven-Åke Christianson
docent

-så säger jag att vi sett fall, där
blockerade minnen kunnat återhämtas.

Det är ovanliga fenomen,
men det existerar.

I dag vet vi att Thomas Quick
inte var nån seriemördare-

-och att hela Quick-utredningen
är en rättsskandal.

Men 1998
hade Christianson stjärnstatus-

-och nu blev han konsult
också i Kevinutredningen.

Sven Å Christianson har avböjt
att medverka i den här dokumentären-

-men han har berättat om sin roll
i Kevinfallet i andra sammanhang:

Jag fick videofilmer skickade till
mig, och utskrifter av förhören.

Sen hade vi telefonkontakt, och
förmedlade information till varann.

Jag skickade förhören till honom,
och hans utlåtande var ju klockrent.

Han kunde läsa ut att de hade mer
information att lämna om händelsen.

Christianson övertygade polisen om-

-att bröderna hade mer
att berätta om Kevins död.

Han läste barnspråk på ett annat sätt
och kunde se:

"Det här kan stå för olika saker."

"Så här säger barn
när det brukar vara si och så."

Och som konsult gav Christianson
återkommande råd om-

-hur bröderna skulle förhöras.

Han rekommenderade
många och täta förhör.

Det väsentligaste är att bygga upp
tillit och förtroende. Det tar tid.

Man får göra det några gånger innan
man kommer in på ärendet i sig.

Polisen uppmuntrade föräldrarna
att prata med pojkarna om mordet.

Det kan komma nånting på kvällen,
om barnen duschar, eller i samband-

-med att man lägger barnen att sova
och kanske läser nån saga.

"Om det kommer nåt då,
notera det och hör av dig."

Vi skulle hjälpa dem att få fram nåt,
för de var inte nöjda, förstod vi.

Vi skulle fråga och skriva ner allt.

Om polisen sagt åt dig att skriva ner
allt direkt och ringa, så...

Du andas det här, du tänker det här,
du drömmer det här. Dygnet runt.

De vuxnas förväntan
tycks påverka barnen.

Robin kommer med fantasifulla
historier om vad han sett och gjort.

Ibland har två gubbar
bråkat med Kevin.

Andra gånger har han själv
fällt Kevin på bryggan.

Eller också är det Christian
som sparkat honom i vattnet.

Christian konfronteras flera gånger
med vad Robin sagt.

Förhören avlöser varandra-

-och steg för steg förändras också
Christians berättelse.

Han går med på att han varit
med Robin på flytbryggan-

-och att han sett
andra barn bråka med Kevin.

Men brödernas historier handlar
om en drunkning vid flytbryggan.

En drunkning som polisen vet
aldrig har hänt.

Polisen har flera gånger
försökt spräcka brödernas alibi.

På mordkvällen hade de umgåtts med
en tioårig pojke och hans familj.

Den gästande familjen
har förhörts många gånger.

De har konsekvent sagt att pojkarna
inte var vid vattnet på mordkvällen.

Nu gör polisen ett sista försök
att få tioåringen att ändra sig.

Tioåringen står fast
vid det han sagt.

Och nu händer nåt häpnadsväckande.

De 14 förhör som hållits med den
gästande familjen läggs åt sidan.

I stället bestämmer sig polisen för
att förhöra Eva.

De frågar henne om Christian var
blöt när han kom in efter leken.

Ingen har vittnat om det, och först
minns inte Eva några blöta kläder.

Men efter en stund säger hon att
hon ser händelsen "som i en dimma".

Och till slut blir hon övertygad om
att Christian ändå hade blöta byxor.

Det är som att du minns
vad som helst som de än frågar om?

Ja...det är knäppt, men det är väl...
Jag mådde väl inte bra, jag vet inte.

-Du var sönderstressad?
-Ja.

-Och Weine med?
-Ja.

När Weine förstår att polisen
misstänker hans barn för mord-

-bryter han samman.

De 4 sista veckorna av utredningen
ligger han inlagd på psyket.

Jag låg mycket i fosterställning
i sängen på psyk. Med ångestattacker.

Jag fick inte träffa barnen,
jag fick inte träffa familjen.

Det var riktigt jobbigt.

Enligt journalen är det polisen
som hindrar Weine att träffa barnen.

Han mår mycket dåligt.
Läkaren skriver-

-att han ger ett avskärmat intryck
och stirrar tomt framför sig.

Hade du nån erfarenhet av
att ligga inne på psyket tidigare?

Nej.

Men polisen fortsätter att förhöra
Weine medan han är inlagd på psyket.

Och en natt i oktober, när Weine
fått narkotikaklassade sömnmedel-

-tycker han sig minnas
att Christian på mordkvällen kom in-

-och ritade en teckning.

Den ska ha föreställt Kevin
i vattnet vid flytbryggan.

Weine skrev och ritade sina nya
minnesbilder i en anteckningsbok-

-som han gav till polisen.

I efterhand har polisen använt denna
typ av uppgifter från Eva och Weine-

-som ett argument för att bröderna
ändå var vid vattnet när Kevin dog.

Alibit har man inte låtsats om
på 18 år.

Vi har fasats in i en bubbla
sen vi åkte in till polisen.

De har styrt in oss på fel spår.

Ett svart hål
som vi aldrig kom ur sen.

Det är två veckor kvar
av utredningen.

Bröderna har nu förhörts sammanlagt
28 gånger, men inte erkänt nåt mord.

Polisen vänder sig till Sven Å
Christianson och ber om hjälp.

Vi hade träffat
Sven-Åke Christianson.

Han kom upp till oss-

-och pratade med oss om
att det är svårt för barn att minnas-

-om de varit med om
en riktigt traumatisk upplevelse.

Det gällde att försöka föra tillbaka
dem till situationen, stämningen-

-och prata om allt
- ljus, ljud, lukter.

Allt för att försöka...hjälpa dem
att få kontakt med sina egna minnen.

De är så jobbiga
att de blir förträngda.

Sven Å Christianson
kommer personligen till Dottevik.

Han ska hjälpa polisen med
en mycket speciell typ av vallning.

Polisen hoppas
att Robin ska få kontakt-

-med bortträngda minnen
av Kevins död.

Vid vallningarna med Thomas Quick
användes ofta dockor.

De skulle få honom
att komma i kontakt med minnen.

Nu använder man samma metod
på Robin.

Polisen tror
att Kevin ströps med en pinne.

Nu försöker Ingrid Harrysson
leda samtalet i den riktningen.

Men Robin verkar inte minnas
nåt strypmord.

I stället får han demonstrera den
drunkning som man vet aldrig hänt.

Och han verkar inte förstå
vad han ska göra med pinnen.

Christian ska också vallas
vid bryggan.

I början verkar han vara
på ganska gott humör.

Han visar var han
och hans kompisar brukar leka.

Men när dockan kommer fram,
leds samtalet in på Kevins skador.

Han satte sig på bryggan där
och gick in i sig själv, slöt sig.

Så satt vi länge. Det var då det var
så bra att ha den här proffshjälpen.

Vilka hade du som hjälpte dig då?

Sven-Åke i första hand.

Via hörsnäckan har Christianson
direktkontakt med Ingrid Harrysson.

Nu verkar det som om hon försöker
locka fram bortträngda minnen.

Vallningen pågår
i en och en halv timme.

Men Ingrid Harrysson får aldrig
Christian att nämna nåt strypmord.

När han pressas, kommer bara
historien om drunkningen.

Men även om Christian hade berättat
om ett mord på bryggan-

-så hade det bara gett polisen
nya problem.

För Kevins kropp hittades inte där,
utan 30 meter därifrån-

-på en lastpall en bit ut i vattnet.

Det dök upp i förhör att det skulle
ha hänt på en flytbrygga längre bort.

Men mellan bryggan och fyndplatsen
är det väldigt oländig terräng-

-med snår och stenmurar och grejer.

Så det avfärdades snabbt. En femåring
och en sjuåring hade inte klarat-

-att bära Kevin den vägen
utan att han hade fått skador.

Det är helt uteslutet.

Han hade inga skador överhuvudtaget
på benen eller nåt.

Inga hudavskrapningar eller nåt.

De hade inte fixat det om det
hade hänt på flytbryggan. Aldrig.

Det finns inga tekniska bevis
och inga vittnen.

Bröderna verkar ha ett starkt alibi.

Och polisens egen tekniker
har slagit fast-

-att Robin och Christian inte kan
ha flyttat Kevin till fyndplatsen.

Men det är som om inget av det här
spelar nån roll.

En vecka efter den misslyckade
vallningen sätter sig bröderna-

-i Arvikapolisens förhörsrum
för allra sista gången.

De ska snart pekas ut
som Kevins mördare.

Och enligt Ingrid Harrysson
och Anders Forsman är det nu-

-i utredningens absoluta slutskede-

-som bevisen kommer
för att det var de som dödade Kevin.

Det som ändå blir det avgörande
i vårt tänk-

-det är att de berättar såna saker
som ingen annan kan veta.

Vi hade haft möte med rättsläkaren-

-och visste vilka skador
som fanns på Kevins kropp.

Skadorna på Kevins kropp
var vid den här tiden hemliga.

Dem kunde bara polisen
och Kevins mördare känna till.

Det var en överhudsavskrapning,
ett skrubbsår, tvärs över halsen.

Det var 6-7 centimeter tvärs över,
så här.

-Var det ett märke?
-Ja, just det.

Det såg inte ut som en snara-

-från ett rep eller nåt liknande.

Det såg heller inte ut
som märken efter fingrar-

-med klösmärken efter naglar.

Nåt annat, hårt föremål som var
pressat mot halsen, såg det ut som.

Berättelsen överensstämmer med
vad rättsläkaren också har skrivit.

Det var jämfört med det som vi kände
att "nu ligger det rätt".

Det är i sista förhören
med bröderna-

-som vi ska få höra dem
beskriva Kevins skador.

Men bara fem minuter in i förhöret
med Robin händer nåt oväntat.

Det här är första gången Robin
ens nämner en skada på Kevins hals.

Och det var Ingrid Harrysson-

-som berättade för honom
att skadan fanns.

Att hon gjorde det
var inget misstag.

Under förhören berättar du
väldigt detaljerat för dem-

-vad som står
i det rättsmedicinska protokollet.

-Kommer du ihåg det?
-Nej. Jag minns inte alls.

Du ritar upp Kevin och säger:
"Här hade han en skada på halsen."

Mm...

-Du minns inte det?
-Nej.

-Ett påstående, helt enkelt?
-Ja.

Du berättar för dem
vad offret har för skador.

Då undrar jag: Varför gör du det?

Ja...det var en bra fråga.

Det var väl för att vi
skulle komma till ett slut.

Vi kunde ju inte fortsätta i all
oändlighet att prata med pojkarna.

Till slut kommer man ju dit
att man lägger fram vad man vet.

Vi hade också fått en del
vid rekonstruktionen.

Men de hade aldrig berättat
om de här skadorna.

Jo.

-Inte berättat, men visat.
-Har de visat...?

Nej, nu får jag lägga locket på,
för då är jag helt ute och far.

Jag har faktiskt med mig en...

När Ingrid Harrysson
berättat om skadorna-

-säger Robin först att Kevin ramlat
och slagit sig på halsen.

Men hon är inte nöjd med den
förklaringen, så han försöker igen.

Men en spark på halsen
kan inte heller ge de strypskador-

-som Ingrid Harrysson beskrivit för
Robin. Nu börjar hon bearbeta honom.

Efter att du har ritat upp skadorna
för Robin-

-så frågar du över hundra gånger,
vill du ta upp det här med halsen.

Du vill att han ska förklara
hur Kevin fick skadorna på halsen.

Du gör det om och om igen, i timmar.

Ja, det är ju inte bra. Det kan jag
säga i dag. Det är inte bra, nej.

Det är ju bra att han står fast vid
att han inte har gjort nåt i så fall.

Man försöker ju få en förklaring,
men att mata för mycket är inte bra.

Det är alls inte bra, det
kan jag tillstå när jag hör det nu.

Ingrid Harrysson pressar
femårige Robin i nästan två timmar.

Längre än så kommer hon inte.

När Ingrid Harrysson beskrivit
Kevins skador för Christian-

-och bett honom förklara
hur de uppstod, så blir han tyst.

Man får in Christian i rummet igen,
utan sin mamma.

Polisen låter honom leka
med en dator utanför bild.

Han verkar bli på lite bättre humör.

Men man lyckas inte få honom
att säga att han dödat Kevin.

I stället får man honom att gå med
på att de båda hjälpt Kevin att gå.

Den här märkliga övningen
har inget att göra med ett mord.

Men nu vill Anders Forsman ändå-

-att Christian ska peka ut platsen
där Kevins kropp hittades.

Förhöret har pågått
i drygt två och en halv timme-

-och Christian får inte
ha med sig sin mamma.

Förhörsledarna kräver
att Christian gör ett avtal med dem-

-för att han ska få träffa mamma.

Sjuåringen måste först lova
att han ska prata i förhöret.

När Annika kommer in, stängs
kameran av. Men ljudet spelas in.

Nej, jag måste ut på en cigg innan
jag slår sönder nånting här inne.

"Om du berättar,
får du träffa mamma."

Precis...!

Alltså, jag fick beröm
och uppskattning av Rolf.

När jag fick det, kändes det oerhört
bra. Det var som en bekräftelse på-

-att jag gjort allt rätt och
allt jag kunde för barnen där och då.

"Våga möta dina barn i det här."
"Visa att du vågar lyssna på dem."

"Ring om de säger nåt." "Trösta
Christian, han har haft det jobbigt."

"Men få honom att förstå
att vi måste fortsätta."

Alltså, det är...

-Jag önskar jag hade fattat det då.
-Mm, men det är väl inte lätt.

Förhöret fortsätter.

Efter 3 timmar och 45 minuter-

-har Christian varken erkänt
nåt mord eller pekat ut fyndplatsen.

Och nu tar Anders Forsman fram
flygfotot igen.

Nu verkar Christian förstå
vad han måste göra-

-för att komma ur förhörsrummet.

Efter 18 år ser Anders Forsman sig
själv med Christian i förhörsrummet.

Christian har sagt att Kevin är död,
men det räcker inte.

Ja, det här skulle ju aldrig...
I dag skulle det ha brutits direkt.

För det är ju inget värde kvar här.
Han vill absolut inte medverka.

Han orkar inte mer,
det är ju hur uppenbart som helst.

-Vad tänker du när du ser det här?
-Att det är helt fel att göra så.

Så skulle det inte ha gjorts i dag.
Absolut inte.

Vad ser du när du ser det här?
Vad är storebror i för situation här?

Han vet ju inte
hur han ska ta sig ur det här.

-Vad känner du när du ser det här?
-Det finns inget värde i detta.

Det han säger och svarar där,
det kan det inte finnas nåt värde i.

Jag funderar på om det var...

...trycket och pressen som var,
att detta skulle lösas...

...som gjorde att det blev så fel
på flera håll och kanter.

Förhöret med Christian pågår
i fyra och en halv timme.

Men poliserna lyckas aldrig få honom
att säga att han dödade Kevin.

Senare samma kväll
pratar Rolf Sandberg med Robin.

Samtalet spelas inte in.

Allt som finns är ett kort referat,
skrivet av Sandberg själv.

Han hävdar att Robin berättade att
Christian kvävde Kevin med en pinne-

-och att bröderna sen tillsammans
släpade kroppen till lastpallen.

Dagen efter görs ett nytt förhör med
Robin, som inte heller videobandas.

Man försöker få honom att upprepa
anklagelsen mot Christian-

-men det går dåligt.

Femåringen verkar inte förstå
vad förhörsledaren pratar om.

Till slut svarar han "ja" på frågan-

-om Christian pressade en pinne
mot Kevins hals.

Christian förhörs aldrig mer-

-och får alltså inte ens svara
på den påstådda anklagelsen.

Jag har gått igenom alla förhören.

Det finns inget erkännande.

För cirka tre veckor sen började
läkningsprocessen ge resultat-

-tillsammans med psykologer
och professor Sven-Åke Christianson.

Barn glömmer inte sånt här,
men de kan förtränga det.

Det gäller
att skapa nycklar till det.

-Erkänner barnen att de dödat Kevin?
-Ja, barnen har berättat det.

-Polisiärt, är det här avslutat nu?
-Polisiärt är det avslutat, ja.

I över 18 år har Rolf Sandbergs
felaktiga bild av Kevinutredningen-

-stått oemotsagd.

När de berättar om själva
händelseförloppet är de stenklara.

När pojkarna kom ner, sprang de.
Här eskalerade bråket...

Där var de stenklara - hur det hade
gått till, vem som hade gjort vad.

Vi gjorde flera intervjuer
med Rolf Sandberg.

Men då vi ville ta upp de allvarliga
bristerna i förundersökningen-

-valde han att avboka intervjun.

Professor Sven Å Christianson har
inte velat vara med i dokumentären.

Men genom åren har han förklarat
hur nöjd han är med utredningen:

Man har varit exemplarisk
i den här utredningen i Arvika.

Utredarna, inklusive Rolf Sandberg-

-har bemödat sig att skapa
den här förtroendefulla situationen.

Det handlar inte bara om att söka
minnen, utan att orka möta minnen.

Det här har jag velat
hur länge som helst.

Jag har aldrig förstått
att det är så här de betett sig.

Det har ingen. Men jag minns att
de slängt saker i ansiktet på oss-

-och att vi byggt en historia.
Det har jag sagt sen jag var...

Nu får ju även vi svart på vitt.

Vartenda frågetecken
har slocknat för mig.

-Man vet inte vad man ska säga.
-Nej, det är helt tomt.

Man har alltid vetat att det varit
nåt skumt, nåt sjukt med det här.

De har ingenting att sätta dit oss
för, och ändå gör de det.

Det är hur mycket som helst.
Det är en komedi, en mardröm - allt!

Det här förhöret, ska man gråta
eller skratta eller vad ska man göra?

Det är sjukt alltihop.

Efter presskonferensen placerades
familjen på ett behandlingshem-

-som i stort sett skapades
bara för dem.

Man försökte placera Christian
i familjehem-

-men det var svårt att hitta
en familj som ville ha honom.

Och till slut fick han vara kvar
hos sina föräldrar.

Vi blev omhändertagna, hela familjen.
Pojkarna givetvis-

-men vi ville inte härifrån, vi
heller. Vi blev instängda på ett vis.

Ett fängelse, helt enkelt,
hamnade vi i.

Det känns som: "En svag familj, den
tar vi. Vi lägger ner utredningen."

Så känns det lite, faktiskt.

Weine: Det betyder jättemycket
att sanningen kommer fram-

-så vi kan leva vidare och må gott,
som alla andra familjer.

Det är en fruktansvärd befrielse.

Christian: Alla förstår nog inte
allvaret och vad vi anklagats för.

De förstår ju att det varit hemskt,
men ingen i hela världen kan fatta-

-hur vi mått
och hur hemskt det varit.

Eva: Man tänker på detta varje dag,
och kommer alltid att göra det.

Men man kan andas lite lättare
i alla fall.

Annika: Man vill äntligen få ett
slut på det här och leva fullt ut.

Bara kunna vara Christian, bara
få vara Robin, bara få vara Annika-

-utan några omsvep eller rädslor.
Punkt, färdigt, klart.

Robin: I 18,5 år har man inte
varit nöjd med den man själv är.

Man vill inte vara sig själv.
Men nu vill man det.

Det känns så jädra gött att få vara
sig själv, utan att behöva vara rädd.

Textning: Ulrika Jansson Båving
Svensk Medietext för SVT